Utflykt

Vi åkte på utflykt, jag och 14 andra couchsurfers. Hade jag vetat att floden som flyter genom stan är så skön att flyta nedför skulle jag gjort det ofta. Morgonen avslutades med lunch i huset bredvid, kaffe för en italiensk biståndstjej (med tillhörande jordskalv) samt en skön siesta.

Härliga lördag.

I de kyliga bergen

En kortkort roadtrip, där mesta tiden tillbringades i bilen (dvs allt utom fem minuter) och jag höll på att frysa fingrarna av mig hanns med under lördagen, med fullmåne, en kamera nästan utan batterier och min vän som fotade mig.

Karaktärer i Arequipa

Amarres! Mannen under alla skosnören skräms alltid så man hoppar högt. Shoe laces! Botellas, botellas compro botellas (flaskor flaskor jag köper flaskor), mopeden skramlar förbi nedanför mitt lägenhetsfönster. På väg till jobbet möter jag tidningstanten, den lilla lilla gumman med den lilla solhatten och blindkäppen "pueblo pueblo la republica el pueblo". Rundar mjölkpallen och kvinnan där, hennes anteckningsbok ligger bredvid och vittnar om hur många liter mjölk hon sålt senaste veckorna. Där går kvinnan, den gråa kvinnan som går så långsamt och stelt - som om hon vore stelopererad - alltid vid ungefär samma ställe, varje morgon. Och där, mannen med hämthår som ser ut som att det är påklistrad. Han är väldigt väldigt solbränd och väldigt välklädd.

Vid torget ropar tomten, tomten som säljer karameller och är grön eller röd beroende på humör (eller väder?). Idag är han grön, det mörka skägget är som vanligt färgat vitt. Och där i hörnet, vid Mercaderes, precis som vanligt: Magnus Uggla i 1980-talstappning! Vad han gör i stan vet jag inte, men han hänger i samma hörn mest varje dag.

Framme på jobbet, Delfin, vaktmästaren "buenos días señorita" och sedan grannen, den europeiska kvinnan som vi hoppas bara är blyg och inte så förtryckt som hon verkar. Inleder dagen med att skumma svenska tidningar på internet ett par minuter, det handlar om märkliga karaktärer i Robinson, Let's Dance och en hel massa andra.

Så säg mig, hur många spännande människor finns det inte runt omkring oss, utanför TV-världen?

PS. Jag har utvecklat någon sorts försiktighet mot att fotografera folk så jag saknar foton på i princip alla dessa karaktärer. Ska försöka råda bot på det hela inom kort och se vad jag kan visa er. Under tiden bjuder jag på en bild på Magnus Uggla, som jag snott från en avlägsen Couchsurfingbekant som inte känner till Uggla, men gillade frisyren

Sverige.

Volvolastbilarna susar fram längs vägarna som slingrar sig fram i Anderna. På väggen på Svalkontoret i Areqiupa dricks det litervis av kaffe såsom sig bör på en svensk arbetsplats, på väggen hänger en tavla med Stockholmsvyer i vykortsformat, i biblioteket står en svensk flagga och i bokhyllan ett Sverigealbum från det glada 1980-talet. Foton från midsommar, jul, påskkärringar och samebröllop (!) trängs med bilder på plastförpackade morötter på ICA, folk med hockeyfrilla som hänger i en hörnsoffa i vacker plysch samt rapsfält och granskog. Arv från tidigare Svalfolk. Ovanför min kollega As köksbord hänger lampan Uppsala - en lokal kopia av en IKEAlampa. I min och Es lägenheter finns importerade IKEAlampor - från en tid innan Home Centre öppnade i stan och lamputbudet breddades väsentligt.

I min lägenhet serveras sill och knäckebröd, och Marabou schweizernöt är hårdvaluta i stan. På mitt kontor har vi 6 svenska medborgare, det finns en ettåring och en gift ca 20åring som vi känner, och därutöver ryktas det om en svenska till i stan. Den tidigare svenskägda baren Swedish Avenue, på partygatan San Fransisco, har tydligen sålts och den göteborgska ägaren har flyttat tillbaka till Svea. I helgen landar en hel folkhögskoleklass från Röda Korsets folkhögskola i stan - en väsentlig höjning av svenskkvoten för ett tag.

Igår förundrades jag över hur jag utan att blinka ibland (fast väldigt sällan) lyxar till det och köper stans godaste glass, en halvliter för 10 soles. 10 soles är numera 26 kronor - en hel förmögenhet ju, och ett par kronor mer än en trerätters lunch för vanligt folk. Svenska kronan rasar och rasar, och jag vet inte tillräckligt om det för att veta om vi hade mått bättre av att ha röstat ja till euron. Mitt lönekonto hade det definitivt, jag betalar numera dubbel hyra, om man betänker hur mycket mindre pengar jag får ut ur bankomaten varje månad. 1000 soles brukade vara 2150 kronor, numera kostar det hela 2600 riksdaler. Stackars oss. (Nästa vecka får jag veta vad 2009 års lön blir, håll tummarna för min privatekonomi).

Jag tror bestämt det är dags att lämna sillen bakom mig, och börja anamma ris och potatis även till middag. Det är ju så... gott?

Världskulturarv

På sistonde har det hänt mycket i stan. När vi var och såg Hamlet blinkade ljuset på scenen - de invigde de nya lamporna som lyser upp katedralen på kvällarna. Någon gång vid halv elva släcks lamporna, en timme senare på helgen - har vi räknat ut.

Sedan dess har gågatan i centrum, utanför vårt kontor, blivit fantastiskt vacker (och där finns papperskorgar!), och massor av fler av de fina monumentala sillar(kalkstens)byggnaderna i det historiska centrum har lysts upp. Idag läste jag i tidningen att

"med det här har Arequipa uppfyllt UNESCOs krav för att få behålla märkningen som världskulturarvs-stad"

Och jag som trodde att de gjorde allt det där för att de gillar det, och att nästa steg skulle bli en park med gräs som man får sitta i.

Tji fick jag.

Julafton

Vi tjuvstartade julen med ägg och kaviarmackor.

Efter en oerhört lyckad middag gick det utför. Kaffet åkte i golvet inte bara EN utan TVÅ gånger. Tredje gången gillt fungerade det. Då sa Simon "jag kan hoppa kaffe". NEEEEJ DET GÅR INTE, sa jag.

Det blir inte roligare än man gör sig, eller hur?

Men det blev ju bra det här också. Tack vare fina vänner, fina kollegor. Och en fin familj på skype, och en mamma som är vaken ända till morgonen och därmed är med och firar min julafton också, via chatten.

En lång dag är till ända, med Janssons frestelse(r), snaps, sill och knäckebröd (tack vare vår svenska kollega Klas som var på besök härom veckan), köttbullar, nybakade grova bullar, risgrynsgröt, glögg (tack vare mina och Lisas släktingar och vänner - tack ni som skickade glöggkryddor ifjor!), mjuk pepparkaka (tack igen till mina vänner ifjor), och en massa andra godsaker.

Efter att ha inlett dagen med att packa, hämta mina skor hos skomakaren (ack vad jag älskar att man kan laga skor här istället för att köpa nya när de går sönder, sy en sprucken söm och få nya sulor för 25 kronor), betalat hyran och fixat lite annat smått och gott (julafton är ju faktiskt arbetsdag för peruanerna) så förvandlades min lägenhet till julklappsinslagningsakut och tillhåll för tjuvstartande peruanska julfirare. Knäckemackor med ägg och kaviar, och öl - mums! Sedan slog vi oss in i affären, med fördelen att vår inköpslista såg annorlunda ut än andras - därmed fick vi tag i allt vi behövde utom ugnsformar i aluminium.

Om några timmar åker jag till Chile, för att därifrån ta mig vidare till Argentina. En del av mig ser fram emot resan något oerhört, en dröm, och kanske en framtida plats att vara längre på? Den andra delen av mig ångrar mig, vill vara kvar i Arequipa, dela bokpresentationer, festligheter och nyår med de jag tycker om. Jag är så glad att jag känner så, att jag undrar varför jag ger mig ut och reser NU. För det betyder att det är bra, att ni är bra (även om de flesta av er inte förstår det här), att jag har det bra. Och om ett par veckor är jag tillbaka till det bra-iga igen.

Vid tolvslaget ikväll var det bara svenskar kvar här hemma hos mig - de andra hade inlett sitt peruanska familjejulfirande. Det var dags att skåla i champagne på peruanskt vis (vi fuskade och valde öl), och vi stod i fönstret och såg stans himmel fyllas av fyrverkerier.

God ny juldag!

Nothing Day

Idag har jag gjort ingenting. Hela dagen.
Det var så skönt.

Ingenting betydde: Stiga upp, äta smoothie, äpplekaka med glass samt kaffe till frukost. Lägga mig framför TVn och se två avsnitt House. Sova siesta. Laga mat och äta den med en vän. Sen gjorde jag något, jag tog en sväng på stan för att försöka hitta en lösning på mitt behov av solglasögon som jag ser bra genom, samt nya glas i glasögonen. Jag lyckades inte så jag tog en taxi hem.

Kan rekommendera fler fina foton på mitt liv på min vän&kollega Lisas blogg här.

Imorgon ska jag gå på biomatiné klockan 11 - jag vann fribiljetter till den möjligtvis inte så jättebra filmen Ceguera av mitt internetbolag. Sen ska jag hämta Magnus och Raul på flygplatsen, det ska bli så roligt!

Nu ska jag göra lite mer ingenting.

Välkomna, Bienvenidos, Welcome!

PS. Den 29 november är det "BUY nothing day". Nästan som idag.

PS II: Egentligen har jag ju gjort en hel del. Var på labbet också. Har varken amöbor eller parasiter. Det var ju bra ju, men ännu bättre hade det varit om jag fått lite medicin.

På besök i Majes - Jobb, Jobb, Jobb del II

Sen tog vi med vårt besök till Majes Pedregal, den dammiga staden i väster. Jag ber känsliga läsare om ursäkt i förväg och mutar mina systrar (vad vill ni ha?) att inte tycka jag är alltför osmaklig. Det börjar bli ett lite uttjatat tema, men jag kan inte låta bli.
Allt för konsten.

Vi blev bjudna på lunch av Marsvinsuppfödarföreningen som bor i en av de fattigare delarna av Pedregal. Då kan man inte tacka nej.

Innan rundvisningen och lunchen fick vi sitta på rad och lyssna på tal. Jag höll ett litet ett och tackade för att vi fått komma dit.

Vi fick se fem av deras sex marsvinshus.

Vägen mellan husen var inte SÅ spännande. Men det blir ju inte mer spännande heller, i öknen.

I olika hus finns olika stora djur. Här mellanstora.

Wilma (till höger) är anställd för att ta hand om marsvinen. Vi diskuterade huruvida hon och jag ska gå ihop: Hon vet hur man gör i praktiken, jag kan räkna ut hur många djur hon får och hur mycket mat varje djur behöver utifrån teoretiska formler. Det perfekta teamet, och vi har ju gått samma kurs också.
Wilmas två kollegor står bredvid, en av männen i organisationen i bakgrunden. Bilden speglar inte det faktum att den manliga ordföranden pratade mest - jag tror att vi vid det här laget hade ställt så många tekniska frågor att de fick tillkalla experten Wilma.

Här kan man också bo.

När man inte föder upp marsvin eller tar hand om familjen är det många som arbetar på storjordbrukarnas marker, för minimilön eller mindre.

Efter lunch var vi på besök hos ungdomsnätverket Red Juvenil som bland annat gör radio.
Det var lite lugnare.

Jobb, Jobb och Jobb.

I förra veckan var det folk överallt.

Nicas programhandläggare Mayra vid Alvas skrivbord.

Bol och Peru-Programhandläggarna Samuel och Emir

Peruprogramhandläggare Emir och Sverigeprogramhandläggare Klas på terassen på kontoret.

Peru-Programutvecklare/samordnare Niklas och min landrepresentantkollega Santiago från Nicaragua.

Och i vårt mötesrum hade programmets kommunikationskommitté möte. Yonathan, Lisa, José Alfredo, Salomé och Alva.

Även kvällstid var det lite crazy. Ordförande Malina och min kollega Lisa.

Jag och min landrepresentantkollega Ulrika från Bolivia.

Min kollega Simon, Annelie och Keiko från Forum Syd har möte.

Bol-Programsamordnare Solveig, min vän åklagaren Paty och jag på hänget Deja Vu.

Mina kollegor firar födelsedag med att sjunga karaoke.

Peru-ekonom/administratör Elizabeth med sin syster Ana (Ana till vänster).

Familjebonding på söndagsutflykten.

Ett lyckat möte och en härlig söndag i det gröna!
Fortsättning, "besök av verksamheten i fält" följer inom kort.

hepp.

Den här veckan har vi storfrämmande från Sverige, Bolivia och Nicaragua.
Möten möten hela dagarna.

So long!

Arequipa

De senaste dagarna har gått i kontrasternas tecken. Efter onsdagens märkliga kväll var torsdagen lite lugnare, men igår började galenskaperna igen. Morgonen inleddes med en kurs i marsvinsuppfödning (nu vet jag ALLT - mer om det i ett senare inlägg). En halvtimme på jobbet avbyttes mot en lunch med en chef på en NGO i Lima som ägnar sig åt politisk påverkan på regeringsnivå - jag ställde upp för en kompis som var tvungen att ta hand om denna man och inte visste hur han skulle konversera honom. Själv tyckte jag han var ganska trevlig.

Tillbaka på jobbet en stund, stoppa i lite tvätt som jag fick hänga upp på galgarna som hänger i skåpet på mitt rum (där jag mest förvarar lådor med papper) eftersom jag inte skulle ha tid att vänta på att det skulle torka utomhus och inte heller att komma tillbaka och hämta det senare. Sen blev det ett föredrag på den stora Kongressen om Arequipa som pågått i dagarna två (därmed de märkliga luncher na och middagarna). Det handlade om hur man utvecklat Bogota från kaos till en stad där människor ska kunna vara lyckliga - ett oerhört bra föredrag, jag visste ingenting om Bogota förut. Efter det tillbringade jag kvällen med att fundera på att byta karriär och bli stadsplanerare istället.

Konferensen avslutades med arequipenska nationalsången (se nedan), och en "brindis de honor" (skål) i form av champagne, snittar och mingel. Jag hamnade av outgrundlig anledning i VIP-rummet där jag fick stå en meter från Lourdes Mendoza, Perus vice vicepresident (och första kvinna på posten någonsin), presidenten i regionen Arequipa och andra höjdare (läs: män). Det varade dock bara i tre minuter, sen smet jag ut bland det vanliga folket istället, där drickan var slut och snittarna också. En stund senare åt jag middag med den där colombianska arkitekten, men jag blev i princip förbjuden av min kompis att prata om stadsplanering med honom så vi pratade om hans barn och barnsagor istället.

Kvällen avslutades med tjejsnack och drink med min kollega Lisa och en annan vän på vårt favorithäng Istanbul och sen lite livemusik och en öl på stammisklubben Deja Vu.

För övrigt kan jag berätta att jag inte jobbar i Peru, utan i Arequipa. Bara så ni vet.
Viva Arequipa! (texten på engelska och på spanska)

Arequipeñisering

Jag har snart bott 15 månader i Arequipa och börjar bekymra mig över min skånskhet. Den senaste tiden har jag helt utan att fundera över saken:

- bett om andra sedlar i affären, när jag fått såna som är lite gamla och trasiga.
- pratat i mobilen som om den vore en walkie-talkie (det var dock oerhört obehagligt när jag insåg vad jag höll på med).
- insett att jag börjar bli lite dålig på svenska.

Jag har också förstått att den viktigaste köksmaskinen är blendern och jag tycker det är normalt att få både ris och potatis till maten. Jag förväntar mig tre rätters luncher och börjar tycka 11 soles är för dyrt när jag kan få en för 7. Jag vet vilket håll man ska ta taxi åt för att slippa köra ett extra varv runt kvarteret på stans alla enkelriktade gator. Folk ropar efter mig på gatan (jag blir fortfarande förvånad och tänker "vem känner jag här?" varje gång det händer) och igår sa jag när jag diskuterade spanska dialekter med en peruan och en svenska på resa i landet att "här i Arequipa pratar vi ganska långsamt".

Förslag för motmedel mottages tacksamt.

Skönsång

Soda Stereo, Guns 'N' Roses, Mana och Scorpions.
Åttiotalshits kan man aldrig få för många av i karaokebaren.

Fredagen gick i aktivitetens tecken: Seminarium i Yura där vi fick besöka Herr Doktor Direktörs marsvinsfarm (ojojoj så många de var) i pausen mellan diskussioner om rural utveckling, social organisering och hållbarhet. Det var en härlig dag som fick mig att känna att vi är på rätt väg, att de problem och svagheter som fins kan rättas till, att det kommer att bli bra det här.

Kvällen gick i couchsurfingens tecken, först middag och sen karaokebar. CSare, Svalor och en vän som samma dag svurit eden för att bli en av Arequipas stads åklagare. Sång och dans, ända till morgonen.

Nu ska jag gå och äta frukost med Lisa, sen blir det swimmingpool för första gången i Arequipa, med två tyska soffsurfare. To be continued...

Ost!

Helgen har gått i matens tecken.

Igår hade min kollega Niklas besök av två franska soffsurfare. Vi åkte till Sabandía i jakt på fika och kycklingar, men El Molino visade sig vara stängd så istället blev det inblick i peruanska bröllopstraditioner. Vi såg en brud, dukade bord inför bröllopsmiddagen och Niklas och fransmännen såg sitt första peruanska lamadjur.

Sen gick vi under solen, i jakt på den perfekta lunchen, till nästa by och vi kom nästan hela vägen till Characato. Den första restaurangen vi hittade visade sig vara stängd den med så då bestämde vi oss för att åka tillbaka till stan och äta ceviche istället. Då fick vi även sällskap av Chiro, argentinaren som jag och Cristina lärde känna på Titicacasjön och sedan umgicks lite med i Cusco.

Sedan blev det fyrakulors lyxglass med grädde på favvisglasstället El Palacio och sedan en cappuchino i en nyfunnen oas på taket i el Pasaje de la Catedral.

Eftermiddagen tillbringade jag på kurs och sen siestade jag innan jag avslutade en trevlig dag med jättegodmiddag med romstekt kyckling och struts hemma hos mästerkocken N. Till efterrätt fick vi fyra sorters direktimporterade franska ostar, SÅ gott!

En bra lördag. Idag är det söndag och jag är betydligt latare. Syfte med dagen: Göra ingenting och kurera min röst.

tjohej.

Så går ett år ifrån mitt liv och kommer aldrig åter

Ganska exakt nu fast för ett år sedan, det vill säga kl 18.30 den 1 augusti 2007, landade jag i Arequipenska öknen för första gången. Det var mörkt och jag hade inte sett så mycket mer än Lima från luften, Sidas kontor och min kollega S:s lägenhet under dagen. Och en Starbucks. Jag skulle jobba här var det tänkt, som programhandläggare för Svalorna LA.

När jag nu tittar tillbaka på de senaste 365 dagarha känner jag inget behov alls av att få året åter. Men , jag har lärt mig massor, gråtit och skrattat, varit nykter och full (fast inte ofta alls). Jag har druckit apelsinjuice och pisco sour, ätit ceviche och chicharón de pescado. Grisfötter och marsvin (fy vad äckligt det var).

Bokslut för året (ska hålla mig kortare än president García):

Det blev jobb som landrepresentant istället. Och en hel årscykel på att landkontor på en svensk biståndsorganisation i främmande land är nu avklarad.

Titicacasjön och Machu Pichu, Lima och La Paz. Marsvin, lama, pizza på julafton. Glass i stora lass och piroger i Chile. Fräcka män som psstar och ttsar, que linda, que bonita, vackert vackert. Köp köp, kom in till vår restaurang och ät frukost! (nej tack, jag ska till jobbet bara, låt mig vara snälla?) Kilovis med tvätt genom stan, för att tvätta på jobbet och sedan gå hem med på kvällen igen. På hästrygg genom la campina Arequipena. Min lata tvilling som ligger på soffan timme ut och timme in och tittar på någon av sina hundra TV-kanaler, den flitiga diton är och tränar (men hon har precis börjat). Pisco Sours, ett kilo apelsiner i veckan till de dagliga frukostarna bestående av smoothies med apelsin, papaya och banan (eller kanske något annat). Frukttanterna som hälsar "mi amor", den blinda tidningsgumman som ropar EL PUEEEBLO, LA REPUBLICA LA REPUBLICA EL PUEEEBLO varje dag, och sen somnar där på trappan, två hus från min dörr.

Jag skulle kunna skriva om jobbet, om mina kollegor och nyfunna vänner som jag hoppas finns kvar om ett år.

Men jag tänker inte göra det. Årsdagen ska istället firas med en tur till Arequipas stolthet, Colcadalen där vi ska sova i en av världens djupaste canyons. Jag bör nämligen skämmas för att jag inte varit där ännu.

Och så ska jag nu göra om alltihop en gång till.
"Gör om, gör rätt" brukar jag säga - det här blir prima.

La Ruta de Lonco

I torsdags åkte hela kontoret på road trip på den arequipenska landsbygden. Det här såg vi:

Utsikt över Anderna och dalen

Där mitt uppe i bergen hittade vi inte mindre än FYRA Taca-Tacaspel. Skön omväxling till bussresan, särskilt för E:s 6-årige släkting som var med oss.

Mina kollegor, bland annat.

Pictures of my Life

Inte Sahara men nästan. Vägen Arequipa-Majes.

ChaChani från vägen till Majes.

Törstig? Ta en öl, ta en Arequipeña.

Hur vill du åka? Combi, cykeltaxi?


Vi valde en annan variant den här gången: Min kollega A:s sambo körde sin röda bubbla och Isac tog ett foto av mig med min nya kamera.

(klicka på bilderna för att se dem i storformat)

5,8

Livet i den seismiska zonen fortsätter och inatt var det så dags igen. Med dunder och brak vaknade jag, och jag var väl inte särskilt snabb den här gången heller men ut gick jag, i pyjamas och fleecetröja. Det var inte så trevligt, det där skalvet i närheten av Arequipa som mätte 5,8 på richterskalan, men jag fick tillfälle att bonda med mina grannar där kl 4.15 på morgonen. Som vanligt funkade inte telefonerna men däremot internet, så den enda kontakten jag fick med övrig omvärld var med er som satt på jobbet och hade gmailen igång.

På jobbet hade en lampfond ramlat ner och gått sönder och hos en av mina kollegor sprack en glasruta. Förutom en bro någonstans som visst blev skadad, och lite vägskador, så rapporteras det i övrigt vara lugnt. Det var nog ungefär som den isländska jordbävningen, den här inatt.

Tema: Bostad

Helgens tema är bostad. Till allas stora intresse kan jag ge lite bakgrundsinfo också:

Det är svårt att hitta mellanstora lägenheter i Arequipas centrala delar. Jag har letat i en av de finare delarna i stan, utan att för den saken skull bo som allra finast. Antingen är lägenheterna jättesmå, så kallade minidepartamentos, och kostar 80-130 dollar (förenade staterna-varianten av dollar). En av de små jag tittade på visade sig vara ovanvåningen på någons hus, den saknade kök och hade delat badrum. Eller så är de gigantiska och kostar 150-200, upp till kanske 250 dollar. Sen finns lyxvarianten, verkligt gigantiska lägenheter i små halvstängda gated communities med vakt hela - eller ibland halva - dygnet (han måste ju sova också) men då hamnar man i prisklassen över 300 dollar. Vill man ha möblerat och flashigt kan man få det för $350 i månaden. En peruansk heltidslön för till exempel en bokförare/ekonom ligger på 1000-1200 soles i månaden. 1200 soles är i dagsläget $400. Jag behöver knappast berätta att här bor man med sina föräldrar tills man gifter sig och ibland längre.

Till hyran kommer elektricitet på 20-50 soles (1 sol = ca 2,20 kr i skrivandets stund) - hur hög elräkningen blir beror på om du bor i ett nyare hus med den fantastiska uppfinningen "therma" för vattnet eller i ett gammalt med den klassiska livsfarliga elduschen. Jag har turen att ha therma som värmer varmvatten till min lägenhets alla kranar och därmed gör det mer meningsfullt att bo i en öken där det bara regnar på sommaren. Och så får jag ju betala vattenräkningen på kanske 10-20 soles till. Vill man göra det riktigt bekvämt för sig kan man betala ca 55 dollar så får man kabel-tv och internet också. Så bekvämt ska jag troligen ha det (redan nu snattar jag ju ett instabilt internet av grannarna).

Nu till kvällens höjdpunkt. Det här är vad man kan få om man väljer mellanvarianten:

Här ska jag läsa min morgontidning på helgerna framöver:

Och det här är en del av mitt välinredda vardagsrum (i hörnet fotot är taget ifrån finns en madrass med kuddar som fungerar som provisorisk soffa och en tv på golvet):

och mitt kök...


Med allt det där får man stå ut med den här utsikten från vardagsrummet:

(Misti! Jag gör allt för att få se Misti från mitt fönster. På så sätt har jag kontroll över eventuella vulkanutbrott. Eller känner jag mig bara så fri) Från duschen ser samma Misti ut så här (en disig dag, jag skulle ju inte avslöja för er att sådana dagar finns också... Solen skiner alltid i Arequipa!):


Och sist det ack så viktiga. Mitt sovrum (med ouppackad väska):

Hur gästrummet ser ut får ni leva i ovisshet kring men jag kan avslöja så mycket som att det är mycket likt mitt sovrum. Men med blåa väggar.

Heminredningstips till låg kostnad och med låg svårighetsgrad mottages tacksamt.