Juldagen

Det var nästan värt 500 kronor att fá ligga pa stranden i Arica hela eftermiddagen. Jag är i Arica, sover en natt pa ett supermysigt hostel där alla är jättesociala. Men, som min moster sa härom veckan "jag tycker om att vara ensam när jag väljer det själv". Sa idag har jag tillbringat exakt hela eftermiddagen ända till 8 ikväll med att sitta/ligga pa stranden i den kalla vinden och stirra pa vagorna.

Sa fint.

(Men nu känner jag ett behov av att dela med mig, sa det blir till bloggen)

Shaken not stirred

Min jordskalvsrapportering kom av sig.

I fredags var det dags igen, kl 09.02 eller så. Den här gången i Valparaiso, 5.7 på richterskalan - men det kändes hela vägen till Arequipa.

Peru - Chile: Nästa rond.

Spegelbild i skyskrapa, krigshjälte i Valparaiso, Chile

Det är inget fel på Peru, men peruaner... nej dem gillar jag inte.

Chilenare... de tror de är bättre än oss, kommer här och köper upp vårt land och behandlar oss illa om vi åker dit.

Peru och Chile har sedan många år talat illa om varandra, på samma sätt som Peru-Bolivia och Chile-Bolivia gör. De så kallade Stillahavskrigen, då Bolivia förlorade sin kustremsa, är fortfarande i färskt minne hos den andinska befolkningen och bitterheten är hård som om det vore ett kakaorikt Marabouchoklad.

Peru lider av lillebrorskomplex, man känner sig mindre värd och här kommer de duktiga rikare
chilenarna och gör allt bättre. Chile, som inte befriades av venezolanska Simon Bolivar som sitt grannland Peru utan av chilensk-irländske general O'Higgins har utvecklats mer framgångsrikt ekonomiskt och socialt, man har ett välfärdssystem som fungerar fantastiskt i jämförelse med det peruanska och landet blir allt mer europeiserat - vilket anses eftersträvansvärt. Dessutom ägs många av Perus stora företag av chilenare - Perurail som har monopol på tågtrafiken till Machu Pichu är bara ett exempel.

De senaste veckorna har ytterligare polemik präglat regionen - en överbefälhavare som var inbjuden till en stor sjöfartskonferens (typ) med tillhörande statsbesök i Chile uttalade sig för flera månader sedan, i berusat tillstånd på en privat fest, illa om chilenarna. Han sa bland annat något om att chilenare som kommer in i landet, de kommer inte ut. Och om de kommer ut, så är det i kista. Och om det inte finns tillräckligt med kistor, så i plastpåse. Och, för säkerhets skull, så ska kvinnorna vara kvinnobomber (istället för bilbomber), så ifall de kommer för nära så... Och så skrattar alla, inklusive kvinnorna på plats.

Episoden fastnade på video som i sin tur hamnade på YouTube, och sedan visades på peruansk TV för drygt en vecka sedan. Chilenska regeringen uttryckte att överbefälhavaren inte längre var välkommen, och peruanska presidenten Alan Garcia svarade med att ingen minsann ska lägga sig i landets privata angelägenheter - och de ska absolut inte tro att de kan komma här och bestämma!

Några dagars konflikt, och stora kvällstidningsrubriker, senare hade president Garcia bett Chiles president Bachelet om ursäkt. Det hjälpte dock inte riktigt, och därför avgick överbefälhavaren i helgen. En lösning á la Fredrik Reinfeldt och obetalda TV-licenser. Del 1 av såpoperan följde jag i chilenska medier, del 2 i peruanska - så någon komplett bild av händelseförloppet lär jag inte ha.

En sak vet jag dock. De här dagisfasonerna borde folk sluta med, för annars finns det risk att det blir krig igen på riktigt en inte så vacker dag.

De senaste dagarnas händelser förtjänar egentligen två blogginlägg. Jag har bråkat med den peruanska tullen (två gånger), varit i Chile (Arica) ett land med mycket och svår historia men som numera känns modernt och fräscht och där man kan köpa saker som är mycket mer som hemma (men ändå kändes Arica mer Karibiskt/Centralamerikanskt än södra Peru). Jag har sett och känt på det Stilla Havet - det kändes ungefär som det gör på andra sidan det stora havet, på den södra före detta fångön. Jag har ätit bläckfiskpiroger, skaldjurspiroger, ostpiroger och svamppiroger. Druckit rödvin och chilensk pisco sour, diskuterat huruvida piscon är peruansk och cevichen chilensk (peruanerna hävdar att båda sakerna är väldigt peruanska och att chilenarna är tjuvar - den chilenska kvinnan jag pratade med kunde sträcka sig till att cevichen är peruansk men piscon chilensk) och handlat nicaraguansk taxfreerom i den peruanska gränsstaden Tacna. Bott på mögligt dyrt hotell i Chile, bott på fräscht billigt hotell med otroligt varmt vatten i duschen i Peru. Rest själv. Rest med sällskap. Sett Corazon Valiente på den otroligt långsamma bussresan hem (aka Braveheart).

I Chile stannar bilisterna för dig när du vill gå över gatan på övergångsställena.

När jag kom hem väntade fem kilo skånskhet på mig på posten här i Arequipa. Efter att ha fått packa upp allt i paketet (inte riktigt allt - jag hade inte fått ta emot de torkade nyponen och rönnbärskvisten och taklöken...) inför postmannen och hållt med om att det säkert var värt en sådär $60 fick jag stoppa ner sakerna i paketet igen och gå hem utan att betala tullavgift. Jag kände mig misshandlad, men njöt nästan lika mycket när jag kom hem och packade upp allt på riktigt. Tack mamma!


Eftersom ingen present skulle vara en present till mig utan att jag har något att tillägga så verkar tullen ha stulit mina turkisk peppar (eller har de bara omvandlats till 2 kg godis av annat slag, tacktack! det räcker nästan till påska). Så om någon skulle vilja skicka mig en julklapp, födelsedagspresent eller bara välgörenhet till utlandsboende svensk så önskar jag mig en påse turkisk peppar! Om inte djungelvrålen och allt annat snask kan göra mig immun mot min turkisk pepparabstinens. Jag har också fått erbjudande om att kanske få byta lite av mina djungelvrål mot en påse turkisk peppar av en svenska som har gott om denna ädla krydda.