Sista chefsveckan

Imorgon börjar jag min sista vecka som chef för mitt lilla landkontor.

På måndag lämnar jag över stafettpinnen till Mattias, en trevlig man och tillika fanatisk klättrare. Det kommer att gå galant för honom att klättra både berg och Svalor de här åren, är jag övertygad om. För mig blir det intressant att förhålla mig till min nya roll som handläggare. Som tur är mellanlandar jag lite i Skåne ett tag, som handläggar-chef för min tillfälliga filial där jag och en praktikant ska utgöra arbetsgruppen.

Och man kan ju alltid göra om, igen. Senare. Men det får bli på andra sidan 30-strecket.

Nyheter från fältet

Jaha, så vad är det egentligen för aktiviteter som utförs inom det där programmet som Maja jobbar med, för Svalorna LA i Peru?

för er som kan spanska kan ni läsa på programmets blogg, ni andra kan titta på bilder eller köra in länken i google translator. Jag gjorde det till er så ni kan kika här.

Dagens ord.

Dagens felskrivning är:

Vanställningsvillkor.

Freud?

På besök i Majes - Jobb, Jobb, Jobb del II

Sen tog vi med vårt besök till Majes Pedregal, den dammiga staden i väster. Jag ber känsliga läsare om ursäkt i förväg och mutar mina systrar (vad vill ni ha?) att inte tycka jag är alltför osmaklig. Det börjar bli ett lite uttjatat tema, men jag kan inte låta bli.
Allt för konsten.

Vi blev bjudna på lunch av Marsvinsuppfödarföreningen som bor i en av de fattigare delarna av Pedregal. Då kan man inte tacka nej.

Innan rundvisningen och lunchen fick vi sitta på rad och lyssna på tal. Jag höll ett litet ett och tackade för att vi fått komma dit.

Vi fick se fem av deras sex marsvinshus.

Vägen mellan husen var inte SÅ spännande. Men det blir ju inte mer spännande heller, i öknen.

I olika hus finns olika stora djur. Här mellanstora.

Wilma (till höger) är anställd för att ta hand om marsvinen. Vi diskuterade huruvida hon och jag ska gå ihop: Hon vet hur man gör i praktiken, jag kan räkna ut hur många djur hon får och hur mycket mat varje djur behöver utifrån teoretiska formler. Det perfekta teamet, och vi har ju gått samma kurs också.
Wilmas två kollegor står bredvid, en av männen i organisationen i bakgrunden. Bilden speglar inte det faktum att den manliga ordföranden pratade mest - jag tror att vi vid det här laget hade ställt så många tekniska frågor att de fick tillkalla experten Wilma.

Här kan man också bo.

När man inte föder upp marsvin eller tar hand om familjen är det många som arbetar på storjordbrukarnas marker, för minimilön eller mindre.

Efter lunch var vi på besök hos ungdomsnätverket Red Juvenil som bland annat gör radio.
Det var lite lugnare.

Jobb, Jobb och Jobb.

I förra veckan var det folk överallt.

Nicas programhandläggare Mayra vid Alvas skrivbord.

Bol och Peru-Programhandläggarna Samuel och Emir

Peruprogramhandläggare Emir och Sverigeprogramhandläggare Klas på terassen på kontoret.

Peru-Programutvecklare/samordnare Niklas och min landrepresentantkollega Santiago från Nicaragua.

Och i vårt mötesrum hade programmets kommunikationskommitté möte. Yonathan, Lisa, José Alfredo, Salomé och Alva.

Även kvällstid var det lite crazy. Ordförande Malina och min kollega Lisa.

Jag och min landrepresentantkollega Ulrika från Bolivia.

Min kollega Simon, Annelie och Keiko från Forum Syd har möte.

Bol-Programsamordnare Solveig, min vän åklagaren Paty och jag på hänget Deja Vu.

Mina kollegor firar födelsedag med att sjunga karaoke.

Peru-ekonom/administratör Elizabeth med sin syster Ana (Ana till vänster).

Familjebonding på söndagsutflykten.

Ett lyckat möte och en härlig söndag i det gröna!
Fortsättning, "besök av verksamheten i fält" följer inom kort.

hepp.

Den här veckan har vi storfrämmande från Sverige, Bolivia och Nicaragua.
Möten möten hela dagarna.

So long!

Om att kollegorna drar

I Madrid fick man iallafall sova siesta på jobbet ibland.

Min kollega och vän Teresa på SCI i Madrid får två nya kollegor en gång om året, eftersom hon jobbar som enda anställd med två EVS-volontärer. Nästan alltid två tjejer, i 23-28-årsåldern. Från två olika länder. Konstigt nog brukar det i Madrid vara en en kombination av personligheter: En utåtriktad initativrik person och en flitig arbetssam men inte så glad och fantasifull dito. En gång om året får Teresa ledsna ögon och hennes kollegor byts ut. För 2,5 år sedan var det jag som tog mitt pick och pack och drog. Ölen på den lilla tapasbaren nära Callao för en månad sedan var mysig, men det är inte samma sak som att dela skrivbord.

Här i Peru har vi praktikanter som byts ut var sjätte månad. I förra veckan åkte Sandra hem och häromdagen var det Rebeckas tur. Rebecka och jag bor ju nästan grannar i Skåne, så om vi inte lyckas bli kollegor kommer vi iallafall att fortsätta umgås (om vi nu inte lyckas flytta Peru till Skåneland, R :) ) Nästa vecka kommer den tredje praktikantomgången under min tid här. Förhoppningsvis är det sista bytet, kanske kommer en av de två nya kollegorna att åka hem i februari, men sen är det nog. (välkomna förresten, L och S!) Och så har jag sagt hej och hejdå till tre kollegor (egentligen fyra, men en kom tillbaka). Det är sju personer på ett år. På mitt lilla kontor.

Jag tror jag förstår Teresas ledsna ögon lite bättre nu.

La Ruta de Lonco

I torsdags åkte hela kontoret på road trip på den arequipenska landsbygden. Det här såg vi:

Utsikt över Anderna och dalen

Där mitt uppe i bergen hittade vi inte mindre än FYRA Taca-Tacaspel. Skön omväxling till bussresan, särskilt för E:s 6-årige släkting som var med oss.

Mina kollegor, bland annat.

Och så var det måndag

Som ett led i min kampanj "upplys närmast sörjande om vad jag har för mig" (och med syfte att ha ett annat inlägg överst) kommer här en måndag hämtad ur verkligheten och inte sådär fiktiv som häromdagen. Jag har börjat läsa en kurs på distans, fem poäng på halvfart om "kompetens och medarbetarskap". Det är min egen kompetensutveckling.

7.00 ojoj vad tidigt klockan ringer idag.
7.25 kastar mig ur sängen och in i duschen. Kikar på Misti medan jag duschar. Rofyllt.
7.45 lagar gröt och brygger kaffe. Diskar grötgrytan - det är SVÅRT för det har bränt vid (som vanligt). Mina andra kastruller är i kylen, med mat i. Måste värma mjölk till kaffet.
8.05 loggar in på stället där det är seminarium för min kurs. Lyckas inte hitta rummet vi skulle vara i, där i cyberspace.
8.18 äntligen inne! Kursledaren hälsar mig välkommen och undrar vad klockan är i Peru. Jag känner att det inte är tillräckligt tidigt för att rättfärdiga min sena ankomst.
8.20-9.48 har jag nätseminarium på kursen. Vi pratar om medarbetarskap, om det goda medarbetarskapet. Folk sitter lite varstans i Sverige, men jag får känslan av att jag är lite konstig som är här i Peru. Eller exotisk.
9.50 avslutar vi seminariet och jag gör ett inlägg i gruppdiskussionen på chatten istället (det ingår i kursen).
10.15 smörjer in mig i solkräm. Solens strålning är fortfarande 13 på en skala där 14 är EXTREMT jättefarlig.
10.30 kommer jag till jobbet. Kollar mailen, blir lite trött och lite sur. Dricker en massa vatten.
Pratar med Anna som e tillbaka från semestern.
11.15 ringer jag Kalle och undrar var han tar vägen (för som sagt, vi är i Peru och här är det ovanligt att folk kommer i tid).
11.20 kliver Kalle in och jag ropar på alla att nu är det möte. Vi synkar flytten och sen ska vi synka eftermiddagens och morgondagens workshop. "Vi har 12 minuter på oss" säger Olle. Vi kör i 15, sen sätter Kalle och jag och oss själv och jobbar klart några dokument. Under tiden kommer det in en hög med checkar som jag ska skriva på, "Det är lite gammalmodigt" konstaterar Kalle. Minst sagt, skulle jag säga.
12.55 går jag på lunch, på restaurangen där några av mina kollegor redan är. Tänker att jag kan behöva äta lite gott med dem, och prata lite lugnt. Mina två timmar på kontoret var inte så lugna, alldeles för mkt stress.
14-18.30 har vi workshop med våra samarbetsorganisationer. Jag tar på mig rollen som sekreterare, och så förbereder jag samtidigt morgondagens planerings-excelformulär.
18.50 är jag hemma igen. Hämtar mina pengar, för dem glömde jag imorse. Går till affären och handlar frukost. Väljer kassan där den lilla tjejen sitter varje dag, hon är så söt men nu var det länge sen hon bjöd mig på karameller.
19.05-20.21 Internet: Fixar med kursen, läser tidningen, kollar mailen. Leker på facebook. Läser ellens blogg, svarar på ellens kommentarer på min blogg.
20.23 Nu ska jag värma gårdagens middagsrester, göra klart exceldokumentet (Min mesta lärdom i Peru: Excel) och kolla på greys anatomy. Imorgon är det workshop och på onsdag flyttar vi kontor.

Happy Days.

PS. Namnen är givetvis fiktiva så mina kollegor inte ska känna sig alldeles uthängda här. Även om det bara är snälla saker de säger =)

Andinska äventyr

Jag är tillbaka i Arequipa, efter drygt en vecka hemifrån och två dagar på resande fot från La Paz. Den resa som normalt tar ca 12 timmar blev en aning längre när vi fastnade i den smutsiga vilda västernstaden Desaguadero (den kvalar sig knappt ens in i den Vilda Västern). Det var någon sorts transportstrejk, vägarna var full av stenar och inga bussar körde.

För att slå ihjäl en timme i Vilda Västern gav vi oss ut i en lancha på Titicacasjön. (jag och min kollega rebecka, bakom kameran är sandra) Just den här timmen led vi inte så mycket.

Vi har haft regionalt Svalmöte (dvs landgrupperna i Peru och Bolivia) i dagarna tre, och därefter underbar helg i Urmiri, ett par timmar nerför berget från La Paz. Jag är lite förälskad tror jag, i Bolivia, landet här bredvid. Naturen är häftigare, avstånden kortare och La Paz som huvudstad har betydligt mer att erbjuda än Arequipa, de många hundratusen invånarna till trots.

I Bolivia finns mer än bara öken. En Peruökenbild kommer snart.

Veckans höjdpunkt är svår att avgöra, men jag och min kollega Rebeckas vinst i fotbolin (ni vet hockeyspel men fotboll istället) på baren, vår gemensamma "wind of change" i karaokebaren, excorsismen med min kollega micke (dvs "stöd till varandra och utbyte av erfarenheter" med finare ord) och kvällen med champagne i jacuzzin sjungandes gamla lundastudentsånger är några av dem.Varken karaoken, fotbolinen eller champagnen fastnade på bild. Det gjorde dock poolbadandet (med källvatten) före middagen. Jag skulle kunna hävda att personerna på bilden inte har med texten att göra, men det vore inte sant. Det är Svalfolk, hela bunten.

I påsk skulle jag åkt till Colcadalen men jag blev trött (och så fick jag en inbjudan till Sidamöte så på torsdag-fredag nästa vecka ska jag till Lima på möte och lite inspiration och så ska jag tillbringa helgen med att shoppa och pressa apelsiner åt en gravidtrött limabo/vän). I påsk blir det därför hemmamys och påskmiddag med kollegorna (knytkalas hemma hos mig) istället. Och så ska jag på paketjakt, det finns en svensk här i stan som har ett paket till mig från min mormor. Kanske hinner jag också berätta lite för er om vad jag egentligen sysslar med, här i den peruanska öknen. En ledtråd just nu är verksamhetsplanering och 79 övertidstimmar.

Och så har jag köpt biljetter idag. Till Sverige 8 maj och tillbaka till Lima 21 juni. 21 juni äts det middag i Madrid och den 17 maj firas norska nationaldagen på Skansen. Jag är i Sthlm den 12-23 maj och sedan i Skåne för resten, på ett ungefär. Inbjudningar till diverse middagar, TP-spelande, skåneledsvandringar och andra aktiviteter mottages tacksamt.

Hej jag ringer från...

... nätverket mot familjevåld i Arequipa. Träffas la senorita X?

Har tillbringat en timme med att ringa mig igenom en massa nummer som ser nästan likadana ut. Att det är samma nummer beror på att de går till bytelefoner ute i de andinska provinserna och där har man oftast bara en telefon. För att översätta det till svenska mått: Snogeröd har numret som slutar på 71, Fogdarp på 72 och Pugerup 73. Mycket praktiskt.

Jag ringer och frågar efter folk med en hel massa namn, och personen i andra sidan fattar inte vem jag vill prata med, för han känner ju henne som "senora X" och inte som "senora VXYZ".
Ingen är i närheten, för klockan är tidig kväll. Ring tillbaka imorgon klockan 6, var det en som sa. En annan är i Arequipa ända till fredag, en tredje kanske är där imorgon kväll. Eller känner vi ingen som heter så. Man kan aldrig så noga veta.

Det känns obehagligt likt "hello I am calling from The Social Research Centre in Melbourne and I want to ask you a few questions". Tur att jag ringer för att sprida gratistidningar för Internationella Kvinnodagen jag ringer och inte på uppdrag av varken Philip Morris, Vodafone eller Centrelink, australiensiska motsvarigheten till socialtjänsten/försäkringskassan/a-kassan/CSN i en ask.

I övrigt så har väl ingen undgått att det är aningens spänt mellan Ecuador och Colombia. To be continued. Och som tidigare nämnts, håll tummarna för att Peru och Chile håller sams efter att domen om deras havsterritorier kommer i Internationella Domstolen i Haag om några år.

Chuquibamba, prickar och ost

Chuquibamba. Genom öknen, upp och ner för bergstopparna. I dalarna betande kor, gröna frodande alfa-alfaodlingar. På toppen serpentinvägar upp och ner, fram och tillbaka. Däremellan La Pampa, slätten, öknen, torrt torrt torrt. Ljusbrunt, mörkbrunt. Här och där vita fläckar, saltavlagringar som kommit ur jorden. Det ser ut som snö.

Många kurvor och fem timmar från Arequipa ligger den lilla byn Chuquibamba. Där bor ca 1 500 personer - tror någon - och människorna i byn lever framför allt på jordbruk. Så gott det nu går. Jag är på besök för att representera Svalorna på en "Turist- och gastronomimässa", och har kommit hit med vår praktikant Daniella för att möta upp vår samarbetsorganisation (SO) som redan är där och organiserar (Svalorna stödjer alltså aktiviteten i Chuquibamba den här helgen, genom att vi gett pengar till vår SO för att genomföra den som en del av årets verksamhet.

På torget möts vi av byns engagerade kvinnor som är i full fart med att dekorera bord, hänga upp girlanger och affischer, och lägga fram sina hantverk. Jag möts också av vår SOs chef, som inte hinner säga många ord förrän han utbrister "Vad har hänt med dig?"

Han har upptäckt de röda prickar som den senaste timmen har spridit sig över min kropp, nässelutslag som inte kliar särskilt mycket men blir värre och värre. Jag protesterar lite men inte särskilt högljutt när han drar iväg mig till "La Posta de Salud", läkarmottagningen på torget. Jag får vänta en stund, sen tar läkaren emot mig. Han tittar lite på prickarna och skriver ut antihistamintabletter och en antihistamininjektion (!). Jag protesterar och tvekar lite till, innan jag bestämmer mig för att lita på doktorn - det kan ju trots allt inte bli värre. Ner till apoteket, för att köpa en spruta i förpackning och medicin som sjuksköterskan på mottagningen injicerar i baken. När det väl fixats återgår jag till torget - jag kom ju dit för att hjälpa till, för att träffa människor, för att jobba! Jag möts av en man som presenterar sig som journalist, han jobbar på lokalradion och håller en diktafon och en mikrofon i handen. De vill ju ha en kommentar från Svalornas representant, som kommit från Arequipa på besök. Det gör fortfarande ont efter sprutan och jag ger honom en intervju där jag avslutningsvis stakar mig på Chu-chu-chuqui... "bamba" fyller han i. Chuquibamba, namnet på byn där han bor. (fler än jag gjorde samma fel i radio under helgen, kan jag säga, men de hämtade sig lite snabbare). När vi någon timme senare gick på lunch hördes min röst i högtalaren som finns för att folk i hela byn ska ha möjlighet att lyssna på radiosändningarna.

Resten av helgen blev underbar, jag mötte härliga engagerade nyfikna människor, smakade majsbröd, quinuabröd, ost, yoghurt... Jag tittade och kände på hantverk av finaste alpackaull, besökte byns museum som öppnade upp för oss efter invigningen av mässan (där det fanns tre otäcka mumier och de förvarar nästan 2000-åriga textilier på ett bord ovanpå en pärm, i väntan på att man ska stoppa ner textilierna i en monter) och dansade peruansk dans på torget till allmän beskådan. Det blev en lyckad helg, både för mig, arrangörerna och deltagarna. Foton finns som vanligt på Flickr (klicka på bilderna till vänster). För er som inte orkar, ni måste inte. Bildbevis på att jag lever:

Kändis, meteoriter och sånt

Idag hade vi programinvigning, vårt Program för landsbygdsutveckling 2007-2011 skulle lanseras för pressen och jag var ganska lättad över att jag inte skulle behöva göra något mer än vara närvararande och stötta min kollega landrepresentanten och organisatören infovolontär.

Men nu föll det sig så att jag en timme innan presskonferensens planerade början, på väg till jobbet, fick ett telefonsamtal som sa att JAG skulle representera Svalorna, "finanserande institution" som vi stod som i programmet, och inleda hela presskonferensen. Jag, Maja, la licenciada (fil kand. I detta titelland har jag plötsligt komplex för min icke-existerande magisteruppsats).

Så med hjälp av ett färdigskrivet tal - som någon annan skrivit - lyckades jag framföra vårt budskap med de där orden som var någon annans, och ibland med mina egna. Min röst bar, mina kläder var okej för tillfället, och jag tror inte jag sa några alltför stora dumheter. Man lär så länge man lever, nu hoppas jag att jag får en chans till på en presskonferens i mitt liv. Gör om, gör rätt. Då ska jag tänka ut vilka frågor man kan få av journalisterna efteråt för att kunna ge genomtänkta svar på dem.

---

Nyheterna i morgondagens tidning hoppas jag såklart handlar om oss, CIED, ASDE, SIRA och la Coordinadora Rural. Idag skriver DN om nedfallande meteoriter en dags resa från Arequipa. Inte bara insjuknar fler och fler människor (vilket troligen hänger samman med att den nedfallna stenen utstrålar farliga saker), hålet verkar också bli större och större för varje dag (orsakat antingen av tendensen "göra en höna av en fjäder" när nyheten går från nationell till internationell press eller av strålningen?). De peruanska tidningarna La Republica och El Comercio skrev om sverige igår, nämligen om Lars Vilks och Muhammedhundarna. Konceptet rondellhund har inte nått Peru (och säkert inte Al Quaida heller) så det är kanske inte så konstigt att de inte fattar hur söta och harmlösa Vilks bild - hur den nu ser ut - är.

Majes - Pedregal

Är tillbaka från en 13 timmars utflykt över den peruanska pampas. Öken, vulkansten, öken. En grön oas, där kliver några medpassagerare av - de ska utföra sitt dagsverke där, i den gröna oasen. Vi andra fortsätter genom öknen.

Staden jag besöker är ständigt expanderande, stadsdelarna har inte namn utan nummer. Jag besöker en skola i B1. Vi ska bara hämta en diktafon och prata med ett par tjejer, precis när vi kommer står de i skuggan vid husväggen och har panik över att deras kassettband gått sönder. Vad ska señorita A. säga? såg det ut som att de hade tänkt i flera minuter. Señorita A. skrattade och fixade bandet med en penna.

Intervjun var räddad!

Ickevåld

Har precis haft mitt första möte med nätverket "Ett liv utan våld" som jag tills vidare är koordinatör för. Härliga, kunniga kvinnor som är superengagerade i sitt lands och sina medmänniskors utveckling, och en ung man som var där av samma anledning.

Det känns bra.

Det är så mycket

Blogspot, Facebook, Flickr... Gmail, Svalmail, IAL-forum, SCI-mail... det är så mycket nu.

Jag lever i det riktiga livet och återgår till trädgårdsstolen för att läsa baslinjestudie om Peru och äta körsbärskräm.

Sommar i Sverige (nästan)

Welcome, Bienvenidos (välkomna)!

The last 5 weeks are:
51 hours travelled by train in Sweden.
2+1 weeks of courses at Sida in Härnösand.
3 days of conference on the topic of "inclusion and diversity".
1 week of training at Svalorna Latinamerika in Stockholm.

and in between many hours of enjoying life. Summer in Sweden for the first time since 2004. It's beautiful, indeed.

Skansen and BBQ on my first Swedish National Public Holiday ever:


And after another Sida-course, some nice belonged days with friends, wandering the streets in a city not too far from Sweden:


Eating tapas until they started coming out of my ears...


And enjoying the tapas on the street:


As well as indoors:


And, then I was home again, for a very traditional Swedish midsummer celebration with potatoe games, herring and all:

From Nunnebo to Peru

Jag googlade mig själv (jag erkänner, lite pinsamt) och fann mig själv i en ny kontext: Som assistent på Lingonet. Inom några veckor slutar dock den karriären - min examen och mina erfarenheter blir en språngbräda ut i världen (för att citera Jo).


PS. Ja, jag ska till Peru. Och jobba. Maila mig om du vill veta mer!

This is the Week it All will Happen

Grattis till Magnus och grattis till mig!

och så lite sympati till (nästan) hela den sjuka familjen (oj vad det är synd om oss).

Nu ska jag äta mer cookieglass och bedöva min onda hals.

No Shit.

"Bland de tillfrågade personalcheferna i sifo-undersökningen värderar 59 procent arbetserfarenhet från McDonald's högre än en termins studier i statsvetenskap. Bara 19 procent värderar statsvetenskapsstudierna högre." (Källa E24)

Om vi istället citerar SVTs Text-TV-telegram:

"Erfarenhet slår betyg i jakten på jobb
Utan tidigare arbetslivserfarenhet är det svårt att få jobb. Erfarenhet är långt viktigare än
extrabetyg från högskolan, visar en Sifo-undersökning."   (Källa SVT Text, min kursivering)                                        

Då känns det genast lite bättre.