Pieces of my Life

Idag har jag suttit två timmar ihop med en designer och gjort en broschyr för Dagen för kvinnor på landsbygden, som infaller den 15 oktober. Fantastiskt roligt, för när han gjort grovjobbet gick jag hem och gjorde klart resten själv.

På måndag börjar jag officiellt mitt nya koordinatörsjobb. Den som lever får se vad som händer på den fronten, men om ni vill ha detaljerna så får ni maila.

Och helgens stora uppdrag är att leta lägenhet, nu längtar jag efter mitt eget krypin (bor ju ännu i Svalornas praktikantlägenhet, tillsammans med en av våra praktikanter som dock jobbar på ett annat ställe 4 dagar i vekckan).

Eftersom jag officellt bor i en postbox så kan man dock redan skicka snigelpost till mig på följande adress:
Mitt namn
Apartado 1351
Cercado - Arequipa
Perú

Det kan inte bli enklare!

Chuquibamba, prickar och ost

Chuquibamba. Genom öknen, upp och ner för bergstopparna. I dalarna betande kor, gröna frodande alfa-alfaodlingar. På toppen serpentinvägar upp och ner, fram och tillbaka. Däremellan La Pampa, slätten, öknen, torrt torrt torrt. Ljusbrunt, mörkbrunt. Här och där vita fläckar, saltavlagringar som kommit ur jorden. Det ser ut som snö.

Många kurvor och fem timmar från Arequipa ligger den lilla byn Chuquibamba. Där bor ca 1 500 personer - tror någon - och människorna i byn lever framför allt på jordbruk. Så gott det nu går. Jag är på besök för att representera Svalorna på en "Turist- och gastronomimässa", och har kommit hit med vår praktikant Daniella för att möta upp vår samarbetsorganisation (SO) som redan är där och organiserar (Svalorna stödjer alltså aktiviteten i Chuquibamba den här helgen, genom att vi gett pengar till vår SO för att genomföra den som en del av årets verksamhet.

På torget möts vi av byns engagerade kvinnor som är i full fart med att dekorera bord, hänga upp girlanger och affischer, och lägga fram sina hantverk. Jag möts också av vår SOs chef, som inte hinner säga många ord förrän han utbrister "Vad har hänt med dig?"

Han har upptäckt de röda prickar som den senaste timmen har spridit sig över min kropp, nässelutslag som inte kliar särskilt mycket men blir värre och värre. Jag protesterar lite men inte särskilt högljutt när han drar iväg mig till "La Posta de Salud", läkarmottagningen på torget. Jag får vänta en stund, sen tar läkaren emot mig. Han tittar lite på prickarna och skriver ut antihistamintabletter och en antihistamininjektion (!). Jag protesterar och tvekar lite till, innan jag bestämmer mig för att lita på doktorn - det kan ju trots allt inte bli värre. Ner till apoteket, för att köpa en spruta i förpackning och medicin som sjuksköterskan på mottagningen injicerar i baken. När det väl fixats återgår jag till torget - jag kom ju dit för att hjälpa till, för att träffa människor, för att jobba! Jag möts av en man som presenterar sig som journalist, han jobbar på lokalradion och håller en diktafon och en mikrofon i handen. De vill ju ha en kommentar från Svalornas representant, som kommit från Arequipa på besök. Det gör fortfarande ont efter sprutan och jag ger honom en intervju där jag avslutningsvis stakar mig på Chu-chu-chuqui... "bamba" fyller han i. Chuquibamba, namnet på byn där han bor. (fler än jag gjorde samma fel i radio under helgen, kan jag säga, men de hämtade sig lite snabbare). När vi någon timme senare gick på lunch hördes min röst i högtalaren som finns för att folk i hela byn ska ha möjlighet att lyssna på radiosändningarna.

Resten av helgen blev underbar, jag mötte härliga engagerade nyfikna människor, smakade majsbröd, quinuabröd, ost, yoghurt... Jag tittade och kände på hantverk av finaste alpackaull, besökte byns museum som öppnade upp för oss efter invigningen av mässan (där det fanns tre otäcka mumier och de förvarar nästan 2000-åriga textilier på ett bord ovanpå en pärm, i väntan på att man ska stoppa ner textilierna i en monter) och dansade peruansk dans på torget till allmän beskådan. Det blev en lyckad helg, både för mig, arrangörerna och deltagarna. Foton finns som vanligt på Flickr (klicka på bilderna till vänster). För er som inte orkar, ni måste inte. Bildbevis på att jag lever:

Kändis, meteoriter och sånt

Idag hade vi programinvigning, vårt Program för landsbygdsutveckling 2007-2011 skulle lanseras för pressen och jag var ganska lättad över att jag inte skulle behöva göra något mer än vara närvararande och stötta min kollega landrepresentanten och organisatören infovolontär.

Men nu föll det sig så att jag en timme innan presskonferensens planerade början, på väg till jobbet, fick ett telefonsamtal som sa att JAG skulle representera Svalorna, "finanserande institution" som vi stod som i programmet, och inleda hela presskonferensen. Jag, Maja, la licenciada (fil kand. I detta titelland har jag plötsligt komplex för min icke-existerande magisteruppsats).

Så med hjälp av ett färdigskrivet tal - som någon annan skrivit - lyckades jag framföra vårt budskap med de där orden som var någon annans, och ibland med mina egna. Min röst bar, mina kläder var okej för tillfället, och jag tror inte jag sa några alltför stora dumheter. Man lär så länge man lever, nu hoppas jag att jag får en chans till på en presskonferens i mitt liv. Gör om, gör rätt. Då ska jag tänka ut vilka frågor man kan få av journalisterna efteråt för att kunna ge genomtänkta svar på dem.

---

Nyheterna i morgondagens tidning hoppas jag såklart handlar om oss, CIED, ASDE, SIRA och la Coordinadora Rural. Idag skriver DN om nedfallande meteoriter en dags resa från Arequipa. Inte bara insjuknar fler och fler människor (vilket troligen hänger samman med att den nedfallna stenen utstrålar farliga saker), hålet verkar också bli större och större för varje dag (orsakat antingen av tendensen "göra en höna av en fjäder" när nyheten går från nationell till internationell press eller av strålningen?). De peruanska tidningarna La Republica och El Comercio skrev om sverige igår, nämligen om Lars Vilks och Muhammedhundarna. Konceptet rondellhund har inte nått Peru (och säkert inte Al Quaida heller) så det är kanske inte så konstigt att de inte fattar hur söta och harmlösa Vilks bild - hur den nu ser ut - är.

Procrastinating

Procrastination. Jag älskar det ordet. Det är så talande för mig. Som strutsen, som stoppar huvudet i sanden tills faran är över.

Idag är det söndag igen, och jag borde leta lägenhet igen.

Procrastination.
Ordets betydelse enligt wikipedia är inte lika vacker: "a type of avoidance behaviour which is characterised by deferment of actions or tasks to a later time. It is often cited by psychologists as a mechanism for coping with the anxiety associated with starting or completing any task or decision."

Jag tröstar mig med att "it is normal for individuals to procrastinate to some degree". Förr i tiden sågs det dock vara en synd.

La comida en español

Ja, näspillerna tar man som tabletter och tur är väl det för igår gick jag till doktorn, och hon förskrev (dvs inte skrev ut) piller som var dubbelt så stora som de jag köpte själv, och färgade i två fina rosa nyanser. Dessutom en ruskig penicillinkur, också den rosa. Samt små ilskna gula tabletter, "mot smärtan". Eftersom jag efter fem dagar i sängen inte känner särskilt mycket smärta utan tvärtom är på bättringsvägen har de gula tabletterna fått ligga kvar i sitt paket.

I brist på input utifrån, en reflektion från någon av mina första veckor här:

Jag är fast i en djungel. Det är en djungel fylld av maträtter och vokabulär och den sätter griller i huvudet på mig. Visst, Ceviche och pisco sour kan man inte vara en dag i Peru utan att stöta på*. Men vad är causa (chausa?)? Varför är inte en caldo caldo längre, zumo är jugo och patatas är papas?

Spanjorerna lyckades väl i sin kolonialisering och den spanska kulturen lever och frodas bland annat under festligheterna kring den nyss firade Arequipadagen då det kommer spanska musikgrupper, så kallade Tunas, och spelar med latinamerikanska diton. Men en sak har man inte lyckats med: Att kolonialisera den peruanska maten.

*Ceviche är rå fisk, marinerad i limejuice bland annat. Pisco sour en supergod drink med pisco (dvs peruansk sprit), lime och äggvita.

Näspiller

Jag är sjuk, har varit sjuk ända sedan i söndagskväll. Feber och snuva, och det kommer och går. Tråkigt är bara förnamnet.

Idag släpade jag mig till apoteket för att göra något åt min täppta näsa - jag ville köpa nässpray. Men här finns inget nässpray, det finns näsgel och näspiller.

Det blev piller. Och man ska svälja dem med ett glas vatten. Inte göra som Lisabet i Madicken gjorde med ärtan.

titel?

Det var en gång en du-reform i Sverige. Svenskarna skulle lära sig att vi alla var lika mycket värda, ingen skulle se ner på någon annan och man skulle säga du till varandra istället för Ni.

Medan vi i Sverige ständigt för diskussioner om huruvida man får lov att nia äldre människor utan att de känner sig alldeles för gamla så håller man i Peru liksom i många andra länder i världen hårt på sina artiga språkformer.

Peruanerna skiljer på tú (du) och usted (Ni), du kan vara señor (Herr), señora (Fru) och señorita (Fröken). Om man som jag tillhör den yngre generationen känns inte fröken sådär jätteroligt, varför jag får lita på en tredje form av tilltal: Med akademisk titel.

Således blev jag häromkvällen, i en skara av director ingeniero, director arquitecto , director sociologo och directora (vars titel ingen kunde minnas) till Maja, coordinadora politóloga.

Att faktiskt kalla mig det jag är, enligt mitt examensbevis, skulle inte fungera alls. Ämnet kulturgeografi finns inte i det här landet. Men med mina 70 poäng statsvetenskap borde det vara helt okej.

Språkförbistring?

Två kvarter bort från mitt hus ligger Café Cusco (egentligen har det det ospanska namnet det Cusco Coffee Company). Café Cusco är stället där man dricker kaffe – som i café con leche, espresso, cappuchino, kaffe med smak, kaffe utan smak, varmt kaffe, kallt kaffe – i storlek short, tall och large för priser som är att jämföra med priset för en lunchmeny eller två (eller, om du äter de billigaste menyerna, då kan du klara dig en hel vecka på samma pengar som du får en kaffe med smak grande för på Cusco). Caféets logga är förvirrande lik den som Starbucks har, Starbucks som sprider sig som en epidemi över världen. Mitt skäl att gilla caféet och gå dit är att de förutom riktigt kaffe (dvs inte det äckliga snabbkaffe som jag dricker alla andra dagar) på extrapris på lördagsmorgnar också har gratis trådlöst internet för min dator.

Bakom disken på Café Cusco står unga peruaner som antagligen tjänar en eller högst två kaffe i timmen, de hälsar mig på engelska och vägrar prata något annat än engelska. Visst, klientelet består av prismässiga skäl till minst hälften av utlänningar. Men jag börjar ändå misstänka att det är Cusco Coffee Companys policy att alla icke-peruaner ska konverseras med på engelska.

Häromveckan blev jag och min kollega behandlade som femåringar av en kvinna på en lunchrestaurang. Hon sa ”BYTA BORD?” (”Cambio de mesa?”) med värsta Max Potta-stil: långsamt, tydligt och gestikulerande. ”Javisst kan vi byta bord om ni vill, men varför, vad är problemet?” undrade vi, på spanska, men de var redan i full fart med att bära iväg med vårt bord.

Sen kom kvinnan tillbaka med ett annat bord åt oss, tittade på oss, la huvudet på sned och sa på sin bästa engelska

”Sank you”

”De nada”, svarade vi och jag kände mig som fem år igen.

TP-svar

Peru är ett av de länder i världen som exporterar mest oregano. Sverige ligger på Perus tio-i-topp lista över länder som importerar den peruanska oreganon.

Det visste ni inte va? Nej jag tänkte väl det.
Och genast är ni lite mer allmänbildade.
Lite.