Sen tog vi med vårt besök till Majes Pedregal, den dammiga staden i väster. Jag ber känsliga läsare om ursäkt i förväg och mutar mina systrar (vad vill ni ha?) att inte tycka jag är alltför osmaklig. Det börjar bli ett lite uttjatat tema, men jag kan inte låta bli.Allt för konsten.
Vi blev bjudna på lunch av Marsvinsuppfödarföreningen som bor i en av de fattigare delarna av Pedregal. Då kan man inte tacka nej.
Innan rundvisningen och lunchen fick vi sitta på rad och lyssna på tal. Jag höll ett litet ett och tackade för att vi fått komma dit.
Vi fick se fem av deras sex marsvinshus.
Vägen mellan husen var inte SÅ spännande. Men det blir ju inte mer spännande heller, i öknen.
I olika hus finns olika stora djur. Här mellanstora.
Wilma (till höger) är anställd för att ta hand om marsvinen. Vi diskuterade huruvida hon och jag ska gå ihop: Hon vet hur man gör i praktiken, jag kan räkna ut hur många djur hon får och hur mycket mat varje djur behöver utifrån teoretiska formler. Det perfekta teamet, och vi har ju gått samma kurs också.Wilmas två kollegor står bredvid, en av männen i organisationen i bakgrunden. Bilden speglar inte det faktum att den manliga ordföranden pratade mest - jag tror att vi vid det här laget hade ställt så många tekniska frågor att de fick tillkalla experten Wilma.
Här kan man också bo.
När man inte föder upp marsvin eller tar hand om familjen är det många som arbetar på storjordbrukarnas marker, för minimilön eller mindre.
Efter lunch var vi på besök hos ungdomsnätverket Red Juvenil som bland annat gör radio.Det var lite lugnare.
Inlägg
