Den seismologiska zonen

Det var ju väldans vad det skakar. Är det inte hemma så är det borta. Var i Lima i helgen, det har varit Sidamöte och lunch med nätverkande och British Airwayskontor för betalning av biljettändringsböter. Och shopping! I Larcomar, ett köpcenter med restauranger vid strandpromenaden: havsutsikt, solnedgång och goa kaffedrinkar. Storstadsliv. Jag trodde inte jag tyckte så mycket om storstadsliv, att jag tyckte om Arequipas lagom storlek (där man kan gå till allt om man bor som jag, centralt, men ändå kan få tag på det mesta man behöver). Plötsligt behöver jag dock så mycket mer, jag njuter av köpcentrat, av bokhandlarna, av modernismen. Samtidigt drabbas jag av en aning kulturkrock - från landet till staden, fattigt till rikt. Och allt i samma land.

Lima var inte helt och hållet paradiset, jag har samma problem i Peru som den här mannen har i Stockholm. Jag var övertygad om att välkända märken typ Converse skulle ha min storlek på skor, men icke. 39, större fötter än så kan en kvinna väl inte ha? (jag kan, 39,5 har jag)

Skakandet då, hur var det med det? Jo, två stora skalv strax utanför Limas kust, djupt ner i havet. Det första vid två på natten, 4,3, det andra 5,3 på richterskalan (bild finns här) och tillräckligt stort för att inte bara väcka mig och min fd kollega S (som jag hälsat på i helgen) utan också få oss att ta på byxorna i farten och springa ner till porten. Där stod grannarna i morgonrock och pyjamas. Vi hälsade och oroade oss tillsammans en stund, sedan gick vi alla in till vårt igen. Så mycket mera sömn blev det dock inte. Som tur var blev det endast materiella skador i omgivningarna, tidningarna har hittat några hus (läs: skjul som folk bor i) som rasat och där var stora stenras ner på kustvägen i Lima. I lägenheten hade vi lite bokförflyttningar i bokhyllan, några foton i ram som flyttat på sig och var på väg utför hyllkanten samt en flaska rengöringsmedel som ramlat ner från sin hylla. Och mitt vattenglas hade vält på sängbordet, men det stod kanske snett från början. Min mesta jordskalvsupplevelse hittills.

"Ja det verkar ju spännande att bo i Peru..." var en kommentar S fick på mailen. Inte särskilt, ibland.

Money Makes the World Go Around

Dollarn kostar 6,05 svenska kronor, 2,78 soles. En Sol kostar 2,20 svenska kronor...
När den amerikanska valutan går ner går hyrorna i Arequipa upp.
Svalorna letar kontor och det är rysligt jobbigt - vi hittar ju inget.
Jag har tjänat 7,07 dollar på er vänliga själar - fortsätt stöd mig på detta sympatiska vis så bjuder jag på middag någon dag =)

För övrigt så söker vi praktikanter för hösten, jag söker en ny kollega (som om ni känner någon som kan platsa, håll utkik på www.svalorna.se efter annons) och så ska vi finslipa verksamhetsplanen för 2009.

Busy life, helt enkelt.

Shaken not Stirred

Veckans måndagsmöte inleddes med ett jordskalv på 6.0 på richterskalan. Det skakade rejält och var inte helt skönt. Det varade länge, vilket tyder på att det är kraftigt, men var inte jättekraftigt, vilket är ett tecken på att det är långt bort. Den här gången var det i Chile.

Tyckte ändå att jag kunde skönja en glimt av exaltering i ögonen på min nyaste kollega. Så länge det inte känns farligt och man har kläder på sig (det vill säga inte vaknar av skakandet och ligger där i pyjamaströja) kan jordskalv ibland vara lite spännande. Men mest är det ändå obehagligt.

I am Loading the Banana Boat

För ett tag sedan pågick en e-maildiskussion på jobbet, där en gammal Svalvolontär från tider som flytt pratade om hur man förr i tiden minsann fick åka bananbåt mellan Sverige och Sydamerika. Det vore ju klimatsmart om jag gjorde det, men det skulle ta lite för lång tid och vara en aning dyrare än flyg nuförtiden.

För er som har tid och pengar kan kanske bananbåt vara något.

Glad Påsk!

Fröken, idag gäller den Torra Lagen.

Det var vad servitrisen på pizzerian sa till oss idag när vi försökte beställa vin. En lång mysig dag, med prat på skype med farmor (en vardagshjälte i det lilla), en lååång lunch med min kollega (på en av Arequipas turistrestauranger med överpris, det var fin utsikt över torget men definitivt den äckligaste maten jag ätit sen jag kom till Peru. Stackars turister), shopping av små fingerdockor (det fantastiska med det var att vi blev vänner med tjejen i affären och ägnade en halvtimme åt att jämföra gamla skrönor och lyssna på spökhistorier/"sanna historier" om Arequipa) och en god kaffe på Starbucks-look-aliken Cusco Café. Sedan jobbade jag undan lite grejer (och närmast mailbombade Stockholmskansliet, det mesta av jobbet var saker de var inblandade i...) och så tog vi ett kort besök i en av stans kyrkor. Folk går från kyrka till kyrka, till mässa till mässa på natten till långfredagen, och det är en tid för eftertanke, inte alkohol. Därav den Torra Lagen i såväl restauranger som snabbköp.

När Den Torra Lagen gäller i Arequipa får man dricka Inca Kola och den arequipenska Kola Escoscesa (Skotsk Kola som smakar Hallonsoda och som i Lima motsvaras av den Engelska Kolan. En travesti på de nationelistiska strömningarna som råder i Republiken Arequipa. Lite som i Skåne, ungefär.

Jag undrar lite hur länge den Torra Lagen gäller, men troligen bara till lördag. Imorgon är hela staden stängd och jag tänker vara hemma och städa och göra jordgubbsmilkshake. Och njuta av mitt chilenska rödvin som jag hade här sedan förut. Det blir ju ännu lite godare när det är förbjuden frukt.

Glad Påsk på er alla!

Andinska äventyr

Jag är tillbaka i Arequipa, efter drygt en vecka hemifrån och två dagar på resande fot från La Paz. Den resa som normalt tar ca 12 timmar blev en aning längre när vi fastnade i den smutsiga vilda västernstaden Desaguadero (den kvalar sig knappt ens in i den Vilda Västern). Det var någon sorts transportstrejk, vägarna var full av stenar och inga bussar körde.

För att slå ihjäl en timme i Vilda Västern gav vi oss ut i en lancha på Titicacasjön. (jag och min kollega rebecka, bakom kameran är sandra) Just den här timmen led vi inte så mycket.

Vi har haft regionalt Svalmöte (dvs landgrupperna i Peru och Bolivia) i dagarna tre, och därefter underbar helg i Urmiri, ett par timmar nerför berget från La Paz. Jag är lite förälskad tror jag, i Bolivia, landet här bredvid. Naturen är häftigare, avstånden kortare och La Paz som huvudstad har betydligt mer att erbjuda än Arequipa, de många hundratusen invånarna till trots.

I Bolivia finns mer än bara öken. En Peruökenbild kommer snart.

Veckans höjdpunkt är svår att avgöra, men jag och min kollega Rebeckas vinst i fotbolin (ni vet hockeyspel men fotboll istället) på baren, vår gemensamma "wind of change" i karaokebaren, excorsismen med min kollega micke (dvs "stöd till varandra och utbyte av erfarenheter" med finare ord) och kvällen med champagne i jacuzzin sjungandes gamla lundastudentsånger är några av dem.Varken karaoken, fotbolinen eller champagnen fastnade på bild. Det gjorde dock poolbadandet (med källvatten) före middagen. Jag skulle kunna hävda att personerna på bilden inte har med texten att göra, men det vore inte sant. Det är Svalfolk, hela bunten.

I påsk skulle jag åkt till Colcadalen men jag blev trött (och så fick jag en inbjudan till Sidamöte så på torsdag-fredag nästa vecka ska jag till Lima på möte och lite inspiration och så ska jag tillbringa helgen med att shoppa och pressa apelsiner åt en gravidtrött limabo/vän). I påsk blir det därför hemmamys och påskmiddag med kollegorna (knytkalas hemma hos mig) istället. Och så ska jag på paketjakt, det finns en svensk här i stan som har ett paket till mig från min mormor. Kanske hinner jag också berätta lite för er om vad jag egentligen sysslar med, här i den peruanska öknen. En ledtråd just nu är verksamhetsplanering och 79 övertidstimmar.

Och så har jag köpt biljetter idag. Till Sverige 8 maj och tillbaka till Lima 21 juni. 21 juni äts det middag i Madrid och den 17 maj firas norska nationaldagen på Skansen. Jag är i Sthlm den 12-23 maj och sedan i Skåne för resten, på ett ungefär. Inbjudningar till diverse middagar, TP-spelande, skåneledsvandringar och andra aktiviteter mottages tacksamt.

Hej jag ringer från...

... nätverket mot familjevåld i Arequipa. Träffas la senorita X?

Har tillbringat en timme med att ringa mig igenom en massa nummer som ser nästan likadana ut. Att det är samma nummer beror på att de går till bytelefoner ute i de andinska provinserna och där har man oftast bara en telefon. För att översätta det till svenska mått: Snogeröd har numret som slutar på 71, Fogdarp på 72 och Pugerup 73. Mycket praktiskt.

Jag ringer och frågar efter folk med en hel massa namn, och personen i andra sidan fattar inte vem jag vill prata med, för han känner ju henne som "senora X" och inte som "senora VXYZ".
Ingen är i närheten, för klockan är tidig kväll. Ring tillbaka imorgon klockan 6, var det en som sa. En annan är i Arequipa ända till fredag, en tredje kanske är där imorgon kväll. Eller känner vi ingen som heter så. Man kan aldrig så noga veta.

Det känns obehagligt likt "hello I am calling from The Social Research Centre in Melbourne and I want to ask you a few questions". Tur att jag ringer för att sprida gratistidningar för Internationella Kvinnodagen jag ringer och inte på uppdrag av varken Philip Morris, Vodafone eller Centrelink, australiensiska motsvarigheten till socialtjänsten/försäkringskassan/a-kassan/CSN i en ask.

I övrigt så har väl ingen undgått att det är aningens spänt mellan Ecuador och Colombia. To be continued. Och som tidigare nämnts, håll tummarna för att Peru och Chile håller sams efter att domen om deras havsterritorier kommer i Internationella Domstolen i Haag om några år.

Helg.

Igår var jag på playan, i Mollendo igen (där jag firade jul).
Det blev 5 timmars resa och 6 timmar där, men det var det värt.



Och så fick jag paket med posten.
Poststämplat i Malmö 2008-01-01, stämplat i Peru 12-01-2008 och i min postbox i fredags.
Frågan är var skumtomtarna, Ahlgrens jultillbehör och djungelvrålen varit däremellan? Höjdpunkten var Kickkolorna tror jag, jisses vad länge sedan det var jag åt sådana. Det är ett märkligt fenomen det där med svenskt godissug, alla vi svenskar blir helt besatta av turkisk peppar, gott och blandat, djungelvrål och Ahlgrens bilar (en blogg jag läser, som en svensk i Australien skriver, beskriver ofta hur man kör 2 timmar till IKEA för att köpa kalles kaviar... det är nog tur att IKEA inte finns i Lima, det hade blivit långt att åka). Imorgon blir det jordgubbssnören på landgruppsmötet på jobbet!

Tackar så hjärtligt, kära M, A och hela familjen Å!