Svininfluensa, magsjuka, sjölejon, pingviner och gamla stenristningar

Medan jag tillbringade torsdagen i sängen kurerande mig efter en magsjuka med tillhörande kramper (som enligt några vänner aka hobbymedicinare har diagnosticerats som ännu ett parasitanfall) fortsatte influensa A H1N1 att härja i det arequipenska livet. En av de myndighetspersoner som deltar i utbildningar som våra samarbetsorganisationer ordnar har drabbats, och halva hans familj är sjuk. Vår samarbetsorganisation beslutade således att ställa in aktiviteterna i området tills vidare för att undvika att utsätta någon för onödiga risker. Vi följer händelseförloppet.

Med en turbokurerad (läs: ihoplappad) mage begav jag mig med min kollega M norrut i helgen. Plaza de Armas i Ica, Chinca, Pisco, och Nazca hanns med men höjdpunkten var Paracas där vi tillbringade en dag bland sjölejon, pingviner samt ökenvidder. Jag är nu bekant med den latinamerikanska kusten och "huvudleden" Panamericana hela vägen från Lima till Santiago i Chile (och sen igen vid Chiloe), vilket känns som en bedrift. Imorgon blir det kanske mer om Nascalinjer, svininfluensa och pingviner. Tills dess utsikt från bussfönstret:

Pre-inca, Inca och Post-inca

Nu har jag väl nog fått tillräckligt av Inkariket. Tredje gången gillt i inkaland, en härligt behövd internetfri vecka med många ruiner och mysiga stunder. Och inte att förglömma: Trappor. Inkafolket var som väl några av er vet oerhört duktiga arkitekter och framför allt älskade de sten: Stentrappor, stenmurar, stenaltare... och fler stentrappor.

Däremellan hann vi med att äta gott på mysiga turistrestauranger i Cusco, besöka Uro-folket i Titicacasjön och så fotograferades det hej vilt (till lillasysters lättnad tappades inga föräldrar bort, däremot förlorade A sin hatt i en vandring uppför ett berg).

Ett smakprov:

Så inne

Här i den peruanska öknen är jag bättre på att följa trender än jag någonsin varit. Kolla bara in det här. Hur inne måste jag inte vara, som soffsurfar i Sydamerika?

Den bärbara datorn har förvisso aldrig stannat hemma så mycket som nu (vill ju gärna ha den kvar ett tag till), men snart så får den följa med igen. Och paus i karriären lär man väl ta, vare sig jag vill det eller ej. Tåg åker jag inte så mycket, men det beror mest på bristen på desamma. Buss blir det desto mer, det kanske kan räknas det också? (fast inte när man får punktering, som vi fick i fredags på väg från Tacna till Arequipa. Jag var 3 timmar hemifrån efter nästan ett dygns resa, och gubbarna hade nog aldrig lagat en busspunka förr. Och ingen domkraft hade de. Och ingen resegaranti gäller på Cruz del Sur)

Ingen tycker om mig ingen vill ha mig...

...för jag äter mask!

efter många veckors problem och ett negativt labprov (dvs visade inga djur) bestämde jag mig för att äntligen gå till doktorn. Diagnos: parasiter i magen och begynnande magkatarr. Jag har fått tre mediciner, varav en hjälper mot "anaeroba bakterier och vid trikomonas-, amöba- och giardiainfektion" enligt FASS. Försäljningstillståndet i Sverige innehas ironiskt nog av ett företag i Hafnarfjördur.

Nu drar jag på semester, med ett gäng peruanska mediciner i bagaget.
Bloggas gör det nog under tiden, men kanske sporadiskt. Planen är som följer: La Paz via Puno och möjligen Copacabana (för där är blockader på vägen). San Pedro Atacama i Chile via Uyuni och möjligen någon gruvstad på vägen. Sedan neråt Santiago, via Valparaiso och kanske La Serena. Tillbaka i Arequipa med flyg den 5 december.

Hälsar gör jag också, till mormor, farmor och familjen som alla skickat hälsningar de senaste dagarna. Jag ska inte stressa med att svara utan kurera mig och packa istället. Stor kram!

PS: Glöggkryddor, pepparkakskryddor, turkisk peppar, grevéost, knäckebröd och pingvinglakrits finns i överflöd i det permerupska hemmet. Vilken julafton det kommer att bli hela december!

4000 stora steg över havet

Det har varit lite mycket matbloggande på sistonde, så jag ska varken skriva om vitlöksbomben till falafel jag åt i går kväll eller pizzan på frosserifestivalen (ja så spännande blev det - ackompanjerat av ett dansande cumbiaband på scen).

Istället några foton från spontanutflykten vi gjorde i eftermiddags. Det blev cirka 200 kilometer på tre timmar, och stannade gjorde vi för att dricka te och fotografera. Kallt som attans var det där på 4000 meters höjd över havet. Jag och Lisa blev fulla av energi (jag kände mig som på Island - man kör och kör och kör och sen tar man på sig och går ut, fryser, fotograferar och hoppar tillbaka in i den varma bilen. Man gör om det där några gånger, sen fikar man och så kör man hem igen. Kanske stannar man och tar ett foto på solnedgången, som här infinner sig vid 18-tiden istället för midnatt) och tog oss till och med en liten joggingtur. Det fick dock vår vän Lucho att bli riktigt orolig för att vi skulle drabbas av höjdsjuka, klena svenskar som vi är. Så vi hoppade in i bilen som körde bredvid oss, eftersom det var så kallt stod vi nordbor ut lite längre med kylan än vad han som peruan gjorde. Och så sprang vi ju förresten.
Klicka på bilderna för att se dem större.

Som Lucky Luke but different

Klockan 03.55 i lördagsmorse ringde väckarklockan, vilket betydde uppstigning. Jag, tre av mina svenska kollegor och vår peruanska vän Paty infann oss på busstationen för att köpa biljetter och hinna med fembussen med Transporte de Carpio (nästa gång ska vi åka med Eros Tours, för det låter roligare och så är bussarna finare. Inte så mycket actionfilm heller). 9 soles kostar det, och så 1 sol i busstationsskatt. (för nytillkomna läsare kan berättas att 1 sol i dagens läge är 2,20 SEK).

Drygt tre timmar, och mycket god åksjukepillerdvala, senare var vi framme i Majesdalen och byn Aplao, i regionen Castilla. I och med detta har jag nu varit i sju av regionen Arequipas nio provinser. Vi tog in på hotell Majes River för 25 soles/person och satte oss för att äta frukost. Var alla rörande överrens om att äta i lugn och ro och skjuta den planerade raftingen till dagen efter. Istället skulle vi åka till petroglyferna Toro Muerto senare på eftermiddagen. Toro Muerto ligger mitt i öknen, så att göra det när solen står i zenit är ingen hit.

Frukosten avlöstes med en tur i Don Juans vindruvsodling och piscobodega. Vi fick smaka både vin (usch) och pisco (usch igen) - bra för matsmältningen av äggröran kan man tänka. Ganska många timmar tillbringades sen på flodbanken. Nöjena var många: bad, pojkarna lekte i strömmarna som om det vore Aq-va kul, det fiskades, sovs och lästes bok. Under tiden smaskade myggorna på våra fotknölar. Sen gick vi tillbaka till hotellet för att äta en sen lunch - det blev öring med vitlökssås. Toro Muerto sköts upp till en annan månad, istället drack vi öl och spelade yatsi med mina medhavda tärningar (resultat: etta och tvåa - något ska man väl ha för att ha haft med sig ett yatsi hela vägen från Sverige).

Vi var också medbjudna av hotellägarna till byn bredvid, Barranca hette den. Där ordnade familjen Loreto (eller vad de nu hette) fest, såsom de gör varje år. Deras fester är ingenting mot vad familjen Zuñigas är, berättade frun (dvs deras, eller Don Juan släkt - hans fru kallar honom så). Vid niotiden bar det så av i deras minibuss, och väl framme i grannbyn stod vi där på gatan och drack chokladmjölk och pisco med sprite om vartannat. Det hör nämligen till att familjen bjuder alla på mat, och festen hålls i och utanför kyrkan, eftersom det är byns enda samlingsplats. Ett "castillo" hade byggts, det vill säga ett torn av pinnar där man knutit fast värsta fyrverkerisystemet. Två killar, som har det där med att ordna byfestfyrverkerier som yrke, sprang runt och tuttade fyr. Jag har aldrig sett ett så häftigt - och farligt - fyrverkeri.

Dock var skådespelet slut efter en redan tjugo minuter eller så, familjen Loreto hade ju bara haft råd att punga ut med 1500 soles (ca 3200 kr), som är vad ett torn kostar. Om vi kommer tillbaka i mars ska vi minsann få se på Zunigas TRE Castillos. Det ni!

Vi utlovades också hönssoppa, men den såg vi aldrig till innan vi ett par timmar senare for hem igen. Dansen hade knappt börjat, men folk verkade lite slöa så det blev inga cumbias den här gången.

I Majesfloden kan man bada, eller kan man åka båt (om ni tittar noga ser ni oss)
Korta mesraftingen kostar 60 soles och varar i ca 2 timmar, den långa tar väl typ 4 och kostar 110. Vi var slöa och sov för länge, så vi fick mesa.

Kräftor finns att få i alla de former, här en ostgratinerad Cauche som fanns att få på en av de typiska kräftrestaurangerna vid flodbanken i "Coribe". 22 soles kostade kalaset. Ölen fick man för 4, och en back med 12 stora 66-centilitersflaskor kostar 48 (mängdrabatt finns inte i det här landet).

Papaya finns det också gott om. Många frukter på små träd är det i öknen.

Och det är öken! Jag i turistuniform; gröna bomullsbyxor, vandrargympaskor, skjorta och keps.

Men mitt i öken ligger en vacker oas.

Innan vi gav oss ut i raftingfloden var vi så här glada.

Båtturen livade upp oss rejält. Fantastiskt vackra fåglar som vi tyvärr inte kunde fånga på bild följde oss längs med vägen.

Klockan halv fyra gick bussen hem igen och vid sju kunde jag njuta av en brännande het dusch hemma i Arequipa. Sen blev det halva den norska filmen Elling på statliga televisionen innan jag somnade gott på soffan.

Bilaga: På resa i Peru 1

På tur på Titicaca

Vår kapten i Titicaca

Utsikt från ön Taquile, mitt i sjön

Dans på Taquile

Tvätt hos Urusfolket. Solpanelerna syns inte, men Fujimori skänkte en hel massa under sin storhetstid

Här bor man, på flytande öar

Urokvinna utanför sitt hus

Resa i Peru, del 1

I have done Cusco.

Ja, sådär säger ju så många backpackers nuförtiden. Som en av våra nyfunna vänner på väg genom Sydamerika sa: "Maja, du har gjort Arequipa". (vilken härlig livsfilosofi: jobbar hårt till vardags, 6-12 månaders resa tillsammans med några års mellanrum. En paus i vardagen, något att avundas, M & B!)



AussieNick, jag och holländska Bianca efter att vandrat upp ur Canyonen klockan 3 på morgonen.

Jag förstår inte hur man gör en plats, än mindre än land. Besöker, tittar på, reser i. Men GÖR? Iallafall, så har jag nu gjort både Cusco och Titicaca, och det mer än en gång. Vassöar, dans för turisterna, turistturer och ruiner. Veckans höjdpunkt var promenaden till Sacsayhuaman, vidare ut i bland byarna till det gamla Måntemplet som är under utgrävning. Potatisplockare, eucalyptusträd och barn på väg hem från skolan. Så skönt.


Utanför Cusco i potatisplockarland.

De senaste två veckorna har jag haft besök av min vän Cristina från Madrid. Vi har vandrat i Colcadalen med Rebecka och ett helt gäng supertrevliga människor (äntligen! dit åker alla som är i Arequiparegionen minst 3 dagar), besökt Puno och framför allt öarna i Titicacasjön (Isla de los Uros och Taquile), hängt i Cusco och tittat på lite mer ruiner.


Vackra Colcavyer

Med detta har min lust att "upptäcka Perus mest berömda sevärdheter" tagit slut och jag har andra planer för framtida semesterplaner. Men för er som tänkt komma hit ger jag gärna restips, och skickar iväg er på egen hand, så upptäcker vi resten tillsammans :)


Mera Colcavyer

Så här såg vårt program ut:
lördagkväll/natt - cristinas ankomst och inflyttningsfest för N, samt utgång.
söndag - latdag i Arequipa, upptäcka stan.
måndag-onsdag - Tur till Colcadalen. Upphämtade kl 5, vid Condorerna vid 9, lunch i Cabanaconde och sen började vandringen neråt i Canyonen. Lugnt och skönt, vackert och trevligt, avslutades med varma bad i Chivay & pisco sour - helt underbart! Tillbaka onsdag kväll, gick ut och åt med våra gruppkamrater. (Kostnad för dagarna, exkl dricka men inkl mat, tur, guide, sovplatser, inträden etc: 200 soles dvs ca 435 kr)
torsdag - jobb för Maja, Arequipasightseeing för Cristina. Besök på Majas kontor och lunch med mina kollegor på vår favoritlunchrestaurang (trerätters lunch för 5 soles, ca 11 kr)


Lunch på Austurias, där vi äter mest varannan dag.

fredag - latdag tillsammans, rundtur i Majas kvarter och Ceviche (15 soles) till lunch. Lagade tortilla och var på avskedsfest för Rebecka och Sandra.
lördag - kl 10-16 tillbringade vi på Cruz del Surs buss till Puno, genom vackra ökenlandskap och högplatå. Chokladmuffins och dricka ingår, till en kostnad av 41 soles (ca 85 kr). I Puno bodde vi på ett hotell utan utlovat varmvatten (dubbelrum för 25 soles, 55 kr - för lite mer får man kanske varmvatten).
söndag - åkte vi på tur i Titicacasjön, till Isla de los Uros (vassöarna) och Taquile. Uppstigning kl 6, hemkomst kl 18. Fantastiskt god stenugnsbakad pizza på Machu Pizza och sedan nattbussen till Cusco (15 soles, ca 33 kr, kallt som sjutton, 7-8 timmar). Heldagstur på Titicaca, inkl lunch: 50 soles (105 kr). Mellanstor pizza 18 soles och limonadan (limedricka mmm) 2 soles).
måndag - ankomst till Cusco där vi lät oss bli medlurade till ett hotell som låg HÖGT upp i stan. Marleen, Nestor och de andra i familjen som driver Apu Wasi var jättetrevliga, och trots kalla rum och hårda sängar var det ett bra ställe. Utsikt över hela Cusco, te och kaffe när jag ville, internet och roliga pratstunder. Jag fick till och med vara engelsklärare. (Hostal för 2 i Cusco: 50 soles, ca 105 kr)Åt gott på Granja Heidi (helt fantastiskt frukost för 15 soles: crepe med choklad och banan, yoghurt med riktig musli och fruktsallad, croissanter, juice/milkshake, baguetter, ost, marmelad, kaffe), och en holländsk restaurang. Hängde i San Blas, det mysiga kvarteret på backen. Kvällen avslutades med mat med backpackers, vänner från Colcadalen, livekonsert och dans (turistmeny 10 soles, happyhour öl 2 för 10 soles).
tisdag - den bästa av dagarna. En tur till Sacsayhuaman, ruinerna på backen ovanför Cusco (rena rånet, 40 soles för besöket där. En hel "turistbiljett" för allt i Cusco och i den heliga dalen hade kostat mig 70 soles med ISIC-kort eller 120 utan). Promenad ut bland byarna, stillhet, utsikt, natur. Alldeles gratis.
onsdag - en dag för mig själv, Cristina åkte till Machu Pichu (den resan kräver en bok för sig, fråga du så svarar jag), jag tillbringade min tid i den gamla inkahuvudstaden, på caféer, i museet... Och sen tog jag nattbussen hem igen. Det var typ 27 grader varmt och jag hade 38 graders feber, så det var svettigt värre. Väl hemma låg jag på soffan när solen gick upp över bergen och lyste rakt i mina ögon klockan 6.25. (Nattbuss 60-105 soles för god kvalitet inkl middag. Museet Qorikancha, 10 soles (22 kr) - vill man se orginalskrifterna av den intressanta dokumentationen av inkakalendern för jordbruk och ritualer kan man bege sig till Kungliga Biblioteket i Köpenhamn, för där finns de. I Cusco är det bara moderna kopior).
torsdag - Cristina fortsatte sin MP-tur, med ett besök i Ollantaytambo med tillhörande ruiner, och sedan hängde hon i Cusco innan nattbussen tog henne hem. Själv låg jag på soffan och var sjuk. Missade därmed utgången den 14 augusti, årets stora fest- och salsakväll i Arequipa.
fredag - Arequipadagen, vi mös (myste?) och var ute och tittade på El Corso, dansparaden som går genom stan. Klockan 21.30 gick Cristinas nattbuss till Lima och hennes Perusemester var därmed slut.

Fortsättning på guiden "Resa i Peru" följer snart, då med fler foton.
Kram så länge!