Konsten att föda upp marsvin

Det är dags att jag delar med mig av konsten att föda upp marsvin - jag lärde ju mig det i förra veckan. Det första du måste göra är att bestämma dig för vilken ras du vill ha. Criolla, den klassiska, är inte så bra för den föder färre barn och riskerar dessutom att bli mörkt brun/svart i pälsen. Criollans hud får då också den färgen, vilket du inte heller vill för det ser lite oaptitligt ut.

Välj alltså helst en förädlad sort. Den ska vara tjock, bred och lång så den kan föda många barn. En bra hona bör föda ca 3 ungar per kull, och ca 4 kullar om året. Sen räknar du bort någon liten unge som inte klarar sig, och då producerar var och en av dina honor 9,7 ungar om året. De kan bli dräktiga redan tre timmar efter "förlossning" så det är bra om en potentiell pappa är i närheten då, så du i din avel inte förlorar en ägglossningsperiod.

I varje bur, som bör vara minst 0,9 x 1,80 meter (om jag minns rätt), får det plats högst 10 honor och en hane. Du bör mata dem med grönt, om du är traditionell så får de alfa-alfa att äta (och annars odlar du så kallat foraje hidroponico, som man gör på korn i ett växthus), och så lite kosttillskott med vitaminer och mineraler, så de mår riktigt bra och föder fler barn.

När ungen är cirka två veckor gammal tar du den från mamman så den slutar dia och börjar äta vanlig mat för att växa till sig riktigt ordentligt. Ungefär 2,5 månader senare är den lagom stor. Då får du välja om du vill använda den till avel eller om du föredrar att sälja den. Säljer du den, så ... tja.

jul, jul strålande jul

Så var det dags för julpyntet igen. De senaste dagarna har jag insett att jag inte varit och handlat på andra ställen än min lokala mataffär ett bra tag, och nu poppar julpyntet upp överallt. Tomtar, julgranskulor, girlanger och glitter. Och folk handlar och handlar.

Å andra sidan blir det bara varmare och varmare, solens strålar bränner och vi pratar om vad vi ska göra i sommar. Väntar på att det ska bli mer sommar, så vi kan åka till stranden.

Å så läser vi i DN om snöoväder i södra Sverige.
Det stämmer inte.

Istället för trafikljus.

Allt i Peru är Inca. Cultura Pre-Inca, Inca och Post-Inca. IncaFarma, Puerto Inca.
Här en Inca Kola-trafikpolis.

Edit: Fast i Arequipa bör man ersätta Inca Cola med Cola Escocesa. Som hallonsoda men mer regionalistiskt. Skottland vs England. Arequipa vs Peru.

Idag i Peru

Korruptionsskandalerna kring oljekartellerna fortsätter, den peruanska ekonomin skakar precis som de flesta ekonomier i världen, det spanska kungaparet fortsätter sitt statsbesök och man har fångat sju potentiella terrorister (sendero luminoso) i Ayacucho.

Peru idag, en vanlig tisdag i oktober.

Helgens höjdpunkter

Barnkör & bokmässa i den vackra kolonialbyggnaden, tjejmiddag i det stora huset, deltagande i firandet av El señor de los milagros på gatan utanför. Tjejsnack med min kompis Patys mamma - hon var helt underbar.

Kaffe och pannkakor på den vackra terassen med utsikt över katedraltornen. CouchSurfingmöte på mysiga Bistro Bar. Skype med webcam med moster L, A och farbror V.

Helgens höjdpunkt var nog ändå att leka lejonkungen med lilla I, som fyller 3 år snart. Akta er för "krokodrilerna"!

edit: det var iallafall INTE söndagkvällens upplevelse när låset i min ytterdörr bestämde sig för att sluta fungera och jag fick klättra in via balkongen (och öppna med hyresvärdens extra balkongdörrsnyckel) efter att ha försökt med nyckeln i en timme.

Arequipa

De senaste dagarna har gått i kontrasternas tecken. Efter onsdagens märkliga kväll var torsdagen lite lugnare, men igår började galenskaperna igen. Morgonen inleddes med en kurs i marsvinsuppfödning (nu vet jag ALLT - mer om det i ett senare inlägg). En halvtimme på jobbet avbyttes mot en lunch med en chef på en NGO i Lima som ägnar sig åt politisk påverkan på regeringsnivå - jag ställde upp för en kompis som var tvungen att ta hand om denna man och inte visste hur han skulle konversera honom. Själv tyckte jag han var ganska trevlig.

Tillbaka på jobbet en stund, stoppa i lite tvätt som jag fick hänga upp på galgarna som hänger i skåpet på mitt rum (där jag mest förvarar lådor med papper) eftersom jag inte skulle ha tid att vänta på att det skulle torka utomhus och inte heller att komma tillbaka och hämta det senare. Sen blev det ett föredrag på den stora Kongressen om Arequipa som pågått i dagarna två (därmed de märkliga luncher na och middagarna). Det handlade om hur man utvecklat Bogota från kaos till en stad där människor ska kunna vara lyckliga - ett oerhört bra föredrag, jag visste ingenting om Bogota förut. Efter det tillbringade jag kvällen med att fundera på att byta karriär och bli stadsplanerare istället.

Konferensen avslutades med arequipenska nationalsången (se nedan), och en "brindis de honor" (skål) i form av champagne, snittar och mingel. Jag hamnade av outgrundlig anledning i VIP-rummet där jag fick stå en meter från Lourdes Mendoza, Perus vice vicepresident (och första kvinna på posten någonsin), presidenten i regionen Arequipa och andra höjdare (läs: män). Det varade dock bara i tre minuter, sen smet jag ut bland det vanliga folket istället, där drickan var slut och snittarna också. En stund senare åt jag middag med den där colombianska arkitekten, men jag blev i princip förbjuden av min kompis att prata om stadsplanering med honom så vi pratade om hans barn och barnsagor istället.

Kvällen avslutades med tjejsnack och drink med min kollega Lisa och en annan vän på vårt favorithäng Istanbul och sen lite livemusik och en öl på stammisklubben Deja Vu.

För övrigt kan jag berätta att jag inte jobbar i Peru, utan i Arequipa. Bara så ni vet.
Viva Arequipa! (texten på engelska och på spanska)

Mammas *pip*

Syster, Bror.
Mammas slida, pappas penis.

Ursäkta språket, men det pågår Europeisk filmfestival i stan. Häromveckan var vi tre svenskar och en peruanska och såg Tillsammans. Vi svenskar skrattade INTE åt samma saker som peruanerna.

Och orden ovan? Det var vad min kompis, som är fast besluten att lära sig lite svenska, hade snappat upp.

Bygge.

Så här ser det ut utanför vårt kontor just nu. Inte så kul. Det blir förhoppningsvis bättre snart, för folk börjar surna till. Fotot stal jag från tidningen El Pueblo.

En dag i Arequipa

Från programfixande för regionmöte, dokumentskrivande om uppföljningssystem och diskussioner om kommande praktikanter till personliga kriser och kollande på konferenslokaler.

En ostempanada i pausen, sen rockkonsert i friska luften på den nya lilla bokmässan. Från bokmässan till en av stans finare restauranger för ett glas vin för att stötta en kompis i att konversera colombianska arkitekten på besök i stan, han ska hålla ett föredrag på en stor konferens om hur han lett arbetet med att utveckla och bygga Bogotas nya stad.

En intressant dag i kontrasternas tecken.

Och: Lyckan i livet kan ibland vara:
toapapper

Kapitalist eller bara principfast?

Fredagen var inflyttningfest på Palacio Viejo (igen! - vi hade utflyttningsfest där i augusti, för några andra), och utgång på Deja Vu - stället som är gratis, där man inte kan dansa cumbia och där det finns gott om bricheros (och bricheras). Min dunderförkylning är på väg bort, magsjukan hjälpte till att däcka mig.

Helgen har lärt mig att man alltid ska låsa din dörr med flera lås, att vi bör säkerhetsutrusta våra dörrar (omutifall att) och att jag bör säkerhetskopiera bilderna jag har i min dator snarast. Ta ingenting för givet och ha alltid serienummerna på alla dina tekniska prylar nerskrivna på ett smart icke-stöldbegärligt ställe Tyvärr har jag inte DVD-skivor så det räcker, så det för bli imorgon. Och serienummerna orkar jag inte heller hålla på med, så det får bli sen.

Mañana Mañana.

Och så bråkade jag med det lokala försäkringsbolaget som ville betala pinsamt lite för tolkuppdraget jag utförde förra veckan. Jag hade gjort det där utan att få ett öre, för nöjet att kunna vara lite stöd för den helt underbara kvinnan som låg på sjukhuset i Arequipa med brutet ben i förra veckan. Pengarna kommer att gå till fikakassan på jobbet, men det var principen. Principen att man minsann ska betala vad saker kostar, framför allt när det handlar om att betala människor för deras lön och kunskap.

Ändå känner mig jag mig som en snåljåp, som att jag är en gnällspik med stora krav. Och då kräver jag ändå bara vad en privat språklärare här skulle kunna få i timlön för sina tjänster. Rätt ska vara rätt. Eller?

Min lön har för övrigt minskat så mycket pga valutaförändringarna att jag får typ 77 austuriasluncher mindre varje månad för pengarna som jag kan ta ut i bankomaten. Hade det varit ifjor, innan de på grund av inflationen höjde lunchpriset från fascila 5,50 soles till 6, hade det handlat om 85 fler dagar jag hade kunnat äta mina fyllda advokados, kyckling med pommes å ris i en salig röra (saltado), samt risgrynsgrötefterrätter.

Sjuttiosju luncher. Det är ganska mycket mat det.

Arequipeñisering

Jag har snart bott 15 månader i Arequipa och börjar bekymra mig över min skånskhet. Den senaste tiden har jag helt utan att fundera över saken:

- bett om andra sedlar i affären, när jag fått såna som är lite gamla och trasiga.
- pratat i mobilen som om den vore en walkie-talkie (det var dock oerhört obehagligt när jag insåg vad jag höll på med).
- insett att jag börjar bli lite dålig på svenska.

Jag har också förstått att den viktigaste köksmaskinen är blendern och jag tycker det är normalt att få både ris och potatis till maten. Jag förväntar mig tre rätters luncher och börjar tycka 11 soles är för dyrt när jag kan få en för 7. Jag vet vilket håll man ska ta taxi åt för att slippa köra ett extra varv runt kvarteret på stans alla enkelriktade gator. Folk ropar efter mig på gatan (jag blir fortfarande förvånad och tänker "vem känner jag här?" varje gång det händer) och igår sa jag när jag diskuterade spanska dialekter med en peruan och en svenska på resa i landet att "här i Arequipa pratar vi ganska långsamt".

Förslag för motmedel mottages tacksamt.

Sjukhusfobibotning och vattenbrist

12 timmar utan vatten, det var jobbigt. Vad kan man göra utan vatten och utan ork att gå och handla? Man har inget att dricka, inget att laga mat i och inget att tvätta sig med.
Imorse gick jag ner till grannen, som omedelbart visste att det berodde på att de installerat en mätare till min lägenhet ute på gatan och inte satt på vattnet. Granntanten, dvs inte den klena ägarkvinnan, tog fram en skiftnyckel, la sig på gatan och vips var det fixat.

Sen fick jag en hyreshöjning på 10%, det var ju inte heller så kul.

Det har i övrigt varit två långa dagar, där jag tror att jag är på väg att bota min sjukhusfobi. Funderade på om jag ska skriva om det här, om det är rätt forum, men jag tror inte det gör något för de personer som är inblandade. Inga namn, inga detaljer. Ni vet ju faktiskt inte alls vad det handlar om. Ingen ni känner, iallafall. Och inte jag heller, tills igår.

Iallafall , nu har jag inte fobi för okända sjukhus där det ligger för mig tämligen okända människor (iallafall till en början), och det är ju positivt (inte heller är jag rädd för psykiatriska sjukhus som ni som kände mig när jag jobbade på psyk vet. Det är det där fysiska, sjukhuslukten, jag är allergisk mot. Här luktar det inte så). Jag gissar (vet) att om det är någon jag känner som ligger på typ Blocket i Lund skulle det inte vara lika enkelt att gå dit. För att inte tala om Elefanten. Imorse hängde jag ett par timmar på kliniken "Guds Sankt Johan" (den heter faktiskt så. fast på spanska). Sen gick jag till jobbet och planerade regionalt novembermöte om visioner, program och utvärdering samt skrev lite om vad landsbygdsutveckling egentligen är.

Konstigt nog var det en bra dag. Kan det ha varit det faktum att vi fick stekt fisk till lunch och risgrynsgröt till efterrätt? Då kan det ju aldrig gå fel.

(Det kan ha andra orsaker, men det blir alltför filosofiskt så det går jag inte in på idag. Men jag tror medmänsklighet hade med saken att göra)

Hela skolan står i lågor?

Av de senaste 69 googlarna som hittat till min blogg har fyra personer kommit hit för att de googlat "Hela skolan står i lågor musik". Tre personer har letat efter nåt som har med lågor och Eslöv att göra.

Pyromanstaden eller va?

För första gången ligger Kiwicha på topp, och de vanligtvis stora vinnarna kokablad & kokate är inte ens med på listan. Och det här ska vara en Perublogg.

Mutor och gerilladåd

I lördagsmorse när jag öppnade min gmail fann jag ett mail från min syster

"Gerilladåd och regeringen har avgått i Peru. Hur är det?"

Så här några dagar senare kan jag berätta att man tillskriver Sendero Luminoso det gerilladåd som tog nitton människors liv. Sendero Luminoso, "Den skinande stigen", den gamla maoistiska 1980-talsgerillan som det fortfarande finns rester av i de andiska högländerna slog i förra veckan till för första gången på ett decennium.

En mutskandal tvingade regeringen att avgå i fredags, samtidigt som jag kelade marsvin på den peruanska landsbygden. Tolv nya ministrar har utsetts, och fyra gamla får sitta kvar (turist och kulturministrarna bland annat - de hade väl inte så mycket med korrruptionen i oljebranschen som fick regeringen på fall att göra). Till jordbruksminister har den nuvarande vice borgmästaren (typ) i Arequipa utsetts, så det känns som att jag nu har en bekant i regeringen (han dyker ju upp överallt - och han berättade nyss i TV om sitt engagemang för landsbygdsutveckling i Arequipa och hur han arbetat med organisationen Coordinadora Rural, en av våra (snart fd) samarbetsorganisationer). Mer om den nya peruanska regeringen och mutskandalen kan du läsa här . Tyvärr har regeringen inte uppdaterat sin hemsida, så de gamla politikerrävarna ligger kvar i cyberspace.

Bränt.

Vi hittade aldrig poolen. De sa att där inte var någon, så vi gick till Club Internacional (ni vet där de hade Miss Club-tävling) och undrade om vi fick komma in. Det fick vi om vi betalade 45 kronor, och det ville vi inte.

Så vi tog taxi till den Olympiska Poolen i Cayma, ganska långt bort. Där mötte vi min taebotränare Fidel som sa att det visst finns pool på första stället vi var. Olympiska poolen var en mycket seriös simhall med tak där man får lov att simma om man hyr badmössa.

Vi tog en långpromenad till en restaurang och åt lunch istället. Jag åt en Queso Soltero, det vill säga sallad med ost. Och så brände jag mig i solen, på långpromenaden. Aj.

Skönsång

Soda Stereo, Guns 'N' Roses, Mana och Scorpions.
Åttiotalshits kan man aldrig få för många av i karaokebaren.

Fredagen gick i aktivitetens tecken: Seminarium i Yura där vi fick besöka Herr Doktor Direktörs marsvinsfarm (ojojoj så många de var) i pausen mellan diskussioner om rural utveckling, social organisering och hållbarhet. Det var en härlig dag som fick mig att känna att vi är på rätt väg, att de problem och svagheter som fins kan rättas till, att det kommer att bli bra det här.

Kvällen gick i couchsurfingens tecken, först middag och sen karaokebar. CSare, Svalor och en vän som samma dag svurit eden för att bli en av Arequipas stads åklagare. Sång och dans, ända till morgonen.

Nu ska jag gå och äta frukost med Lisa, sen blir det swimmingpool för första gången i Arequipa, med två tyska soffsurfare. To be continued...

Valutaras och nudlar

Jag brukar följa med i världsekonomin så där lagom, eller inte alls. Nu har det plötsligt blivit väldigt viktigt, privatekonomiskt.

Den peruanska Nuevos Soles har stärkts mot den svenska kronan (ordet nuevo, ny, lades för övrigt till efter att man hade valutakris för en del år sedan, och tvingades ta bort många nollor från sin valuta). Det betyder att jag har mindre att röra mig med den här månaden. 12% löneminskning på drygt en månad. Lägg därtill 10% inflation om året (i genomsnitt. bland annat mat och byggnadsmaterial har ökat väsentligt mer, dvs att äta/leva och betala hyra/bo).

Lovely.

Uppdate: Och den isländska kronan har stabiliserat sig till 64 ISK för 1 SEK. Hur mås det där på ön? Ni är huvudnyhet på BBC hela dagarna. Bubbi håller konsert.

På tal om Island.

Èg segir ekkirt.





PS: Fast nu läste jag om bankkrisen på den gröna ön. Det var väl inte helt oväntat, efter att ha lyssnat på kusiner och farbröder i somras, talandes om stadsjeepar ingen har råd att köra och hus man inte har råd att bo i.

Och för alla er som tänkt att ni alltid velat åka till Island, nu har ni chansen. Idag går det enligt Forex 65 svenska kronor på en tusenlapp. För inte allt för länge sedan gick det 120 svenska kronor på tusen isländska. Det betyder att ni kan numera kan få en pizza för 65 SEK istället för 120. Bra va? (för oss, inte så bra för släkten).

Håller tummarna för att de inte ramlar allt för långt.

Stirred, Not Shaken

En skakande morgon. Det var ett tag sen sist.
Sen sov jag i fyra timmar till. Det var en liten en idag.

Parámetros del Sismo

Datum GMT	05-10-2008
Tid GMT	12h 29m 36s
Latitud	-16.26 grados
Longitud	-72.97 grados
Djup	56 km
Magnitud	4.0 Richter (ML)
Intensitet (MM)	II Ocoña, Camaná, Chuquibamba
Referens (läge)	23 km al Nor-Este de Ocoña (Dpto. Arequipa )

Lokal tid	07h 29m 36s
Datum	5 de Octubre de 2008

4000 stora steg över havet

Det har varit lite mycket matbloggande på sistonde, så jag ska varken skriva om vitlöksbomben till falafel jag åt i går kväll eller pizzan på frosserifestivalen (ja så spännande blev det - ackompanjerat av ett dansande cumbiaband på scen).

Istället några foton från spontanutflykten vi gjorde i eftermiddags. Det blev cirka 200 kilometer på tre timmar, och stannade gjorde vi för att dricka te och fotografera. Kallt som attans var det där på 4000 meters höjd över havet. Jag och Lisa blev fulla av energi (jag kände mig som på Island - man kör och kör och kör och sen tar man på sig och går ut, fryser, fotograferar och hoppar tillbaka in i den varma bilen. Man gör om det där några gånger, sen fikar man och så kör man hem igen. Kanske stannar man och tar ett foto på solnedgången, som här infinner sig vid 18-tiden istället för midnatt) och tog oss till och med en liten joggingtur. Det fick dock vår vän Lucho att bli riktigt orolig för att vi skulle drabbas av höjdsjuka, klena svenskar som vi är. Så vi hoppade in i bilen som körde bredvid oss, eftersom det var så kallt stod vi nordbor ut lite längre med kylan än vad han som peruan gjorde. Och så sprang vi ju förresten.
Klicka på bilderna för att se dem större.

Ring Ring

Jag ringer numera från min skype till fasta telefoner i Sverige för 39 kr/månad. Så fantastisk är tekniken. Numera kan ni även lämna ett meddelande till mig om ni ringer det där numret ni har i ett gammalt mail och jag inte svarar.

I övrigt är det lugnt, vi hade tänkt åka till playan men eftersom gårdagen blev fest blir det frosserifestival istället. Hade jag hållit med M om att playan är som en polsk kommunisthamn i gråaste vinter så hade det varit lika bra.

Igår frossades det också, vilket vi har att tacka min kollega och hennes dotter för. Vi vet att det inte är säsong än, men vad gör väl det när man är på andra sidan ekvatorn?

Frosseri

Känner att jag behöver skriva något mer positivt än om skolbränder. Nyss hade vi strömavbrott här på kontoret. Och så är jag bakis efter 1,5 glas vin till gårdagens hemlagade lasagne (man skulle kunna påstå att jag har blivit klen. Eller kan vi kanske skylla på höjden). Min kollega i rummet bredvid lyssnar på Coti och sjunger högt.

Nada, nada de esto fue un error...woo ooh.

Mitt pass är kvar i Lima och jag är därför kvar i Peru. Skulle annars varit i Bollebygden, grannlandet aka Bolivia, och njutit av trevlig stad och trevligt sällskap. Istället blir det frosserifestival och kanske en tur till Göteborg (nej jag menar stranden. Men det tar tre timmar att köra dit. Så det är nästan som att åka till Göteborg).

Hela skolan står i lågor

Jag läser Sydsvenskan och lyssnar på peruanska nyheter på TVn. Idag lanserades kampanjen "Konsumera det Peru producerar" så bara så ni vet, nu blir det Quinoa, Kiwicha, potatis och marsvin för hela slanten. Lite lama och kohjärta ska man väl också kunna klämma ner. Iallafall om man har lite kokate eller korndricka att skölja ner det hela med.

I Sydsvenskan står det att "Norrevångsskolan i Eslöv står i lågor. Vid 00.15-tiden hade brandkåren gett upp tanken på att försöka rädda byggnaden och jobbade för att branden inte ska sprida sig."

Ni och alla andra i stan sover gott, lyckligt ovetandes om detta. Och barnen på väg att bli vuxna som jag undervisade i engelska och franska (öh) för inte alltför länge sedan kommer nog inte att ha någon skola att gå till imorgon.

Lucky Luke skymtades i Peru i helgen, men Eslöv är allt lite av Vilda Västern.