If I Was a Movie...

...this would be me:

What Classic Movie Are You?
personality tests by similarminds.com

Surprise...

Swedish Spring.

Våren kom till vårårsmötet. Även om det inte riktigt syns ännu.

Vi tog paus från analyserande och idésprutande och gick ut i den skånska stormen. Jag är bakom kameran.

The Tomb of the Unknown Soldier

För 4 timmars jobb och 2 timmars frukost&lunch sedan kom jag hem från Polen. Helgen har tillbringats i Poznan, Polens näst största stad och tillika en känd studentstad. Dessutom, viktigast av allt i sammanhanget, är staden högfäste för One World Association, polska SCI/IAL. Efter en fredag på resande fot, inklusive några timmars sightseeing på egen hand i ett blåsigt Warszawa, anlände jag till ett mörkt Poznan. Där väntade redan Ela och Agnezca från Poznan, Adina från Rumänien/Belgien och Diki från Bulgarien. Lite senare dök Frank från Köln och Wilbert från Holland upp (och så besökte vi ett volontärläger där det fanns italienare och greker också).
Helgen var möten, god mat på stans restauranger, skitsnack och många skratt. Den polska maten är sisådär: En del är jättegott, annat mindre gott. Den enda restaurang som gav kvitto på studs visade sig vara Pizza Hut, så där blev det två mål mat. Vad gör man inte för att blidka fondgivarna?

Men, nu var det inte det jag tänkte berätta. I Warszawa hann jag som sagt med lite sightseeing, och en av sevärdheterna jag ramlade över var "Den okända soldatens grav". Torget där monumentet ligger är under renovering och på båda sidorna kan man skönja ruiner i underjorden. De okända soldaterna vaktas ännu av två grönklädda soldater som står blixtstilla där under taket. På stenväggarna står namn på krig efter krig, årtal efter årtal. Den polska okända soldatens grav är inte stor, men den symboliserar tusentals människors förlorade liv. Och där emellan stenarna, och mellan soldaterna i givakt, där går två män i slitna gamla kläder med varsin städmopp. De torkar golvet noga, det svarta stengolvet blir blankt och ännu svartare. De pratar tyst med varandra när de går där och moppar runt fötterna på soldaterna på givakt.

Mina tankar går tillbaka till andra okända soldaters gravar: Den i Canberra. Australien, så långt borta, på andra sidan jorden från Sverige, men på en del av jordklotet som präglats av konflikthärdar. Kanske är det Australiens storlek som gör att de känner att de har ett stort externt geografiskt fält att skydda sig på, kanske är det kopplingarna till The British Commonwealth som gör att genom åren lagt - och fortfarande lägger - sig i andra staters slag.

I den polska huvudstaden torkar man det svarta stengolvet skinande. Över monumentet för de okända soldaterna i Canberra cirklar skrikande kackaduor, vita fåglar som täcker himlen när solen går ner. Men elden, den finns där för dem alla.

Pictures of my Life

Först ut i min serie meningslösa blogginlägg för att få illustrera med en bild blir en bild från Belfast. Fredrik inspirerar mig att bidra till temat som med mer tvärvetenskapligt statsvetenskapliga/kulturgeografiska termer skulle kunna kallas "Murar som rum för politisk påverkan i det offentliga rummet" eller mindre upprepande:

"Walls as Spaces for Political Influence in Public Places"

Whining

Kanske börjar det bli dags att sluta gnällblogga? Byråkratiska kullerbyttor, systemfel och småstadsliv tär på mig och någonstans måste jag ju få utlopp för det.

Jag väntar på besked om eventuellt jobb som platspersonal på STS, på intervju för en praktikplats i samma del av Europa som jobbet (och antagligen samtidigt) och på att jag ska få energi att ta tag i en massa IAL:ande. Det är nu vi ska ge järnet, mirakel ska ske och vi ska fördubbla medlemsantalet och antalet skickade volontärer och allt. Wee good luck säger jag. När ska du åka på läger? (som jag brukar säga till Ellen)

Beaurocracy Kills me II

"Hej
Du ska inte skicka in fler kassakort till oss. Eftersom du är medlem i AEA från 1 december 2006 kommer vi att göra ett återkrav för tiden2006 v 49 - 2007 v 01 eftersom du skulle haft utbetalning från AEA för den tiden. Du kommer att få ett brev från vår handläggare och sen får du ett intyg, det kan ta ca en vecka.
mvh"

För att betala ut pengarna kräver AEA 1054 kr och det intyg som nämns ovan.

Those who can make you believe absurdities can make you commit atrocities - (Voltaire)

Misery and Joy.

Jag har länge tyckt att folk som med ett brett leende säger "jag ÄLSKAR konflikter" och gnuggar händerna är lite väl entusiastiska, eller rent av fejk. Jag har läst konfliktlösningsteorier på universitetet (vi pratar om stater och vapen), konflikttransformering på ledarskapsutbildningar (vi pratar volontärer från 15 olika länder). Övat mig i verkligheten, bråkat och försökt tala med motparten. Tagit hjälp av en medlare. Haft konflikter som gått in i den där fasen när den är olöslig. Och så har jag såklart rett ut mina egna konflikter. (Jag vet, man ska inte erkänna att man haft konflikter med människor och när den kanske blivande chefen frågar på anställningsintervjun vad som är det elakaste man gjort någonsin ska man svara något i stil med "när jag tjuvläste min kompis dagbok när jag var 10 år gammal").

Häromdagen påstod jag att jag inte precis älskar konflikter, men att jag ju alltid lär mig något av dem. Dagen efter, på dagis, kom jag till insikt: Att hjälpa barn att lösa sina konflikter är roligt, stimulerande, spännande och självförtroendehöjande.

One person's misery is someone elses joy

Eslövsbo?

Häromkvällen var jag på ett föredrag här i stan. Ett sånt där föredrag som arrangeras i Lund mest hela tiden, det handlade om identitet och danskt och svenskt, och om integration och invandrarpolitik och så skulle det handla om danska arbetslivets flexicurity (men det gjorde det inte).

Iallafall, nu var det i Eslöv och bakom det hela stod Herbert Felix Institutet. Ja det låter flott, visst gör det? Dagisklädd, fullastad av shoppingkassar efter mitt besök i grannstaden - akademikervärlden - och trött ramlade jag in på Medborgarhuset. Där minglade redan propert klädda medelålders män och kvinnor, i väntan på "smörrebrödsbuffé". Hjälp! kände jag.

Hjälp! kom av sig när jag ätit mina mumsiga rågmackor. Danskt rågbröd är ju så gott... att sydsvenskans journalist tolkade mitt "det var ju rågbröd" som "det var ju bara rågbröd" är ju inte mitt fel. Hon har nog inte bott i länder där man får betala dyra pengar för tyska konserverade rågbröd.

Dessutom antog hon att jag är Eslövsbo. Tänk om folk skulle börja åka till Eslöv för att gå på seminarier? Då får de tänka om, de där lokaltidningsjournalisterna. Eller var hon kanske också på utflykt från akademikervärlden?