Det skrämda bröstet

Jag har nämnt den tidigare, men nu har La Teta Asustada, årets (eller årtiondets?) peruanska storfilm även kommit på DVD i "special edition", iallafall på gatan utanför mitt hus. För er som känner mig lovar jag att låna ut filmen, för er andra tipsar jag varmt om att hålla utkik, kanske kanske kommer den i framtiden till en biograf nära dig.

Peru är inte bara Machu Pichu, inte bara "världens högst belägna navigerbara sjö", inte bara öken och inte heller bara djungel (det finns ju faktiskt ungefär 87 ekosystem i landet). Peru är också sociala konflikter, det som Morales i Bolivia kallar "plurinationell stat" ligger inte långt borta här heller, presidenten är tjock men leder ett land som har bland den starkaste ekonomiska utvecklingen på kontinenten. Peru är människor som lever i samma land, trots olika språk, kultur, traditioner. Det är kulturkrockar mellan land och stad, mellan indianer och "vita", mellan överklass och arbetar/underklass. Peru är utveckling, terrorism, kokainodlingar och karteller. Och människorna har alla sin historia att berätta.

La teta asustada är historien om en ung kvinna som med sår i själen kommer till Lima och möts av livet självt. Ett annat liv än det hon varit van vid, det hon känt sig någorlunda trygg med, men ändå inte.

Skådespelerskan är fantastisk, och hon var med när filmen vann priset Guldbjörnen på filmfestivalen i Berlin tidigare i år. För er som inte orkar se hela, se från minut 5:


Har ni också ett film- eller boktips? Ellen Albertsdóttir tipsar på NE:s kunskapsbloggen, det kan ni också göra.

Sista chefsveckan

Imorgon börjar jag min sista vecka som chef för mitt lilla landkontor.

På måndag lämnar jag över stafettpinnen till Mattias, en trevlig man och tillika fanatisk klättrare. Det kommer att gå galant för honom att klättra både berg och Svalor de här åren, är jag övertygad om. För mig blir det intressant att förhålla mig till min nya roll som handläggare. Som tur är mellanlandar jag lite i Skåne ett tag, som handläggar-chef för min tillfälliga filial där jag och en praktikant ska utgöra arbetsgruppen.

Och man kan ju alltid göra om, igen. Senare. Men det får bli på andra sidan 30-strecket.

Måndagen i bilder

Så här mitt i vintern firas peruanska nationaldagen, fiestas patrias. Imorgon (idag) tisdag ska presidenten hålla tal till nationen, och 27-31 juli är det lagstadgad flaggning som gäller för alla husägare, som vanligt. Böter om du inte flaggar fastställs av varje kommun, men ligger på 400-800 soles ungefär (1000-2000 kr eller knappt 1-1,5 minimilön på 550 soles/månad).

Jag blomsterhyllar "la patria adoptiva" istället.

I Arequipa skiner alltid solen. Så inte de senaste dagarna, vilket av folk skylls på klimatförändringarna/global uppvärmning/El nino (allt väldigt relaterat). Det känns som arequipensk sommar idag, iallafall tills jag gick ut (då var det mer som isländsk sommar) och jag har luktat regn för första gången sen jag var i Sverige i maj. Fotot ovan är taget från mitt tak, där bakom skymtar ni snötäckta molndränkta Chachani.

Till och med Pichu Pichu, som är ett relativt lågt berg, var täckt av snö.

Och den magiska Misti tittade äntligen fram, fram emot eftermiddagen. Mina hyresvärdar flaggar.

I bergen har det varit flera allvarliga bilolyckor, och bussarna fick stanna där på vägen eftersom de inte är utrustade för att köra i den halvmeters djupa snö som föll (rykten säger upp till en meter). Nyheterna rapporterar om att alpackadjuren nu inte kommer att ha något att äta (5 000 hektar har täckts av snö) och kvinnan de intervjuar kring hur hon hanterar frosten (på ryggen har hon sin lilla bebis) konstaterar att de dricker örtte.
"En hel massa örtte"

Långhelg.

Trots en femdagarshelg (om man tar måndagen ledigt) är jag kvar i stan, som så många andra långhelger. Jag är riktigt dålig på att utnyttja långhelgerna, vilket vanligtvis ger mig någon sorts olustkänslor som om vore slöseri på tid.

Den här helgen har jag hittills lyckats mota bort dessa känslor. Inte många helger kvar i stan, en stad jag kommer att sakna. Trots att det är extremt svårt att skapa sig en social umgängeskrets som finns kvar en längre tid, trots att den enda bion i miljonstaden visar Ice Age 3 på hälften av alla salonger. För jag kan äta langostinos till middag när jag vill, bunkra upp med färsk frukt av alla de slag, köpa färsk morotsjuice i plastpåse för en femma på väg till jobbet, jag har utsikt över vulkanerna och om vi tar bilen, jag och L, och kör ett par timmar är vi på 4000 meters höjd, högt över havet, på heden bland vicuñas, lamadjur och lastbilar. Och ikväll ska jag på födelsedagsfest hos en vän, och på onsdag fyller L år.

Igår på en lunch hemma hos en glassdistributör (i och för sig inte därför jag var där, men det låter roligare att skriva) insåg jag att los arequipeños inte är helt olika mellanskåningarna från landet. "den där andersson har renoverat sitt hus, perssons morfar dog imorse (skillnad mot Peru: Här pratar man om att gå på likvakan, det gör man inte i Sverige) och calles fru har gift om sig". Svårt att vara med i samtalet när man inget har att säga om Andersson, Persson och Calles fru. Sen hamnade jag på likvakan, och visste inte vilket som var mest respektlöst: Att gå in och ta farväl av den döde när jag inte kände en kotte av dem som var där, eller stanna i lobbyn. Jag valde det senare, med rädsla för väcka gamla minnen och reagera på ett sätt som kanske inte var helt normalt för någon som inte kände varken den gamla mannen eller hans släktingar.

I förra veckan var vi uppe och körde i bergen. Föraren tillika bilägaren bestämde sig för att det var en god idé att köra precis vid sjökanten för att komma närmare flamingosarna vi såg på andra sidan sjön. Resultat: Fast i leran. Det blev mörkt där uppe på 4 400 meters höjd och mitt hoppande och skrikande efter hjälp på vägen hjälpte inte. Som tur var såg några män våra billjus och vårt blinkande och kom på sina motorcyklar/mopeder. Den ena bodde i närheten, så han åkte hem och hämtade lite brädor och sin fru. Sedan kom sonen också, man kan tänka sig att han ville ha lite action så där på lördagskvällen. Med hjälp av brädorna kom vi loss lätt som en plätt, och väl tillbaka i stan hade vi en historia att berätta. Fotot ville vi skicka till familjen, och L frågade honom om deras adress - vi stadsbor tänkte nog alla "hur sjutton skickar man post hit, mitt ute i ingenstans?". Men vi fick en hotmailadress och väl tillbaka i Arequipa hade vi en historia att berätta.

För övrigt har man bestämt sig för att förlänga vinterlovet för skolbarnen här, för att minska risken för smitta av "svininfluensan". Tyvärr måste ju skolbarnen ta igen detta, så under våren blir det lördagsskola. "Skolverket" har dock lovat att längre än till 31 december ska de inte behöva gå i skolan, barnen, de måste ju få ha sommarlov också.

12 september.

Den 10 september bär det av till Lima med mina packade väskor. Den 11 tvingas jag mellanlanda i Madrid (tror det får bli ett skönt hotell och goda vänners lugna lag), för att den 12 september landa mjuk i Köpenhamn, klockan 15.05.

Måndagen den 14 börjar jag jobba, så ingen tid till omvända kulturkrockar och sånt tjafs. Iallafall inte före jul.

Fujimori del 3

Idag fick så den före detta presidenten Alberto Fujimori Fujimori sin tredje dom. I december 2007 blev han dömd till 6 års fängelse för att han överträtt sina befogenheter när han beordrade en olovlig husrannsakan hos Vladimir Montesinos (hans fd högra hands) fd fru. I april 2009 dömdes han till 25 års fängelse för flera olika brott mot de mänskliga rättigheterna. Dagens dom handlade om ekonomisk korruption; bland annat fick den tidigare nämnde Montesinos 15 miljoner dollar (i 100-dollarssedlar!), direkt från statskassan. Och så fick han en hel del böter, Fujimori.

Rättvisan är skipad på nästan alla åtalspunkter, totalt handlar det om 40 års fängelse varav han snart avtjänat 2 i häktet. I september är det dags för den sista rättegången, som handlar om telefonavslyssning av oppositionspolitiker och journalister, upphandlingen av en TV-kanal samt mutor till kongressledamöter. Åklagaren har yrkat på 8 års fängelse för dessa brott.

Fujimori blir 71 år den 28 juli, på Perus nationaldag.

På väg (ut ur garderoben)

Om en dryg vecka går mitt kontrakt ut, men med ett muntligt löfte om förlängning till mitten av september så har jag mina bopålar fasta ett tag till. I tisdags kom min efterträdare Mattias till stan, och han är spekulant på min lägenhet och nästan allt mitt bohag. "Lalala" säger jag och strutsar med huvudet i sanden, "du får köpa mina saker, vi gör upp sen pratar vi inte mer om det". "Du måste acceptera sanningen" säger Lucho, mitt (först ostadiga men numera ganska stadiga) sällskap sedan förra svenska hösten. En hemmakär arequipeño som är lika osugen på att flytta från stan som jag är att bosätta mig i den för gott (även om jag just den här månaden inbillar mig att det är en gigantisk metropol). Den 31 juli packar jag ihop mitt skrivbord på jobbet, för att för ett tag flytta till ett annat skrivbord och göra lite andra sysslor (på tema utvärdering samt lite intro till de nya). Andra halvan av augusti tillbringas i Svalsammanhang i Nicaragua, varför Mattias då kommer att börja bo in sig i mitt gästrum innan jag flyttar ut helt runt den 10 september. Den 13 börjar jag jobba i Lund, så då måste jag vara på plats i Skåne.

Planen är att jag ska slå ner mina bopålar i typ Malmö, ett litet tag iallafall. Lönen som ska ramla in på mitt konto fram till december kommer att komma från handläggarjobb inom planering, uppföljning och utvärdering.

Så, fika, middagar och fest i höst. Och mycket mycket prat, med er?

Globalisering och sånt

Den peruanska nationalgrödan Quinoa, som odlas i Anderna och länge har setts som fattigmansmat här, har blivit 230 procent dyrare på två år, berättar en kvinna för mig. Allt går på export, och odlarna som för det mesta är småodlare hinner inte med att producera tillräckligt för den inhemska marknaden.

Och Island ansöker om EU-medlemskap, läser jag i tidningen.

Globaliseringen fortsätter, även om det känns som ett 1990-talord.

Suddiga djur och en hel massa sand

Jag är ingen naturfotograf. Således fastnade helgens delfiner inte på bild, men de var desto mer glada i att simma runt båten, leka och hoppa lite där i fjärran. Min delfinpremiär i livet, nästa gång planerar jag blå himmel och blått vatten och fyra delfiner på rad i solnedgången... ja ni fattar. Tills dess (HÄR LÅG IGÅR EN MASSA FOTON. Idag är de borta. Ett mysterium att lösa):

 

En (eller två) av många pelikaner i hamnen.

 

Ett av mina favoritdjur, Humboldtpingviner.

 

Sjölejon i full pose.

 

 

Det är lättare att fånga fd hus till djur på bild än själva djuren.

 

Mycket öken var det.

 

La Playa Roja, "Den röda stranden", där sanden innehåller järn.

 

Och en av de 36 Nazcalinjerna som jag lekt lite med i PS, den här från ett utsiktstorn eftersom jag absolut inte tänker bege mig upp i ett litet flygplan (så inte heller peruanerna bredvid mig i utsiktstornet - "de ramlar ner" sa de om planen och refererade till olyckan med en grupp franska medborgare som omkom i ett störtande plan år 2007).

Svininfluensa, magsjuka, sjölejon, pingviner och gamla stenristningar

Medan jag tillbringade torsdagen i sängen kurerande mig efter en magsjuka med tillhörande kramper (som enligt några vänner aka hobbymedicinare har diagnosticerats som ännu ett parasitanfall) fortsatte influensa A H1N1 att härja i det arequipenska livet. En av de myndighetspersoner som deltar i utbildningar som våra samarbetsorganisationer ordnar har drabbats, och halva hans familj är sjuk. Vår samarbetsorganisation beslutade således att ställa in aktiviteterna i området tills vidare för att undvika att utsätta någon för onödiga risker. Vi följer händelseförloppet.

Med en turbokurerad (läs: ihoplappad) mage begav jag mig med min kollega M norrut i helgen. Plaza de Armas i Ica, Chinca, Pisco, och Nazca hanns med men höjdpunkten var Paracas där vi tillbringade en dag bland sjölejon, pingviner samt ökenvidder. Jag är nu bekant med den latinamerikanska kusten och "huvudleden" Panamericana hela vägen från Lima till Santiago i Chile (och sen igen vid Chiloe), vilket känns som en bedrift. Imorgon blir det kanske mer om Nascalinjer, svininfluensa och pingviner. Tills dess utsikt från bussfönstret:

och så var det

Dags för första dödsfallet av svininfluensa i Arequipa. En enligt ryktet överviktig man i 39-årsåldern. Paniken sprider sig på gatorna samtidigt som El Pueblo Unido skallar i demonstrationstågen under den tre dagar långa strejken (med varierande framgång) som präglar landet den här veckan.

Och på jobbet gör jag introduktionsplaner för min efterträdare, surfar lägenheter i Malmö, funderar på hur jag ska få ihop min jobbresa till Nicaragua samt vilken datum exakt där i augusti/september som jag planerar att återvända till den skånska myllan. Låt oss säga att det blir efter mamma Mäster Mårten men före pappa Mäster Mårtens födelsedagar.

Min syster pratar om båtar och jag känner att jag vill lägga till i viken ett tag.

Krig?

En lugn dag i Honduras för drygt fem år sedan.

Ingen av er har väl undgått militärkuppen som ägde rum i Honduras idag för exakt en vecka sedan. President Zelaya hade utlyst en folkomröstning för att eventuellt få ändra grundlagen och bli omvald en ny period (så som bland annat Morales gjort i Bolivia och Chavez i Venezuela det senaste året), och detta stred eventuellt mot grundlagen. Så istället för att anmäla honom till de organ dit man anmäler presidenter som bryter mot lagar så kidnappade militären honom mitt i natten och flög honom till Costa Rica. En ny president och regering har installerats och anser nu att de är landets rättmätiga ledare. Det internationella samfundet, inklusive samarbetsorganisationen för amerikanska stater, "OAS", har starkt fördömt militärkuppen och Honduras uteslöts därifrån under helgen.

Jag sitter i min trygga soffa och äter min Quinoasallad samtidigt som CNN Espanol inväntar president Zelayas återkomst till Tegucigalpa, Honduras, och jag funderar på min resa till grannlandet Nicaragua om cirka en månad. Planet zoomas in, och när det börjar närma sig kör ett antal militärfordon ut och parkerar mitt i landningsbanan. Planet får vända. Samtidigt rapporteras om två döda (som senare visar sig vara en) och ett okänt antal skadade bland de människor som samlats för att stödja presidenten, vid flygplatsen. Presidenten har kontakt med reportern på telefon, och de rapporterar att de ska försöka landa vid en annan flygplats. Reportern rapporterar att alla flygplatser i landet har militärnärvaro och president Zelaya vädjar till världen att när sånt här händer, när militären går in med våld, då måste det finnas stater i världen som kan hjälpa till att stoppa våldsmakarna. Som har militär kapacitet att gå in och hjälpa till, vid sidan om FN. Och han vädjar till USA att hjälpa dem.

Honduras, och hela Centralamerika, kallas ofta "USA:s bakgård" och många är de centralamerikanska inbördeskrig som den nordamerikanska staten anses ha en stor del i. Jag tror vi ska vara lättade över att det inte längre är Bushadministrationen som styr världens supermakt, men ändå rädda för vad som håller på att hända.

Och så här när jag skrivit klart allt ovan, då läser jag biståndsinformatören Anias blogg. För er som vill veta mer rekommenderar jag det här. Där kommer förhoppningsvis lite mer insatt regelbunden uppdatering. DN är inte så dåligt heller, med Erik de la Reguera på plats.

Variation.

På bion i Arequipa, som ligger i det stora huset ni ser på bilden på kartan här nedanför, finns det nio salonger. Helgens repertoar ser ut som följer:

Salong 2 - Transformers
Salong 3 - Transformers
Salong 4 - Transformers
Salong 5 - Ice Age 3
Salong 6 - Ice Age 3
Salong 7 - Ice Age 3

Och så kan man se tre filmer till, varav en action film, en tecknad och en med Robert De Niro. Jag ska INTE på bio. Den här helgen heller.

Update söndagsrepertoaren, bara så ni vet:
Salong 1 - Ice Age 3
Salong 2 - Transformers
Salong 3 - Transformers
Salong 4 - Transformers
Salong 5 - Ice Age 3
Salong 6 - Ice Age 3
Salong 7 - Ice Age 3
Salong 8 - UP
Salong 9 - UP

Avskedsfest 1.2 (av många)

Idag har vi firat av Emir med buller och bång (mat). Och här bor jag ett tag till,bara så ni vet:

Visa större karta

Goa vyer

Helgen var lång, med en 16-timmars jobbresa på fredagen, väntande middag hos kollegor, drink med vänner och en till drink med andra goa vänner. Colcadal med flygande kondorer, varma bad, kall natt och äcklig pippza (som de sa), väntande go gratis trerättersmiddag på stans nya restaurang som med Perus mest kände kock som huvudägare finslipade sin öppning på lördag. Måndag var helgdag, utflykt till grönlummig restaurang med bad i poolen, gott skaldjursris och vila i gräset.

Jag tar igen mig ännu.

En hälsning till min moster:

Autosvar: På semester

Jag skickade just två mail till folk och fick åtta autosvar om att de är på semester.

Sverige har stannat?