Nyheter från fältet

Jaha, så vad är det egentligen för aktiviteter som utförs inom det där programmet som Maja jobbar med, för Svalorna LA i Peru?

för er som kan spanska kan ni läsa på programmets blogg, ni andra kan titta på bilder eller köra in länken i google translator. Jag gjorde det till er så ni kan kika här.

Kvinnor.

Genusperspektiv.

En sån där transversal grej som ska genomsyra allt bistånd.

Vikten av att börja i det lilla framstår som tydlig idag när en kvinna som arbetar på landbygden berättar om sitt arbete (en kvinna som brukar berätta att hon bestämt sig för att aldrig gifta sig och skaffa barn - något som för många män framstår som oerhört märkligt och nästan oacceptabelt. De tjatar och tjatar om att hon minsann kommer att ändra sig. Att hon delar hem med någon som är mer än vän, som också är kvinna och som hon älskar. De skulle aldrig komma på tanken, och hon skulle aldrig berätta det för dem). Där, i ökenstaden, där hon jobbar. Där fattiga kvinnor deltar i utbildningar för att förbättra sina möjligheter, för att kräva sina rättigheter. Där skriver kvinnorna sina mäns namn på deltagarlistorna. För de är ju där i egenskap av sina makars fruar.

Syns inte, finns inte.
Varje liten skillnad, varje litet frö som sås i en kvinnas sinne.
Det är det jag är en liten, liten del av.

På besök i Majes - Jobb, Jobb, Jobb del II

Sen tog vi med vårt besök till Majes Pedregal, den dammiga staden i väster. Jag ber känsliga läsare om ursäkt i förväg och mutar mina systrar (vad vill ni ha?) att inte tycka jag är alltför osmaklig. Det börjar bli ett lite uttjatat tema, men jag kan inte låta bli.
Allt för konsten.

Vi blev bjudna på lunch av Marsvinsuppfödarföreningen som bor i en av de fattigare delarna av Pedregal. Då kan man inte tacka nej.

Innan rundvisningen och lunchen fick vi sitta på rad och lyssna på tal. Jag höll ett litet ett och tackade för att vi fått komma dit.

Vi fick se fem av deras sex marsvinshus.

Vägen mellan husen var inte SÅ spännande. Men det blir ju inte mer spännande heller, i öknen.

I olika hus finns olika stora djur. Här mellanstora.

Wilma (till höger) är anställd för att ta hand om marsvinen. Vi diskuterade huruvida hon och jag ska gå ihop: Hon vet hur man gör i praktiken, jag kan räkna ut hur många djur hon får och hur mycket mat varje djur behöver utifrån teoretiska formler. Det perfekta teamet, och vi har ju gått samma kurs också.
Wilmas två kollegor står bredvid, en av männen i organisationen i bakgrunden. Bilden speglar inte det faktum att den manliga ordföranden pratade mest - jag tror att vi vid det här laget hade ställt så många tekniska frågor att de fick tillkalla experten Wilma.

Här kan man också bo.

När man inte föder upp marsvin eller tar hand om familjen är det många som arbetar på storjordbrukarnas marker, för minimilön eller mindre.

Efter lunch var vi på besök hos ungdomsnätverket Red Juvenil som bland annat gör radio.
Det var lite lugnare.

Jobb, Jobb och Jobb.

I förra veckan var det folk överallt.

Nicas programhandläggare Mayra vid Alvas skrivbord.

Bol och Peru-Programhandläggarna Samuel och Emir

Peruprogramhandläggare Emir och Sverigeprogramhandläggare Klas på terassen på kontoret.

Peru-Programutvecklare/samordnare Niklas och min landrepresentantkollega Santiago från Nicaragua.

Och i vårt mötesrum hade programmets kommunikationskommitté möte. Yonathan, Lisa, José Alfredo, Salomé och Alva.

Även kvällstid var det lite crazy. Ordförande Malina och min kollega Lisa.

Jag och min landrepresentantkollega Ulrika från Bolivia.

Min kollega Simon, Annelie och Keiko från Forum Syd har möte.

Bol-Programsamordnare Solveig, min vän åklagaren Paty och jag på hänget Deja Vu.

Mina kollegor firar födelsedag med att sjunga karaoke.

Peru-ekonom/administratör Elizabeth med sin syster Ana (Ana till vänster).

Familjebonding på söndagsutflykten.

Ett lyckat möte och en härlig söndag i det gröna!
Fortsättning, "besök av verksamheten i fält" följer inom kort.

Kändis, meteoriter och sånt

Idag hade vi programinvigning, vårt Program för landsbygdsutveckling 2007-2011 skulle lanseras för pressen och jag var ganska lättad över att jag inte skulle behöva göra något mer än vara närvararande och stötta min kollega landrepresentanten och organisatören infovolontär.

Men nu föll det sig så att jag en timme innan presskonferensens planerade början, på väg till jobbet, fick ett telefonsamtal som sa att JAG skulle representera Svalorna, "finanserande institution" som vi stod som i programmet, och inleda hela presskonferensen. Jag, Maja, la licenciada (fil kand. I detta titelland har jag plötsligt komplex för min icke-existerande magisteruppsats).

Så med hjälp av ett färdigskrivet tal - som någon annan skrivit - lyckades jag framföra vårt budskap med de där orden som var någon annans, och ibland med mina egna. Min röst bar, mina kläder var okej för tillfället, och jag tror inte jag sa några alltför stora dumheter. Man lär så länge man lever, nu hoppas jag att jag får en chans till på en presskonferens i mitt liv. Gör om, gör rätt. Då ska jag tänka ut vilka frågor man kan få av journalisterna efteråt för att kunna ge genomtänkta svar på dem.

---

Nyheterna i morgondagens tidning hoppas jag såklart handlar om oss, CIED, ASDE, SIRA och la Coordinadora Rural. Idag skriver DN om nedfallande meteoriter en dags resa från Arequipa. Inte bara insjuknar fler och fler människor (vilket troligen hänger samman med att den nedfallna stenen utstrålar farliga saker), hålet verkar också bli större och större för varje dag (orsakat antingen av tendensen "göra en höna av en fjäder" när nyheten går från nationell till internationell press eller av strålningen?). De peruanska tidningarna La Republica och El Comercio skrev om sverige igår, nämligen om Lars Vilks och Muhammedhundarna. Konceptet rondellhund har inte nått Peru (och säkert inte Al Quaida heller) så det är kanske inte så konstigt att de inte fattar hur söta och harmlösa Vilks bild - hur den nu ser ut - är.

Vad gör vi nu då?

Vad kan man som svensk göra för att hjälpa Peru, undrar min mamma? Frågan var uppe på mitt kontor i samband med jordbävningen i Pisco/Ica den 15 augusti: Ja, vad kan man göra? I det läget kunde, och kan, vi i Svalorna inte göra mycket. Vi arbetar med långsiktig utveckling och fattigdomsbekämpning i södra Peru, mer söderut än det område som drabbades av jordbävningen. Det är här vi har våra kontakter, våra samarbetsorganisationer och vårt femåriga program. Vårt arbete med långsiktig fattigdomsbekämpning leder till att människor får lite bättre levnadsstandard, lite bättre möjligheter att ta makten över sina egna liv. Det i sin tur leder till att man har bättre möjligheter att överleva en framtida jordbävning i området – i hus som inte är av lera som ramlar ihop på en sekund, med en ekonomi som ger lite, lite bättre chans att återupprätta ett liv om det som inte ska hända trots allt händer. I alla fall är det min övertygelse och mitt försvar för att vår verksamhet inte rymmer handling nu, genast.

Det Svalorna kan göra för människor i Pisco och Ica, de som inatt sover utomhus, för de som inte har rent vatten och inga möjligheter att tvätta sig, det är att hänvisa till andra. Rädda Barnen och Diakonia deltar i katastrofinsatserna. Här i Peru samlar många olika aktörer ännu in kläder, filtar, konserver, vatten och hygienartiklar till de drabbade. Långtradare efter långtradare fylls och rullar ut från Arequipa, Lima och andra större städer i landet. Tidningen publicerar listor med saker som ännu behövs, och som kommer att behövas en lång tid framöver. Politiker – senast Bolivias president Evo Morales och Perus före detta president Toledo – samlar poäng genom att besöka området eller skänka tonvis med mat och kläder. Människor har förlorat sina hem och sina ägodelar, jobben försvann under rasmassorna. Det finns inga kontor att städa, inga hål i väggen att sälja grillad kyckling från. Och det finns inga pengar att handla för.

Vill man stödja Perus långsiktiga utveckling så vet ni redan vem som arbetar i landet. Och en sak till kan ni göra. Låt bli att rösta på Alliansen, Sverigedemokraterna och andra trångsynta partier i nästa val. Nu är det bara drygt tre år kvar.

Biståndskarusellen

Så kom dagen D för svenskt bistånd, dagen det pratats om sedan den nästan ett år gamla regeringen kom till makten.

Peru och Nicaragua, två av min arbetsgivare Svalornas tre verksamhetsländer, ska inte längre få ta del av svenska statens kassakista, iallafall inte vad gäller de biståndspengar som i Peru gått till projekt kopplade till mänskliga rättigheter och försonings. Det svenska civilsamhället representeras i Peru förutom av oss i Svalorna av mindre än en handfull andra organisationer. Bland dem finns Rädda Barnen som har kontor i Lima, där också Sidas representant finns - i samma hus som svenska konsulatet. Ett konsulat som nu också ligger i riskzonen.

Svalornas verksamhetsledare Ove Hansson har uttalat sig i diverse medier idag, i Svenska Dagbladet säger han att "Det är bättre att ge oss bättre möjligheter att jobba direkt på marknivå där vi kan se effekten istället för att låsa upp pengarna i Sida". Det kan jag hålla med om, frågan ar bara vad omprioriteringarna betyder i längden? Hemlighetsmakeriet har varit stort, liksom DN konstaterar, men nyheten om att Peru stryks från listan kom ända inte som någon fullständig överraskning. Signaler hade getts, studier har gjorts.

Ingenstans är fattigdomen så utbredd som i Afrika söder om Sahara. Men fattigdom är relativt, och ojämt fördelat bland världens länders befolkning. Den extrema fattigdomen finns även här, i Latinamerika, på "USAs bakgård". Peru har gjort många framsteg de senaste tio åren - den workshop jag deltog i idag, om kvinnors deltagande i den lokala politiken - är ett exempel på detta. Men, som också konstateras av Ove, i södra Peru bor några av Latinamerikas fattigaste människor.

Att svenskt bistånd ges till färre länder betyder inte per automatik att världen blivit mer rättvis över en natt. Men det vet ni ju alla redan.

Flaggorna vajade på halv stång igår

Torsdag den 16 augusti, dagen efter det största jordskalvet i Peru på över 30 år.

Det är Arequipadagen och jag har varit ute och tittat på den årliga paraden som lockar tiotusentals åskådare. Sedan några år tillbaka går den på breda gator lite utanför centrum och jag undrar varför? Hade det inte varit roligare att gå rakt igenom centrum, mer folkfest, mer glamour?

Jag sitter hemma i soffan och tittar på en sliskig amerikans kärlekshistoria när det börjar kännas konstigt. Plötsligt känns det som om jag är på en båt, fönsterrutorna skallrar och det börjar gnissla i de öppna dörrarnas gångjärn. Dörrarna vajar fram och tillbaka, jag går bort från fönstret och ställer mig vid dörren, tittar ut. Ingen i mitt hus verkar reagera och gå ut. Att stå upp känns obehagligt det med, så jag sätter mig istället på golvet vid sängen. Tittar på klockan, man har sagt till mig att om inget händer inom två minuter efter första skalvet så kommer det oftast inget mer. Svajandet fortsätter i 2-3 minuter. Sen blir det stilla.

När det slutar händer inget, ljuden utanför låter som vanligt. Jag återvänder till datorn och filmen, lätt omskakad. Om det är så här jordskalv känns är det inget kul.

13 timmar senare äter jag frukost till ett radioprogram där man kan ringa in och be om råd. En kvinna som blir dåligt behandlad av sin man ringer, radiomannen är upprörd och säger till henne att hon måste anmäla honom. Jag går till jobbet som vanligt, där min kollega säger att hon är lite ledsen för det som hände igår. Vadå? Jordskalvet? Säger jag. Det visar sig att jag i min TV- och internetlösa värld fullkomligt har missat vad som är det största jordskalvet på flera decennier här i Peru (och det största i världen sedan 1991, säger en del tidningar). Det jag trodde var ett normalt jordskalv visade sig vara mer svajigt än vanligt (vanligen skakar det till ett par gånger, och så är det inte mer med det), och anledningen till att ingen av mina kollegor hörde av sig till mig var inte att koordinatören inte tyckte det var värt att ringa, utan att mobiltelefonnätet brakat ihop.

I mailboxen ligger mail från Sverige från vänner som varit vakna mycket längre än jag, de undrar hur jag har det, om jag är okej. Systeryster har googlat Perukartan och ser att Ica, där skalvet var som värst, ligger en lång dags resa från Arequipa där jag är. Tidningarna har krigsrubriker om panik, förstörelse och flyende människor. Svenskar i Lima blir intervjuade och berättar om sina hemska upplevelser.

Om jag hade varit på plats hade jag kunnat få ur mig kommentarer som ledde till liknande citat. Det var obehagligt i Arequipa så jag kan bara föreställa mig hur det var där det skakade som värst. Jag kan inte låta bli att undra hur det hänger ihop att UD i någon tidning har uppgett att få svenskar finns i landet, eftersom det är inte är turistsäsong. Det är turistsäsong, och svenska backpackers reser dessutom året om. Jordbävningens epicentrum var inte långt ifrån linjerna i Nasca, dit många turister åker för att titta på märkliga gigantiska stenfigurer från helikopter.

I nuläget talar siffrorna om nästan 400 döda, och många fler skadade. Radion – jag har nu hittat en annan radiokanal än den jag hade på imorse – talar oavbrutet om hjälpinsatser, påverkade personer, rasade hus, solidaritet med de drabbade. Man talar om att OM det hade hänt här i Arequipa några timmar tidigare, när paraden ägde rum, vilken katastrof det kunde blivit. Om att OM det sker en jordbävning vid dylika folksamlingar, då är det bäst att inte ha parader i stans centrum (där fick jag svar på min undran om varför paraden går lite utanför). Till mötet imorse, med nätverket som arbetar mot våld mot kvinnor, kom bara hälften av de som tackat ja – mötet sköts upp till nästa vecka.

Och, ja. Jag tänker skaffa TV. Och internet. Hemma. Telefoner fungerade inte, skype fungerade inte, men MSN gjorde. Och så tänker jag börja lyssna på radion när marken skakar.

Fredag den 17 augusti:
Jag drabbades av min kollegas magvirus/feber igår och gick hem från jobbet vid lunchtid. Det blev en lång eftermiddag, kväll och natt med lätt feberfrossa och radion som enda kommunikationsmedel till omvärlden. Jag hittade en kanal med prat, och folk fick ringa in och berätta vad de ville. Klockan tre imorse efteryste radioprataren sin farbror/morbror och ett helt gäng kusiner med barn, en kvinna ringde in och var upprörd över att hon satt i sitt hus med sin lilla dotter i ett område i Ica - tjuvar drar nytta av folks svaghet och tomma hus, och för att undvika inbrott i huset där hon befann sig i natt fick hon ständigt göra oljud. Ingen svarar när hon ringer polisens nödnummer.

Som hämtat ur en dålig film - men tyvärr sant - är också det faktum att väggen på ett fängelse söder om Lima rasade under onsdagens jordbävning och över 600 fångar flydde.

Och som någon sa igår, när rika länder drabbas av jordbävningar dör 10 personer och det förstörs saker till ett värde av miljarder dollar. När fattiga länder drabbas är det tvärtom.
(DN har en artikel om just detta)

Latinamerika.nu
Svalorna.se

Och så lite glädje, min farmor har blivit lokalkändis. Fantastiskt!