Många kurvor och fem timmar från Arequipa ligger den lilla byn Chuquibamba. Där bor ca 1 500 personer - tror någon - och människorna i byn lever framför allt på jordbruk. Så gott det nu går. Jag är på besök för att representera Svalorna på en "Turist- och gastronomimässa", och har kommit hit med vår praktikant Daniella för att möta upp vår samarbetsorganisation (SO) som redan är där och organiserar (Svalorna stödjer alltså aktiviteten i Chuquibamba den här helgen, genom att vi gett pengar till vår SO för att genomföra den som en del av årets verksamhet.
På torget möts vi av byns engagerade kvinnor som är i full fart med att dekorera bord, hänga upp girlanger och affischer, och lägga fram sina hantverk. Jag möts också av vår SOs chef, som inte hinner säga många ord förrän han utbrister "Vad har hänt med dig?"
Han har upptäckt de röda prickar som den senaste timmen har spridit sig över min kropp, nässelutslag som inte kliar särskilt mycket men blir värre och värre. Jag protesterar lite men inte särskilt högljutt när han drar iväg mig till "La Posta de Salud", läkarmottagningen på torget. Jag får vänta en stund, sen tar läkaren emot mig. Han tittar lite på prickarna och skriver ut antihistamintabletter och en antihistamininjektion (!). Jag protesterar och tvekar lite till, innan jag bestämmer mig för att lita på doktorn - det kan ju trots allt inte bli värre. Ner till apoteket, för att köpa en spruta i förpackning och medicin som sjuksköterskan på mottagningen injicerar i baken. När det väl fixats återgår jag till torget - jag kom ju dit för att hjälpa till, för att träffa människor, för att jobba! Jag möts av en man som presenterar sig som journalist, han jobbar på lokalradion och håller en diktafon och en mikrofon i handen. De vill ju ha en kommentar från Svalornas representant, som kommit från Arequipa på besök. Det gör fortfarande ont efter sprutan och jag ger honom en intervju där jag avslutningsvis stakar mig på Chu-chu-chuqui... "bamba" fyller han i. Chuquibamba, namnet på byn där han bor. (fler än jag gjorde samma fel i radio under helgen, kan jag säga, men de hämtade sig lite snabbare). När vi någon timme senare gick på lunch hördes min röst i högtalaren som finns för att folk i hela byn ska ha möjlighet att lyssna på radiosändningarna.
Resten av helgen blev underbar, jag mötte härliga engagerade nyfikna människor, smakade majsbröd, quinuabröd, ost, yoghurt... Jag tittade och kände på hantverk av finaste alpackaull, besökte byns museum som öppnade upp för oss efter invigningen av mässan (där det fanns tre otäcka mumier och de förvarar nästan 2000-åriga textilier på ett bord ovanpå en pärm, i väntan på att man ska stoppa ner textilierna i en monter) och dansade peruansk dans på torget till allmän beskådan. Det blev en lyckad helg, både för mig, arrangörerna och deltagarna. Foton finns som vanligt på Flickr (klicka på bilderna till vänster). För er som inte orkar, ni måste inte. Bildbevis på att jag lever:
Inlägg
