The Dilemma of Political Correctness

Idag har jag lärt mig att (cirka) 69 000 personer i Peru har HIV eller AIDS, att det inte finns några högriskgrupper (egentligen), att 1 av 5 zimbabwier har HIV/AIDS samt att hälften av alla kvinnor utsätts för misshandel.

Dessutom har jag druckit orättvist kaffe, ätit Dole-äpplen och fått ett enkelsidigt kopierat kompendium. Jag har surfat efter svindyra flygbiljetter till en annan kontinent, bowlat och skrattat åt ett klot som gick 7 km/timme (det fick jag göra för jag kom sist, samtidigt så var det ju inte så snällt särskilt som det var några döva flickor som spelade på banan där kloten rörde sig i sakta mak fram till käglorna) och sörjt måsboet som ramlat av bagageluckan på den avställda Volvon. Ja, måsen hade byggt bo och lagt ägg där på Volvon mitt på parkeringen, och nu hade någon/något svept ner boet på marken och äggen hade gått i kras.

Dessutom har jag ätit jätteräkor. I slutet av månaden åker en av mina kurskamrater till Bangladesh för att arbeta mot odling och konsumtion av just jätteräkor.

Vem som betalade för kaffet och jätteräkorna? Ja det var ju egentligen du som läser detta.

Sida Civil Society Centre har något du inte har

Inget mindre än batteridrivna tavelsuddar. Kanske har de upphandlat dem extra billigt? Kanske har expertföreläsarna drabbats av tennisarmbåge när de suddat för mycket? Kanske är det en svensk uppfinning som man gärna vill visa upp för utländska gäster?

Mina kurskamrater som varit här två veckor längre än jag har uppmärksammat att whiteboardtavlorna verkar bli renare när lärarna/experterna använder batterifunktionen än när de inte gör det.

Men huvudfrågorna måste ändå bli: Hur hållbart är det med batteridrivna tavelsuddar? Och viktigast av allt: Behöver man verkligen sådana?

Mellan Gävle och Sundsvall (nästa Söderhamn)

Jag åker baklänges på X2000, dricker te och surfar på internet. Inte för att jag är så himla sugen på att surfa på internet, men jag kan ju. Och det distraherar mig faktiskt, genom att ha blicken fäst på skärmen undviker jag att titta ut genom fönstren och slipper därmed de yrselattacker som de svenska norrlandsskogarna (hmm svealand?) framkallar.

På Sydsvenskan står det att fysikern Hans-Uno Bengtsson dött. Det var ju inte länge sedan jag såg honom på stan - eller var det det. En tids sjukdom säger Sydsvenskan, jag tänker bukspottskörtlar. Sydsvenskan meddelar även att två Malmöbor blivit invalda i ...

//
Men... DRAMATIK i verkligheten! Nu säger damen i högtalarna att hon har tråkiga nyheter (och genast förlorar vi allt vad perspektiv är). Ett hus har rasat (ja det är ju sorgligt för dem som kanske bodde där - eller var det ett ödehus?) över spåret och vi kommer inte längre än till Iggesund. Efter Iggesund får vi åka buss, till Sundsvall. Där får jag sen byta till en annan buss, helt enligt planen, innan jag så småningom landar i Härnösand. Jag undrar hur lång min dag blir.

// iallafall, MP har kongress och två malmöbor är invalda i styrelsen. Den ena är ju Anders Wallner, vars blogg jag läser ibland, för att Ellen länkar till den.

Då packar jag ihop nu då. För jag ska åka buss mellan nordsvenska småorter. Orka då!

My Danish Passport

Nu har danskarna gjort sitt medborgarskapstest klart och Metro har "hittat" det på nätet - de publicerar det såklart som en nyhet här.

Frågorna handlar om allt från vad Nato är till vad Tycho Brahe är känd för och vad Danmarks nuvarande statsöverhuvud heter (det är första frågan av alla, och alternativen är svåra: Dronning Dagmar, Dronning Margrethe I, Dronning Margrethe II).

Fram till för tio år sedan hade jag ett danskt pass. Jag har det ännu, danska staten krävde aldrig det tillbaka och det minner mig om andra tider och ett släktskap som jag inte ser så mycket av nuförtiden. Maja Trille. Jag googlade min namne, hon den danska vissångaren med gitarren, här är hon. Förstår inte att jag inte gjort det förut, för hon heter faktiskt Trille på riktigt. Jag som alltid trott det var ett artistnamn.

Men, medborgartestet. Jag är inte säker på att jag hade klarat det - det kanske är tur att jag inte är dansk längre. Och frågan är, hur många danskar klarar det? 28 rätt av 40, det är rätt mycket. Vad händer om man blir underkänd som dansk, om man redan har danskt pass? Förlorar man sin rösträtt?

Kanske skulle vi svenskar fundera på en sådan lösning.

PS. Metro skrev också om IAL idag. Jag är stolt. Och så hade jag en mysig fika med lillasyster. Tack!

From Nunnebo to Peru

Jag googlade mig själv (jag erkänner, lite pinsamt) och fann mig själv i en ny kontext: Som assistent på Lingonet. Inom några veckor slutar dock den karriären - min examen och mina erfarenheter blir en språngbräda ut i världen (för att citera Jo).


PS. Ja, jag ska till Peru. Och jobba. Maila mig om du vill veta mer!

Drömmar på Holma

"IAL:s uppdrag är att skapa möten och volontärläger i syfte att främja interkulturell förståelse"

Yeah baby(s)! Vi klarade det! Och din mamma är volontär!

IAL:s vision är en fredlig gränslös värld där människors handlande präglas av kärlek, tolerans och respekt för varandra och sig själv samt för de sociala och ekologiska sammanhang de ingår i.