Märkligheter

Jag har ingen fast telefon, utan ringer med min mobil eller på skypen.

Häromkvällen ringde jag efter en taxi åt mitt besök som skulle hem, via skype. Det samtalet kostade 0,618 kronor i minuten. Dagen innan dess ringde jag till Lima, vilket från en fast telefon kostar väldigt mycket mer än att ringa lokalsamtal. För det betalade jag 0,232 kronor i minuten.
Och igår pratade jag med mormor i Snogeröd för 0.164 kronor i minuten. Alltså är det närmaste samtalet dyrast, och det längst bort billigast.

Dessutom har mina samtal blivit momsfria sedan jag flyttade ut ur EU och ändrade min adress på mitt skypekonto. Detta fast jag betalar med mitt svenska visakort. (vill ni flytta in här så är det bara att höra av sig...)

Jag förstår mig inte på denna globaliserade värld.
(men ja, jag vet att Sverige är ett IT-land och att de som uppfann skype är svenskar)

PS. Idag är det förresten buy nothing day. Men eftersom det också var lördag har jag handlat. Det blev en present till kalaset ikväll, en julklapp (till någon av er där hemma...) och mat till de närmaste dagarna. Jag kunde levt på ris, pasta och ägg men jag kände att det är inte värt det. Frukt är nyttigt, även om det är buy nothing day.

Uppmärksamhet

Tack för alla gratulationer igår!

Inte bara uppmärksammades jag, vi uppmärksammade även Internationella dagen mot våld mot kvinnor. Det var bokbord och manifestation, och ett par hundra personer deltog tror jag. Som Svalrepresentanter nöjde vi oss med att vara med vid bokborden och sen att fotografera manifestationen. Bilderna (några finns till vänster, längst ner) tänkte jag sen dela med mig till av de kvinnor som vi samarbetar med och som faktiskt gick i tåget. Imorgon är det ett föredrag om "nätverket för ett liv utan våld" som vi i samarbete med andra organisationer driver här i Peru på Zenit (Kulturhuset) i Stockholm, ni som har chansen: GÅ DIT!

SnöSol

Solen skiner inte alltid i Arequipa. Senaste 2 dagarna har det varit grått, grått, grått och deprimerande. Det ryktas till och med att det regnade igårmorse vid 5-tiden. Men idag när jag vaknade så var det sol igen! Jag unnade mig lyxen att titta på Chachani från terassen. Så här såg det ut (i bakgrunden ser du ett vitt hus som är Arequipas högsta byggnad).

Ja se det snöar!

Så märkligt.

Jag känner mig som ett barn (eller som en skåning med snö på julafton?)
Peru går mot sommar och idag kom den första snön. Ja, precis så. Med sommaren kommer nederbörden, och vulkantopparna som omger staden täcks av mjölkvitt puder. Här nere i stan kommer regnet istället, men på det lär vi få vänta åtminstone några veckor till.

Jag minns sommaren i Sudureyri, då det snöade mitt i juli. Vi firade med att åka och testa det gamla badhuset, det utan tak som låg utslängt där mitt i fjorden. Så vackert.

Imorgon när jag vaknar kommer jag att hoppa in i duschen som vanligt. Det ovanliga ligger att jag då hoppas se att snön ligger kvar på vulkantopparna.

Shaken, not stirred

Det är onekligen ett något instabilt område jag befinner mig i. Jag satt och lutade huvudet mot väggen och snackade skit med en Svalkollega på besök från Bolivia när det väggen plötsligt inte kände så stabil. Innan jag hann reagera stod mina andra kollegor i sin dörröppning och funderade på om vi skulle sitta kvar eller gå ut. Ingenting hände, så vi "sensationspratade" lite (dvs "oj hur kändes det? "jag kände att det svajade" "nej jag kände bara skaket" och två kollegor som befann sig på vår lilla innergård som sa "vi var på säkrare mark än ni på andra våningen") och återgick sedan till det normala.

Den här gången var det jordbävning på 7.7 i norra Chile, dvs söder om oss, imorgon för exakt tre månader sedan var det norr om oss. Jag börjar känna mig lyckligt lottad.

Soffliggare

Medan jag låg och latade mig på min soffa så var mina kollegor i Nicaragua på coctailparty med Mette-Marit, på norska ambassaden i Managua. Om jag blir inbjuden att möta nordiska kungligheter i Lima så önskar jag mig Fredrik och Mary. Bara så ni vet.

Pieces of My Life 4

Jobb, jobb, jobb. Så ser mina dagar ut för tillfället. Och så Excelkursen jag anmälde mig till, efter att ha bråkat med Excel i ett par månader insåg jag mina begränsningar på den fronten.

Jag skulle ha haft 4 lektioner excel vid det här laget, och i måndags fick jag ursäkta mig från ett möte för att rusa till en taxi och komma så mycket i tid som möjligt (dvs bara tio minuter för sent). Det visade sig att kursen hade blivit framflyttad och började först i onsdags. Att berätta det för kursdeltagarna verkar ha varit helt onödigt.

Igår var det så kurs, jag kom bara tre minuter för sent men hade missat uppropet redan. Fattade ingenting. Jag lärde mig en hel del. Idag var det andra gången på kursen och där satt vi salen full, jag kom i tid den här gången, och väntade och väntade. Och väntade.

Sen kom en man och sa att dagens lektion är inställd för läraren kunde inte komma (vet inte om hon var sjuk, eller hade problem med transporter pga dagens strejker... eller bara inte hade lust?). Att sätta in en vikarie vore dumt, för det blir ny pedagogik och sen blir vi förvirrade, sa han också. Min excelkurs är 20 lektioner, på 4 veckor. Varje gång den blir inställd lägger de till en extra dag på slutet. Jag börjar befara att jag får tillbringa julafton på datorkurs.

Övriga nyheter är att jag två veckor före min 28årsdag har köpt mitt livs första soffa.

De senaste dagarnas händelser förtjänar egentligen två blogginlägg. Jag har bråkat med den peruanska tullen (två gånger), varit i Chile (Arica) ett land med mycket och svår historia men som numera känns modernt och fräscht och där man kan köpa saker som är mycket mer som hemma (men ändå kändes Arica mer Karibiskt/Centralamerikanskt än södra Peru). Jag har sett och känt på det Stilla Havet - det kändes ungefär som det gör på andra sidan det stora havet, på den södra före detta fångön. Jag har ätit bläckfiskpiroger, skaldjurspiroger, ostpiroger och svamppiroger. Druckit rödvin och chilensk pisco sour, diskuterat huruvida piscon är peruansk och cevichen chilensk (peruanerna hävdar att båda sakerna är väldigt peruanska och att chilenarna är tjuvar - den chilenska kvinnan jag pratade med kunde sträcka sig till att cevichen är peruansk men piscon chilensk) och handlat nicaraguansk taxfreerom i den peruanska gränsstaden Tacna. Bott på mögligt dyrt hotell i Chile, bott på fräscht billigt hotell med otroligt varmt vatten i duschen i Peru. Rest själv. Rest med sällskap. Sett Corazon Valiente på den otroligt långsamma bussresan hem (aka Braveheart).

I Chile stannar bilisterna för dig när du vill gå över gatan på övergångsställena.

När jag kom hem väntade fem kilo skånskhet på mig på posten här i Arequipa. Efter att ha fått packa upp allt i paketet (inte riktigt allt - jag hade inte fått ta emot de torkade nyponen och rönnbärskvisten och taklöken...) inför postmannen och hållt med om att det säkert var värt en sådär $60 fick jag stoppa ner sakerna i paketet igen och gå hem utan att betala tullavgift. Jag kände mig misshandlad, men njöt nästan lika mycket när jag kom hem och packade upp allt på riktigt. Tack mamma!


Eftersom ingen present skulle vara en present till mig utan att jag har något att tillägga så verkar tullen ha stulit mina turkisk peppar (eller har de bara omvandlats till 2 kg godis av annat slag, tacktack! det räcker nästan till påska). Så om någon skulle vilja skicka mig en julklapp, födelsedagspresent eller bara välgörenhet till utlandsboende svensk så önskar jag mig en påse turkisk peppar! Om inte djungelvrålen och allt annat snask kan göra mig immun mot min turkisk pepparabstinens. Jag har också fått erbjudande om att kanske få byta lite av mina djungelvrål mot en påse turkisk peppar av en svenska som har gott om denna ädla krydda.