Argentina

Myntlosa landet (mer om detta i ett senare inlagg, jag har det redan i huvudet), viner fran Mendoza (kolla systembolaget), en lang bussresa genom landskap som sag ut som Skane men med fler kor. Ikvall cykel till tangotorg i en forort till Buenos Aires, imorgon kvall campingaventyr med 40 argentinska Couchsurfare. Det ar valdigt varmt och eftersom jag inte visste riktigt vad jag skulle har jag fleece och regnjacka i bagaget. Anvander bara kjolen och klanningen.

Jag är pa semester.

Juldagen

Det var nästan värt 500 kronor att fá ligga pa stranden i Arica hela eftermiddagen. Jag är i Arica, sover en natt pa ett supermysigt hostel där alla är jättesociala. Men, som min moster sa härom veckan "jag tycker om att vara ensam när jag väljer det själv". Sa idag har jag tillbringat exakt hela eftermiddagen ända till 8 ikväll med att sitta/ligga pa stranden i den kalla vinden och stirra pa vagorna.

Sa fint.

(Men nu känner jag ett behov av att dela med mig, sa det blir till bloggen)

Julafton

Vi tjuvstartade julen med ägg och kaviarmackor.

Efter en oerhört lyckad middag gick det utför. Kaffet åkte i golvet inte bara EN utan TVÅ gånger. Tredje gången gillt fungerade det. Då sa Simon "jag kan hoppa kaffe". NEEEEJ DET GÅR INTE, sa jag.

Det blir inte roligare än man gör sig, eller hur?

Men det blev ju bra det här också. Tack vare fina vänner, fina kollegor. Och en fin familj på skype, och en mamma som är vaken ända till morgonen och därmed är med och firar min julafton också, via chatten.

En lång dag är till ända, med Janssons frestelse(r), snaps, sill och knäckebröd (tack vare vår svenska kollega Klas som var på besök härom veckan), köttbullar, nybakade grova bullar, risgrynsgröt, glögg (tack vare mina och Lisas släktingar och vänner - tack ni som skickade glöggkryddor ifjor!), mjuk pepparkaka (tack igen till mina vänner ifjor), och en massa andra godsaker.

Efter att ha inlett dagen med att packa, hämta mina skor hos skomakaren (ack vad jag älskar att man kan laga skor här istället för att köpa nya när de går sönder, sy en sprucken söm och få nya sulor för 25 kronor), betalat hyran och fixat lite annat smått och gott (julafton är ju faktiskt arbetsdag för peruanerna) så förvandlades min lägenhet till julklappsinslagningsakut och tillhåll för tjuvstartande peruanska julfirare. Knäckemackor med ägg och kaviar, och öl - mums! Sedan slog vi oss in i affären, med fördelen att vår inköpslista såg annorlunda ut än andras - därmed fick vi tag i allt vi behövde utom ugnsformar i aluminium.

Om några timmar åker jag till Chile, för att därifrån ta mig vidare till Argentina. En del av mig ser fram emot resan något oerhört, en dröm, och kanske en framtida plats att vara längre på? Den andra delen av mig ångrar mig, vill vara kvar i Arequipa, dela bokpresentationer, festligheter och nyår med de jag tycker om. Jag är så glad att jag känner så, att jag undrar varför jag ger mig ut och reser NU. För det betyder att det är bra, att ni är bra (även om de flesta av er inte förstår det här), att jag har det bra. Och om ett par veckor är jag tillbaka till det bra-iga igen.

Vid tolvslaget ikväll var det bara svenskar kvar här hemma hos mig - de andra hade inlett sitt peruanska familjejulfirande. Det var dags att skåla i champagne på peruanskt vis (vi fuskade och valde öl), och vi stod i fönstret och såg stans himmel fyllas av fyrverkerier.

God ny juldag!

God Jul! Feliz Navidad! Merry Christmas!

(er fantasi får väga upp kvaliteten...)

Tillägg till fel

Hostalet i Arica var fullt.

Och en vän som jag tänkte träffa i Buenos Aires har fått viktigare saker att tänka på och stannar i Sverige.

Ojojoj.
Bra ska det bli ändå!

Så fel.

Ibland går allt riktigt jävla fel. Inledningen på min förhoppningsvis underbart fantastiska semester har hittills kantats av motgångar:

1. Jag bokade en flygbiljett men fick förhinder att betala den, pga ett jobbmöte som drog över. När jag dagen efter skulle försöka igen hade priset höjts. Jag köpte den dyrare biljetten. Sen sänktes priset igen, dagen efter. Slutsats: titta aldrig bakåt.

2. Mycket velande var det innan jag bokade ovan nämnda biljett. Ska jag ta morgon eller kvällsflyg? Bestämde mig för att hellre tillbringa en natt i kuststaden Arica än i huvudstaden Santiago, eftersom Arica är mindre och billigare och framför allt; Jag skulle slippa komma fram mitt i natten. Slutsats: Morgonflyg.

3. I förrgår försökte jag köpa en bussbiljett Santiago - Mendoza på Internet, eftersom en kompis till mig hade uttryckt att "maja, risken finns att du får fira nyår i santiago istället för buenos aires, ALLA reser de dagarna". Jag fick betala för biljetten men fick aldrig någon biljett. Företaget hävdar att köpet på 208 kronor är annulerat, men jag saknar ännu 208 kronor på mitt konto. Slutsats?

4. Igår skulle jag köpa bussbiljett Arequipa - Tacna som jag behöver för att ta mig till mitt flyg i Arica. Det visade sig att peruaner visst inte jobbar den 25 december (ingen hade sagt nåt om detta när jag funderade på morgon eller kvällsflyg den 26) och inga bussbolag garanterar att de kör då. Eftersom gränsen mellan Peru och Chile stänger räcker det inte att jag åker härifrån på eftermiddagen, när bussarna börjar gå. Sålunda: Maja fick köpa en FLYGbiljett till Tacna, som bara är 5-6 timmar härifrån, eftersom hon vägrar fira julafton ensam. Slutsats: 500 kronor istället för 100 som bussen kostade. Hade jag köpt kvällsflyget hade jag tagit bussen, men hade också haft möjlighet att komma hela vägen till Arica för 450 kronor den 26 och sedan flugit direkt till Santiago. Slutsats: Se till att stanna hemma den tjugofemte december om du är i Peru.

Min vän Lisa säger att det är meningen att all skit ska hända mig nu och att min resa kommer att gå som på räls. Min vän Lucho säger att det kanske är ödet som säger åt mig att stanna hemma och gå på både nyårsfest och bröllop (ingen jag känner som gifter sig dock så jag kan klara mig utan det).

Hoppas Lisa har rätt. Annars blir det här ett dyrt krångligt kalas.
I övrigt undrar doktorn om jag är stressad och konstaterar att jag inte har någon livshotande infektion i min lilla onda mage. Stressad?

PS. Jag ska couchsurfa hos en kvinna som verkar jättego i Buenos Aires. Mailade tre personer, och hon svarade ja efter en halvtimme. Så lite flyt har jag!

Shaken not stirred

Min jordskalvsrapportering kom av sig.

I fredags var det dags igen, kl 09.02 eller så. Den här gången i Valparaiso, 5.7 på richterskalan - men det kändes hela vägen till Arequipa.

Svenskhet.

Det är lördag, sommaren har anlänt till Arequipa vilket betyder att ett grått täcke ligger över stan.

Jag fryser och dricker nyponsoppa och äter knäckemackor med grevéost. Tack mamma, magnus och raul!

Folk hetsar, julklappar handlas, folk går på julfest. Vi hade julfest i fredags men mest har jag möten. Utvecklingssamtal, programrådsmöte, skypemöte hit och skypemöte dit. Så många möten. Samtidigt börjar det bli molnigt, idag var det riktigt kallt, vi gnällde över att vi ville ha en extra tröja på lunchen och sen tog jag på gympaskor för första gången på flera veckor. Ojoj.

Men snart är det jul, vi ska göra Janssons frestelse och sen ska jag nog åka söderut. Buenos Aires lockar, fast det blir via Santiago för jag är en budgetresenär. Håll tummarna för att lan.com fungerar imorgon så jag kan förverkliga planen.

Och på måndag ska jag till doktorn igen och höra vad han har att säga.
Tjingeling så länge.

Shaken not stirred

Den här gången var det ni, inte jag.
En smak av vardagen i Arequipa, fast där i Skåne. Sensationspratet verkar ha pågått hela dagen, och visst, det är spännande när det händer. En gång. Och när det bara är lite.

Hej systeryster! (aka Sister Frisky)

Skickar idag en hälsning till min syster.
(och till min andra syster och bror)

Tredje advent

Mitt liv har den senaste veckan mest bestått av jobb, dricka vätskeersättning och så en julfest och en födelsedagsfest. Intet nytt på västfronten Peru alltså. Kan däremot berätta att man snart kommer att börja bygga Mall Aventura Plaza i Arequipa, och därmed kommer staden att få storheter som affärskedjan Ripley (som är min hållhake när jag är i Lima). Arequipa, Perus näst största stad med nästan en miljon människor, är på väg att gå från en bondhåla till storstad - det senaste året har såväl den chilenskägda storheten Plaza Vea (som OBS ungefär för er som behöver en svensk motsvarighet att luta er tillbaka mot) som Maestro Home Centre (jämför med Bauhaus säger de som vet vad Bauhaus har ett erbjuda). Idag var jag dock på marknaden Avelino och köpte ett par filmer, samt vid kyrkogården och handlade blommor. Än står sig småföretagarnas små skatte"befriade" försäljningsstånd.

I övrigt så kan man också läsa i tidningen att glaciären/vulkanen Chachani inte har någon snö på sig för första gången någonsin - det har jag märkt från min balkong. Det leder till stora problem för såväl törstiga människor och djur som på åkrarna. Vad ska vi nu äta?

(fotnot: jag har ju pengar att handla importerad/hittransporterad mat, så för min del blir problemen mindre)

Husdjur?

Resultat i matchen Maja - Amöborna: 0-1.
Nu blir det doktorn igen.

post?

Någon har googlat sig till min blogg idag genom att söka på "apartado 1351 maja permerup".
Betyder det att jag snart får post?

Mail från ett annat liv

Det kom ett mail. Först trodde jag det var spam, men jag öppnade det ändå. Vadå "Important Library Message"?

Dear Melbourne Library Service member

As you will have noticed there have been major changes at Melbourne Library Service with the introduction of our new library catalogue, new on-line services and extended hours.

Nej, jag hade inte märkt det.

På lördag är det lucia, imorgon ska jag först vara Svalornas representant i Peru på det forum som vi står som värdar för och sen på julfest med våra samarbetsorganisationer. Julfest som är grillfest, i trädgården. Folk panikhandlar julklappar, solen gassar och det är alldeles för mycket människor överallt. På lördag ska jag på ettårskalas, Lucia fyller år.

Jag saknar inte julen, men jag saknar er.

Shaken not stirred

Moder jord borde bete sig lite snällare.
Att skaka runt oss sådär är inget snällt alls.
Idag var det iallafall på förmiddagen och jag hade både kläder, glasögon och skor på mig.
Alltid något.

Postscript: 4,4 pa Richterskalan, med epicentrum i Mollendo. Skönt jag sitter pá kontoret och inte pá playan idag.

Peru - Chile: Nästa rond.

Spegelbild i skyskrapa, krigshjälte i Valparaiso, Chile

Det är inget fel på Peru, men peruaner... nej dem gillar jag inte.

Chilenare... de tror de är bättre än oss, kommer här och köper upp vårt land och behandlar oss illa om vi åker dit.

Peru och Chile har sedan många år talat illa om varandra, på samma sätt som Peru-Bolivia och Chile-Bolivia gör. De så kallade Stillahavskrigen, då Bolivia förlorade sin kustremsa, är fortfarande i färskt minne hos den andinska befolkningen och bitterheten är hård som om det vore ett kakaorikt Marabouchoklad.

Peru lider av lillebrorskomplex, man känner sig mindre värd och här kommer de duktiga rikare
chilenarna och gör allt bättre. Chile, som inte befriades av venezolanska Simon Bolivar som sitt grannland Peru utan av chilensk-irländske general O'Higgins har utvecklats mer framgångsrikt ekonomiskt och socialt, man har ett välfärdssystem som fungerar fantastiskt i jämförelse med det peruanska och landet blir allt mer europeiserat - vilket anses eftersträvansvärt. Dessutom ägs många av Perus stora företag av chilenare - Perurail som har monopol på tågtrafiken till Machu Pichu är bara ett exempel.

De senaste veckorna har ytterligare polemik präglat regionen - en överbefälhavare som var inbjuden till en stor sjöfartskonferens (typ) med tillhörande statsbesök i Chile uttalade sig för flera månader sedan, i berusat tillstånd på en privat fest, illa om chilenarna. Han sa bland annat något om att chilenare som kommer in i landet, de kommer inte ut. Och om de kommer ut, så är det i kista. Och om det inte finns tillräckligt med kistor, så i plastpåse. Och, för säkerhets skull, så ska kvinnorna vara kvinnobomber (istället för bilbomber), så ifall de kommer för nära så... Och så skrattar alla, inklusive kvinnorna på plats.

Episoden fastnade på video som i sin tur hamnade på YouTube, och sedan visades på peruansk TV för drygt en vecka sedan. Chilenska regeringen uttryckte att överbefälhavaren inte längre var välkommen, och peruanska presidenten Alan Garcia svarade med att ingen minsann ska lägga sig i landets privata angelägenheter - och de ska absolut inte tro att de kan komma här och bestämma!

Några dagars konflikt, och stora kvällstidningsrubriker, senare hade president Garcia bett Chiles president Bachelet om ursäkt. Det hjälpte dock inte riktigt, och därför avgick överbefälhavaren i helgen. En lösning á la Fredrik Reinfeldt och obetalda TV-licenser. Del 1 av såpoperan följde jag i chilenska medier, del 2 i peruanska - så någon komplett bild av händelseförloppet lär jag inte ha.

En sak vet jag dock. De här dagisfasonerna borde folk sluta med, för annars finns det risk att det blir krig igen på riktigt en inte så vacker dag.

Lamaland.

Jag bor i lamornas rike. En kväll i solnedgången, i Bolivia, hamnade jag mitt bland hela byns alla lamadjur som förflyttades till ett bete närmare hemma. Det var fint.

Hemma på soffan.

Jag är tillbaka i Arequipa, ett Arequipa där molnen växt sig tjockare och vulkanerna försvunnit bakom ett grått täcke. Stadens lyxigaste alpackabutik har sin årliga megarea och sommarens ankomst erbjuder filtar i mjukaste alpackaull för en billig penning. Min soffa har fått sällskap.

Semestern var underbar, många kilometer i buss blev det, fantastiska vyer, flamingos, fler alpackas, lamor och vicunas än jag kan räkna till. Solnedgång över färgglada laguner och husfasader, Stilla Havet, öknen. Ett morgondopp i varma vatten, mitt ute i ingenstans. Det mesta var stadssemester, men däremellan vidder, vyer och ro. Själ.

Jag fick mersmak och funderar på att göra om det inom kort.

Val-paradiset

Är i vackra staden Valparaiso, gár pa stranden och vilse i gränderna. Äter skaldjurspasta, fiskpiroger. Fotograferar graffitti och färgglada husfasader.

Ikväll hälsade jag pá Karlshamns-L, W och lilla V. Drack te och tittade pá en sexveckors fantastiskt vacker bebis. En fin familj med fina drömmar.
Mer sánt, sá är jag nöjd.

Out of office reply

Jag ar pa semester. Just nu i San Pedro de Atacama.
Imorse var jag hemma en liten stund.
Med en Opal i munnen.

Bilder kommer senare.

La Paz

Kontrasternas stad. Igàr var det middag med gammal svalkollega & sambo, idag var det häxmarknad, lunch pa Café Beirut i Sopocachi och kaffe i La Paz Beverly Hills, Zona Sur.

Den här staden har mer kontraster än Lima. Och det är mycket det.
Imorgon kväll: Uyuni och mina drömmars saltöken.

x 2

och s`var det lite mer magsjuka.

E i Copacabana. Drar snart till La Paz. Storre, trevligare, mindre gringostad.
Fast jag tankte umgas med svenskar.

:)

Ingen tycker om mig ingen vill ha mig...

...för jag äter mask!

efter många veckors problem och ett negativt labprov (dvs visade inga djur) bestämde jag mig för att äntligen gå till doktorn. Diagnos: parasiter i magen och begynnande magkatarr. Jag har fått tre mediciner, varav en hjälper mot "anaeroba bakterier och vid trikomonas-, amöba- och giardiainfektion" enligt FASS. Försäljningstillståndet i Sverige innehas ironiskt nog av ett företag i Hafnarfjördur.

Nu drar jag på semester, med ett gäng peruanska mediciner i bagaget.
Bloggas gör det nog under tiden, men kanske sporadiskt. Planen är som följer: La Paz via Puno och möjligen Copacabana (för där är blockader på vägen). San Pedro Atacama i Chile via Uyuni och möjligen någon gruvstad på vägen. Sedan neråt Santiago, via Valparaiso och kanske La Serena. Tillbaka i Arequipa med flyg den 5 december.

Hälsar gör jag också, till mormor, farmor och familjen som alla skickat hälsningar de senaste dagarna. Jag ska inte stressa med att svara utan kurera mig och packa istället. Stor kram!

PS: Glöggkryddor, pepparkakskryddor, turkisk peppar, grevéost, knäckebröd och pingvinglakrits finns i överflöd i det permerupska hemmet. Vilken julafton det kommer att bli hela december!

Novemberrusk

Jag ska försöka tvätta bort olusten och söndagsdepressionen; lite mat, en dusch, ett gott glas vin.
Novemberrusk i Arequipensk tappning.

Om att gräma sig (mig).

Ibland blir saker så fel. Från söndagsglad och gratismatiné till söndagsdepp och grämelse. Och av den minsta av anledningar, så onödig så knasig. Det börjar där och sen rullar snöbollen ner för backen och så är plötsligt det mesta fel. Släpp det! kan man tycka, men ibland är jag dålig på sånt.

Om jag inte fattar vad ni menar så berätta det. Så slipper jag gräma mig sen. Tack :)

PS. Om ni också grämer, grubblar och ältar er:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=828495
fast idag hjälper inte det heller.

Nothing Day

Idag har jag gjort ingenting. Hela dagen.
Det var så skönt.

Ingenting betydde: Stiga upp, äta smoothie, äpplekaka med glass samt kaffe till frukost. Lägga mig framför TVn och se två avsnitt House. Sova siesta. Laga mat och äta den med en vän. Sen gjorde jag något, jag tog en sväng på stan för att försöka hitta en lösning på mitt behov av solglasögon som jag ser bra genom, samt nya glas i glasögonen. Jag lyckades inte så jag tog en taxi hem.

Kan rekommendera fler fina foton på mitt liv på min vän&kollega Lisas blogg här.

Imorgon ska jag gå på biomatiné klockan 11 - jag vann fribiljetter till den möjligtvis inte så jättebra filmen Ceguera av mitt internetbolag. Sen ska jag hämta Magnus och Raul på flygplatsen, det ska bli så roligt!

Nu ska jag göra lite mer ingenting.

Välkomna, Bienvenidos, Welcome!

PS. Den 29 november är det "BUY nothing day". Nästan som idag.

PS II: Egentligen har jag ju gjort en hel del. Var på labbet också. Har varken amöbor eller parasiter. Det var ju bra ju, men ännu bättre hade det varit om jag fått lite medicin.

På besök i Majes - Jobb, Jobb, Jobb del II

Sen tog vi med vårt besök till Majes Pedregal, den dammiga staden i väster. Jag ber känsliga läsare om ursäkt i förväg och mutar mina systrar (vad vill ni ha?) att inte tycka jag är alltför osmaklig. Det börjar bli ett lite uttjatat tema, men jag kan inte låta bli.
Allt för konsten.

Vi blev bjudna på lunch av Marsvinsuppfödarföreningen som bor i en av de fattigare delarna av Pedregal. Då kan man inte tacka nej.

Innan rundvisningen och lunchen fick vi sitta på rad och lyssna på tal. Jag höll ett litet ett och tackade för att vi fått komma dit.

Vi fick se fem av deras sex marsvinshus.

Vägen mellan husen var inte SÅ spännande. Men det blir ju inte mer spännande heller, i öknen.

I olika hus finns olika stora djur. Här mellanstora.

Wilma (till höger) är anställd för att ta hand om marsvinen. Vi diskuterade huruvida hon och jag ska gå ihop: Hon vet hur man gör i praktiken, jag kan räkna ut hur många djur hon får och hur mycket mat varje djur behöver utifrån teoretiska formler. Det perfekta teamet, och vi har ju gått samma kurs också.
Wilmas två kollegor står bredvid, en av männen i organisationen i bakgrunden. Bilden speglar inte det faktum att den manliga ordföranden pratade mest - jag tror att vi vid det här laget hade ställt så många tekniska frågor att de fick tillkalla experten Wilma.

Här kan man också bo.

När man inte föder upp marsvin eller tar hand om familjen är det många som arbetar på storjordbrukarnas marker, för minimilön eller mindre.

Efter lunch var vi på besök hos ungdomsnätverket Red Juvenil som bland annat gör radio.
Det var lite lugnare.

Jobb, Jobb och Jobb.

I förra veckan var det folk överallt.

Nicas programhandläggare Mayra vid Alvas skrivbord.

Bol och Peru-Programhandläggarna Samuel och Emir

Peruprogramhandläggare Emir och Sverigeprogramhandläggare Klas på terassen på kontoret.

Peru-Programutvecklare/samordnare Niklas och min landrepresentantkollega Santiago från Nicaragua.

Och i vårt mötesrum hade programmets kommunikationskommitté möte. Yonathan, Lisa, José Alfredo, Salomé och Alva.

Även kvällstid var det lite crazy. Ordförande Malina och min kollega Lisa.

Jag och min landrepresentantkollega Ulrika från Bolivia.

Min kollega Simon, Annelie och Keiko från Forum Syd har möte.

Bol-Programsamordnare Solveig, min vän åklagaren Paty och jag på hänget Deja Vu.

Mina kollegor firar födelsedag med att sjunga karaoke.

Peru-ekonom/administratör Elizabeth med sin syster Ana (Ana till vänster).

Familjebonding på söndagsutflykten.

Ett lyckat möte och en härlig söndag i det gröna!
Fortsättning, "besök av verksamheten i fält" följer inom kort.

Regn.

Det börjar bli mulet här i stan. I tidningen läser jag att man nu börjat arbetet med att rensa brunnarna i staden, inför regnperioden som börjar snart.

Håll tummarna för att jag slipper önska mig gummitstövlar i år också.

Ulla Billqvist, Jenny Lind... eller Yma Sumac?

Perus näktergal, Yma Sumac, dog i lördags. Det var inte ens en månad sedan jag upptäckte henne, eller snarare fattade att de där låtarna var så kända.

Så blir det ibland.

Historia.

Så skrevs lite historia. Vare sig man gillar att det spelar så stor roll eller inte, så är det världshistoria.

hepp.

Den här veckan har vi storfrämmande från Sverige, Bolivia och Nicaragua.
Möten möten hela dagarna.

So long!

Mera musik

Det är dags för lite mer musik, den här gången mer normal.
Skål!

En lång märklig helg som avslutades på taket vid Plaza de Armas med goa människor. Tack.

Konsten att föda upp marsvin

Det är dags att jag delar med mig av konsten att föda upp marsvin - jag lärde ju mig det i förra veckan. Det första du måste göra är att bestämma dig för vilken ras du vill ha. Criolla, den klassiska, är inte så bra för den föder färre barn och riskerar dessutom att bli mörkt brun/svart i pälsen. Criollans hud får då också den färgen, vilket du inte heller vill för det ser lite oaptitligt ut.

Välj alltså helst en förädlad sort. Den ska vara tjock, bred och lång så den kan föda många barn. En bra hona bör föda ca 3 ungar per kull, och ca 4 kullar om året. Sen räknar du bort någon liten unge som inte klarar sig, och då producerar var och en av dina honor 9,7 ungar om året. De kan bli dräktiga redan tre timmar efter "förlossning" så det är bra om en potentiell pappa är i närheten då, så du i din avel inte förlorar en ägglossningsperiod.

I varje bur, som bör vara minst 0,9 x 1,80 meter (om jag minns rätt), får det plats högst 10 honor och en hane. Du bör mata dem med grönt, om du är traditionell så får de alfa-alfa att äta (och annars odlar du så kallat foraje hidroponico, som man gör på korn i ett växthus), och så lite kosttillskott med vitaminer och mineraler, så de mår riktigt bra och föder fler barn.

När ungen är cirka två veckor gammal tar du den från mamman så den slutar dia och börjar äta vanlig mat för att växa till sig riktigt ordentligt. Ungefär 2,5 månader senare är den lagom stor. Då får du välja om du vill använda den till avel eller om du föredrar att sälja den. Säljer du den, så ... tja.

jul, jul strålande jul

Så var det dags för julpyntet igen. De senaste dagarna har jag insett att jag inte varit och handlat på andra ställen än min lokala mataffär ett bra tag, och nu poppar julpyntet upp överallt. Tomtar, julgranskulor, girlanger och glitter. Och folk handlar och handlar.

Å andra sidan blir det bara varmare och varmare, solens strålar bränner och vi pratar om vad vi ska göra i sommar. Väntar på att det ska bli mer sommar, så vi kan åka till stranden.

Å så läser vi i DN om snöoväder i södra Sverige.
Det stämmer inte.

Istället för trafikljus.

Allt i Peru är Inca. Cultura Pre-Inca, Inca och Post-Inca. IncaFarma, Puerto Inca.
Här en Inca Kola-trafikpolis.

Edit: Fast i Arequipa bör man ersätta Inca Cola med Cola Escocesa. Som hallonsoda men mer regionalistiskt. Skottland vs England. Arequipa vs Peru.

Idag i Peru

Korruptionsskandalerna kring oljekartellerna fortsätter, den peruanska ekonomin skakar precis som de flesta ekonomier i världen, det spanska kungaparet fortsätter sitt statsbesök och man har fångat sju potentiella terrorister (sendero luminoso) i Ayacucho.

Peru idag, en vanlig tisdag i oktober.

Helgens höjdpunkter

Barnkör & bokmässa i den vackra kolonialbyggnaden, tjejmiddag i det stora huset, deltagande i firandet av El señor de los milagros på gatan utanför. Tjejsnack med min kompis Patys mamma - hon var helt underbar.

Kaffe och pannkakor på den vackra terassen med utsikt över katedraltornen. CouchSurfingmöte på mysiga Bistro Bar. Skype med webcam med moster L, A och farbror V.

Helgens höjdpunkt var nog ändå att leka lejonkungen med lilla I, som fyller 3 år snart. Akta er för "krokodrilerna"!

edit: det var iallafall INTE söndagkvällens upplevelse när låset i min ytterdörr bestämde sig för att sluta fungera och jag fick klättra in via balkongen (och öppna med hyresvärdens extra balkongdörrsnyckel) efter att ha försökt med nyckeln i en timme.

Arequipa

De senaste dagarna har gått i kontrasternas tecken. Efter onsdagens märkliga kväll var torsdagen lite lugnare, men igår började galenskaperna igen. Morgonen inleddes med en kurs i marsvinsuppfödning (nu vet jag ALLT - mer om det i ett senare inlägg). En halvtimme på jobbet avbyttes mot en lunch med en chef på en NGO i Lima som ägnar sig åt politisk påverkan på regeringsnivå - jag ställde upp för en kompis som var tvungen att ta hand om denna man och inte visste hur han skulle konversera honom. Själv tyckte jag han var ganska trevlig.

Tillbaka på jobbet en stund, stoppa i lite tvätt som jag fick hänga upp på galgarna som hänger i skåpet på mitt rum (där jag mest förvarar lådor med papper) eftersom jag inte skulle ha tid att vänta på att det skulle torka utomhus och inte heller att komma tillbaka och hämta det senare. Sen blev det ett föredrag på den stora Kongressen om Arequipa som pågått i dagarna två (därmed de märkliga luncher na och middagarna). Det handlade om hur man utvecklat Bogota från kaos till en stad där människor ska kunna vara lyckliga - ett oerhört bra föredrag, jag visste ingenting om Bogota förut. Efter det tillbringade jag kvällen med att fundera på att byta karriär och bli stadsplanerare istället.

Konferensen avslutades med arequipenska nationalsången (se nedan), och en "brindis de honor" (skål) i form av champagne, snittar och mingel. Jag hamnade av outgrundlig anledning i VIP-rummet där jag fick stå en meter från Lourdes Mendoza, Perus vice vicepresident (och första kvinna på posten någonsin), presidenten i regionen Arequipa och andra höjdare (läs: män). Det varade dock bara i tre minuter, sen smet jag ut bland det vanliga folket istället, där drickan var slut och snittarna också. En stund senare åt jag middag med den där colombianska arkitekten, men jag blev i princip förbjuden av min kompis att prata om stadsplanering med honom så vi pratade om hans barn och barnsagor istället.

Kvällen avslutades med tjejsnack och drink med min kollega Lisa och en annan vän på vårt favorithäng Istanbul och sen lite livemusik och en öl på stammisklubben Deja Vu.

För övrigt kan jag berätta att jag inte jobbar i Peru, utan i Arequipa. Bara så ni vet.
Viva Arequipa! (texten på engelska och på spanska)

Mammas *pip*

Syster, Bror.
Mammas slida, pappas penis.

Ursäkta språket, men det pågår Europeisk filmfestival i stan. Häromveckan var vi tre svenskar och en peruanska och såg Tillsammans. Vi svenskar skrattade INTE åt samma saker som peruanerna.

Och orden ovan? Det var vad min kompis, som är fast besluten att lära sig lite svenska, hade snappat upp.

Bygge.

Så här ser det ut utanför vårt kontor just nu. Inte så kul. Det blir förhoppningsvis bättre snart, för folk börjar surna till. Fotot stal jag från tidningen El Pueblo.

En dag i Arequipa

Från programfixande för regionmöte, dokumentskrivande om uppföljningssystem och diskussioner om kommande praktikanter till personliga kriser och kollande på konferenslokaler.

En ostempanada i pausen, sen rockkonsert i friska luften på den nya lilla bokmässan. Från bokmässan till en av stans finare restauranger för ett glas vin för att stötta en kompis i att konversera colombianska arkitekten på besök i stan, han ska hålla ett föredrag på en stor konferens om hur han lett arbetet med att utveckla och bygga Bogotas nya stad.

En intressant dag i kontrasternas tecken.

Och: Lyckan i livet kan ibland vara:
toapapper

Kapitalist eller bara principfast?

Fredagen var inflyttningfest på Palacio Viejo (igen! - vi hade utflyttningsfest där i augusti, för några andra), och utgång på Deja Vu - stället som är gratis, där man inte kan dansa cumbia och där det finns gott om bricheros (och bricheras). Min dunderförkylning är på väg bort, magsjukan hjälpte till att däcka mig.

Helgen har lärt mig att man alltid ska låsa din dörr med flera lås, att vi bör säkerhetsutrusta våra dörrar (omutifall att) och att jag bör säkerhetskopiera bilderna jag har i min dator snarast. Ta ingenting för givet och ha alltid serienummerna på alla dina tekniska prylar nerskrivna på ett smart icke-stöldbegärligt ställe Tyvärr har jag inte DVD-skivor så det räcker, så det för bli imorgon. Och serienummerna orkar jag inte heller hålla på med, så det får bli sen.

Mañana Mañana.

Och så bråkade jag med det lokala försäkringsbolaget som ville betala pinsamt lite för tolkuppdraget jag utförde förra veckan. Jag hade gjort det där utan att få ett öre, för nöjet att kunna vara lite stöd för den helt underbara kvinnan som låg på sjukhuset i Arequipa med brutet ben i förra veckan. Pengarna kommer att gå till fikakassan på jobbet, men det var principen. Principen att man minsann ska betala vad saker kostar, framför allt när det handlar om att betala människor för deras lön och kunskap.

Ändå känner mig jag mig som en snåljåp, som att jag är en gnällspik med stora krav. Och då kräver jag ändå bara vad en privat språklärare här skulle kunna få i timlön för sina tjänster. Rätt ska vara rätt. Eller?

Min lön har för övrigt minskat så mycket pga valutaförändringarna att jag får typ 77 austuriasluncher mindre varje månad för pengarna som jag kan ta ut i bankomaten. Hade det varit ifjor, innan de på grund av inflationen höjde lunchpriset från fascila 5,50 soles till 6, hade det handlat om 85 fler dagar jag hade kunnat äta mina fyllda advokados, kyckling med pommes å ris i en salig röra (saltado), samt risgrynsgrötefterrätter.

Sjuttiosju luncher. Det är ganska mycket mat det.

Arequipeñisering

Jag har snart bott 15 månader i Arequipa och börjar bekymra mig över min skånskhet. Den senaste tiden har jag helt utan att fundera över saken:

- bett om andra sedlar i affären, när jag fått såna som är lite gamla och trasiga.
- pratat i mobilen som om den vore en walkie-talkie (det var dock oerhört obehagligt när jag insåg vad jag höll på med).
- insett att jag börjar bli lite dålig på svenska.

Jag har också förstått att den viktigaste köksmaskinen är blendern och jag tycker det är normalt att få både ris och potatis till maten. Jag förväntar mig tre rätters luncher och börjar tycka 11 soles är för dyrt när jag kan få en för 7. Jag vet vilket håll man ska ta taxi åt för att slippa köra ett extra varv runt kvarteret på stans alla enkelriktade gator. Folk ropar efter mig på gatan (jag blir fortfarande förvånad och tänker "vem känner jag här?" varje gång det händer) och igår sa jag när jag diskuterade spanska dialekter med en peruan och en svenska på resa i landet att "här i Arequipa pratar vi ganska långsamt".

Förslag för motmedel mottages tacksamt.