Om att kollegorna drar

I Madrid fick man iallafall sova siesta på jobbet ibland.

Min kollega och vän Teresa på SCI i Madrid får två nya kollegor en gång om året, eftersom hon jobbar som enda anställd med två EVS-volontärer. Nästan alltid två tjejer, i 23-28-årsåldern. Från två olika länder. Konstigt nog brukar det i Madrid vara en en kombination av personligheter: En utåtriktad initativrik person och en flitig arbetssam men inte så glad och fantasifull dito. En gång om året får Teresa ledsna ögon och hennes kollegor byts ut. För 2,5 år sedan var det jag som tog mitt pick och pack och drog. Ölen på den lilla tapasbaren nära Callao för en månad sedan var mysig, men det är inte samma sak som att dela skrivbord.

Här i Peru har vi praktikanter som byts ut var sjätte månad. I förra veckan åkte Sandra hem och häromdagen var det Rebeckas tur. Rebecka och jag bor ju nästan grannar i Skåne, så om vi inte lyckas bli kollegor kommer vi iallafall att fortsätta umgås (om vi nu inte lyckas flytta Peru till Skåneland, R :) ) Nästa vecka kommer den tredje praktikantomgången under min tid här. Förhoppningsvis är det sista bytet, kanske kommer en av de två nya kollegorna att åka hem i februari, men sen är det nog. (välkomna förresten, L och S!) Och så har jag sagt hej och hejdå till tre kollegor (egentligen fyra, men en kom tillbaka). Det är sju personer på ett år. På mitt lilla kontor.

Jag tror jag förstår Teresas ledsna ögon lite bättre nu.

Tragik.

Jag är så glad för min och deras skull att C flög hem till Madrid redan i måndags och att R inte flyger till Köpenhamn via Madrid utan befann sig i New York idag. För det som utspelats på Barajas idag är dystert, ack så dystert för tusentals människor.

Och det är nog fler än jag som tänker på Atocha, den 11 mars 2004. Då var det ondska, jag hoppas att det den här gången var riktig - jävla - otur.

Madrid i Arequipa

Min första lediga dag, själv i Arequipa. Jag har gått gata upp och gata ner i innersta centrum, tillåtit mig att titta i Lonely Planet mitt på gatan, och spanat efter söta Alpacka-bebiskläder. ”Hur stor är bebisen” frågade mig expediten. ”Den är inte född ännu, jag tittar bara” sa jag och hennes intresse avtog genast. I eftermiddag/kväll har jag äntligen funnit inspiration att packa upp mina väskor, städa bort dammet… Nu är här mysigt – så mysigt det kan bli utan fler hjälpmedel. Sen får jag se hur länge jag stannar, när jag letar efter något eget där jag kan bo hur länge jag vill och ha internet hemma.

Igår var det lördag och jag jobbade – först var jag med på ett möte om baslinjestudien som de inte är nöjda med och sen var jag med Johan som skulle fota på en workshop om presupuesto participativo (deltagande budget dvs ”kommunen” ska låta medborgarna delta innan besluten fattas). Workshopen började en timme senare än utsatt tid och drog över på tiden med flera timmar. Eller, det fanns ingen sluttid. Men folk tröttnade och när det var slut var det mörkt och jag var sen till min middag.

Igår fick jag nämligen en glad överraskning, min madridvän Davids flickvän Asún var på besök i Arequipa på sin Perutur. Det blev middag med spanjorskor och jag återvände till den läspande skaran spansktalare. Vi åt på en riktigt turistig restaurang, jag provade Ceviche Mixto som innehöll en del skumma saker (nästa gång blir det ingen mixto utan en sorts fisk! ). Sedan blev det en av de hippa barerna i C/San Fransisco - det kunde lika gärna ha varit i Madrid – och jag fick mig dessutom mitt livs första Pisco Sour. Det var betydligt godare, hur smaskigt som helst.

Det här blir bra!