Nicaragua Nicaraguita

Nicaragua är Esteli och Jinotega, Miraflor. Berg, dalar, grönt, så grönt. Sol, regn, värme och mygg (eller osynliga illvilliga insekter som går små röda prickar i mitt skinn). Nicaragua är jobb, intervjuer, prat med vanligtvis långväga kollegor, fokusgrupper med barn med en diskurs som är mer välutvecklad än Alan Garcias - och han är känd för sina tal. Nicaragua var mail som oroade, men som nu slutat oroa. Tur det. Nica är ris och bönor, skön säng med fjärrkontroll (till TV:n), fläkt i taket, ost som smakar get och får, svårigheter att få färsk juice (vad är det för fel på dem?! juice i låda, i ett land med evig värme och bananträd runt knuten? Nej, bättring där!).

En vecka till, sen bär det av hemåt igen. Arequipa, mitt hem för åtta dagar till.

Utlandssvenskar

Befinner mig i Esteli, Nicaragua där Svalorna LA också jobbar.

kan nu jämföra Svalkontor, och Svalsvenskhem, i sin helhet och konstaterar att medan nyponsoppa, svensk pocket, "väntabarnböcker", te och ikealampor går hem i Arequipa; te, svensk pocket med mera går hem i La Paz; så är motsvarande i Esteli: Te, couscous, risottoris (finns i arequipas nyaste mataffär), nyponsoppa, svensk pocket, ikealampor och "väntabarnböcker".

Choklad och saltlakrits funkar överallt, tror jag.

Vad gör jag här då? Utvärderar Nicaprogrammet, men har precis börjat. Det är extremt spännande. Mer om detta senare.

Två år.

Min tredje Arequipadag är till ända, det här året har jag nöjt mig med att se karnevalståget på TV, ägna årets stora utekväll åt att spela nintendo wii samt, ikväll, åt att fira min kollega E:s förlovning. Tidigare i eftermiddags hade hennes familj en egen liten högtid, där hennes fästman med röda rosor och en ring med stor sten uppvaktade inte bara E utan även hennes mamma - han bad nämligen om hennes hand. Som tur var hade mamman inget emot det hela, och firandet kunde fortsätta.

Ikväll var det också två år sedan den stora jordbävningen i Pisco/Ica-området. Inte mycket har hänt sen dess, när jag var där för några veckor sedan bodde folk fortfarande i sina provisoriska hus, i provisoriska kvarter, och de går i en provisoriskt byggd kyrka. Allt är tillfälligt, katastrofhjälpen kom inte riktigt till sitt nästa steg. Idag demonstrerade 1000 Piscobor för att man ska skynda på hjälpen till de 10 000 familjer som lever i provisoriska bostäder fortfarande, och man arrangerar ett lokalt Teleton (typ som Världens Barngalorna på SVT) för att finansiera återuppbyggnaden av kyrkan.

Kyrkan i Pisco blev totalförstörd (tornet är kvar). Ca 70 personer dog - nästan alla tillhörande samma släkt.

Om jordbävningen kan du läsa på mitt bloggarkiv här, om vad som hände sen i La Republica.

Till pappa J.

Ibland kan man använda sin blogg till sådär helt sentimentala personliga saker, som alla andra tycker är skittråkiga att läsa. Så det gör jag nu, så här sju år senare. Jag bloggar iallafall inte om kläder och hudvård (vilket jag skulle göra med tanke på shoppingorgien jag ägnade mig åt i helgen, och besöket hos dermatologen idag. Det senare blir nog ett inlägg för det är lite putslustigt sådär, men inte idag).

Min namne

Min dag har förgyllts av ett mail från en vän från svunna tider, mina goa vänner och grannar Jay och Kelli från min MFS-uppsatstid i Xela. "My friends throughout both the intellectual and geographical journey" som jag uttryckte det då, varma goa vänner som jag sedan hjälpte mig att korra min uppsats så den blev sådär fantastisk som den blev, så att jag fortfarande är stolt över den.

Sedan dess, för nästan fem år sedan, har jag flugit över många vatten. Mina arkitektvänner Jay och Kelli planerade att flytta hem till St Luis igen, för att bygga hus och bilda familj. Jag tappade bort deras mail, och jag bytte mailadress. Ibland har jag googlat dem, men deras namn är så vanliga att det är omöjligt att hitta dem.

Men idag kom ett mail - jag är lätt att googla. Ett mail med subjectraden "Has it really been so long?", med en hel massa bifogade bilder. Bilder på två söta flickor, där den yngsta dottern är bara en månad gammal. Och hon har fått mitt namn med den i USA mer gångbara stavningen, skriver Kelli. Hon heter Maya.

Och nu ska jag maila dem. Goda vänner, vi tappade bort varandra men fann åter för en tripp down Memory Lane. Kanske en dag får jag tillfälle att möta min namne, och då ska vi berätta för henne om våra goda guacamolemiddagar där på taket i Antigua Guatemala, om helgmys vid Lago Atitlan, marknadsäventyr i Chimaltenango och om vår resa till Honduras där dyksemestern förvandlades till kortspel på verandan under smattrande regn. Och så ska vi berätta historien om hatten som (nog) hänger på deras vägg, hatten som fick hennes pappa att åka buss i över 20 timmar för att han så gärna ville ha en likadan som Deryk köpte den där helgen i Todos Santos.

De unga byarna

Los "Pueblos Jovenes", de unga byarna finns det gott om i Lima, men även i Arequipa. De är kända för att vara fattiga, och ganska farliga att vistas i. Fattigdom och desperation föder farlighet till viss del, och dålig infrastruktur också. I Arequipa när jag tittar ut över bergen undrar jag ibland hur det kan bo nästan en miljon människor i den här stan. När man kör till utkanterna i stan blir det tydligare. Och om man skulle börja gå uppför trapporna på kullarna, då skulle det bli ännu mer uppenbart.

Livet.

Jag skulle kunna blogga om att laga causa rellena med den goa hushållerskan till hjälp, om kulturkrockar som innebär att man vid 29 års ålder stiger upp mitt i natten för att åka hem till sitt, om att jag inte längre har något skrivbord på jobbet, att jag under närmaste tiden jobbar som organisations/programutvecklare och att jag inte har parasiter i magen (säger labbet). Men framför allt skulle jag kunna blogga om en hel massa annat.

Men livet är inte alltid enkelt, och allt ska inte bloggas om. Så jag håller tyst ett tag, och ser fram emot middagarna i höst. Idag köpte jag en 100% babyalpackakofta och halsduk så jag ska hålla mig varm i den skånska vintern. Vänskap och kärlek räcker långt, men kanske inte hela vägen i snöslask och minusgrader. (eller spara lite sensommar till mig, tack)

Det var ju Pride i helgen

Ibland åker jag förbi den här skylten, för vi jobbar där. Såg det inte förrän någon påpekade det. Och i söndags, när vi var ute och söndagskörde, hamnade det på bild.

Biltvätt - kultur?

Svängde förbi floden och fick tvättat L:s bil. En halvtimme senare, och med tre personer som gnidit både insida och utsida rena sken bilen och där var inte så mycket som ett gruskorn ens i bagaget, under reservdäcket. Eftersom biltvätten ligger vid flodkanten och där är ganska smutsigt på marken (det är ju grus och sand) fick jag dessutom en dörrmatta att torka av skorna på innan jag satte fötterna i bilen.

Kalaset kostade 12,50 kronor. Inte riktigt som Statoils klippkort.