bloggpaus

Hur känns det att vara hemma igen? undrar folk. Jag känner inte efter svarar jag. Eller som idag, hur är det? säger min gamla kollega emir som jag träffar i stockholm efter att inte ha sett honom sen i juli i arequipa. Hmm säger jag och skakar på huvudet, och han också.

vad har peru och australien gemensamt? de är båda jäääävligt långt från sverige.

jag tar lite bloggpaus. tillbaka när jag har något att berätta, men kort: jobb, bostadsjakt, x2000, bebisar och nattliga skypesamtal.

2 år

Om tre dagar landar jag i KPH. Då har jag varit utskriven ur Sverige i 2 år, 1 månad och 13 dagar. Det är länge det.

Semester.

Jag har semester. Den är inte så lugn som en semester borde vara, eftersom jag måste städa papper, tömma ur lägenhet, fixa lite småsaker som jag gärna vill fixa, umgås med folk, och mycket annat.

Därför drar jag på weekend-semester på det där hotellet i Colca som vi drömde om för ett par månader sen. Väskan är packad med vin, ost, kex och bikini.

Vi ses!

Murphy?

Tillbaka i Lima, efter drygt 15 timmar på resande fot genom Latinamerika säger taxichauffören att han inte kan släppa av mig utanför hotellet för de bygger om gatan. Jag flyttas tillbaka fem år i tiden till hostalet i Mexico City jag bokade genom en hostalsite senast - även då vägarbete och festival, och jag ägnade flera timmar åt att förflytta mig de där två kvarteren med typ 60 kg bagage (att jag inte letade upp ett annat hostal då kan man ju undra över...)

Hmm tänker jag, ska jag ringa dem och försäkra mig om att bokningen är ok? jag bokade ju trots allt på en hostalsite och fick reservationen genom dem. Hmm tänker jag igen, var inte så nervös Maja, det är klart det är ok! När var det inte okej?

Väl framme visar det sig att det inte är något vägbygge, så jag blir körd till dörren och han släpper in mig, taxin kör iväg. Men jo, en fakebokning av hostalet. Tydligen har de inte alls någon profil på hostalsiten (eller, det har de ju, men de har inte gjort den själv). Iallafall, ett rum finns kvar och jag får billigt pris och de tycker allt är konstigt och börjar ringa och skälla på folk och vill reda ut vad som hänt. Jag säger okej, jag orkar inte gå ut i Limakvällen och leta annat. Ge mig ett rum bara, så kan vi fundera på vad som gick fel sen. Inte ut och leta med alla mina väskor (dock gick jag ut och handlade mat i kvarteret utan problem), för i förrgår blev jag attackerad av en liten tonårspojke i lilla Esteli, han väste något till mig, tittade på mig med elaka (eller påtända?) ögon och högg tag i min väska. Jag skrek. (flashback till guatemala 2001. Jag kan tydligen skrika när jag vill, vilket inte var fallet när jag som fjortonåring spelade pippi långstrum på kulturskolan i eslöv och mina medspelare övade mig att skrika genom att de skrek samtidigt). Mitt skrik gjorde att pojken släppte väskan med mina bankomatfärska pengar och mitt enda otrasiga visakort, och jag vände helt om. Det var jag som berättade Arequipabrottshistorier för mina kollegor, och de pratade om lilla trygga Esteli, där händer minsann inte mycket. Otur hade jag. Kvällen efter körde snälla J mig hem, jag konstaterade förvisso att "det händer ju inte två kvällar i rad" men andra J svarade ironiskt "men det hände ju aldrig fullt ut igår".

Men. Nu ska jag gå och lägga mig i mitt mögliga rum. Jag har blivit bekväm och hade valt en prisklass som skulle vara okej, men eftersom allt var fake så var det ett billigt mögelhotell.

Imorgon min egen säng, i Arequipa.

PS. Om tio dagar behöver jag sova när jag mellanlandar i Madrid. Hade tänkt boka ett hotell men funderar starkt på att hysa in mig hos vänner istället. De verkar mer pålitliga?