politik nära och långt borta

Idag har det debatterats bistånd i Uppsala Nya Tidning. Sidas generalsekreterare skriver här och min chef med flera argumenterar för att regeringen inte ska skära allt för hårt i biståndet som kanaliseras genom svenska enskilda organisationer här. Återstår att se vad biståndsministern Gunilla Carlsson säger.

I den peruanska politiken har det lugnat sig, händelserna i Bagua har kostat många politiker mycket, som det stod i tidningen igår. Premiärminister Yehude Simon har "lovat" avgå när krisen är löst, och regeringen kommer att gå med honom (senast regeringen avgick var i typ november i fjor, i samband med Petrogate-korruptionsskandalen om ni minns). Hans parti ber honom stanna. Lagarna som var orsaken till konflikten har upplösts och man planerar nu för dialog.

Samtidigt pågår protester och strejker i södra/mellersta Peru: Cusco, Andahuayalas, Ayacucho med flera platser. Motiven är många (ett är nya vattenlagar, ett annat vägbygge (eller avsaknad av sådana)), och förhandlingar pågår. En lag finns som förbjuder vägblockader, men i förhandlingarna har de protesterande fått lov att blockera 20 timmar per dygn - bara de lämnar vägarna öppna 4 timmar varje dag så bussar och lastbilar kan passera.

Snart är det vintersolstånd, Inti Raymi, årets kortaste dag. Det firas i Cusco men dit är det svårt att komma dit med endast ett bussbolag som vågar köra. Och på nyheterna rapporterar de idag att skolorna fått provisoriska vinterschema, så att man ska möjliggöra för så många barn som möjligt att ta sig till skolan utan att frysa ihjäl (med tanke på lunginflammationer och andra sjukdomar som är vanligt förekommande i Anderna är uttrycket tyvärr allt annat än symboliskt).

I övrigt så har jag fått ny dator (eller, fått och fått) på jobbet, vilket lett till flera dagars installationsstrul (inte klart än...) och problem att arbeta; midsommar firades med pompa och ståt och på fredag slutar en av mina kollegor - som jag jobbat med i två hela år.

Life goes on.

Vad gör vi nu då?

Vad kan man som svensk göra för att hjälpa Peru, undrar min mamma? Frågan var uppe på mitt kontor i samband med jordbävningen i Pisco/Ica den 15 augusti: Ja, vad kan man göra? I det läget kunde, och kan, vi i Svalorna inte göra mycket. Vi arbetar med långsiktig utveckling och fattigdomsbekämpning i södra Peru, mer söderut än det område som drabbades av jordbävningen. Det är här vi har våra kontakter, våra samarbetsorganisationer och vårt femåriga program. Vårt arbete med långsiktig fattigdomsbekämpning leder till att människor får lite bättre levnadsstandard, lite bättre möjligheter att ta makten över sina egna liv. Det i sin tur leder till att man har bättre möjligheter att överleva en framtida jordbävning i området – i hus som inte är av lera som ramlar ihop på en sekund, med en ekonomi som ger lite, lite bättre chans att återupprätta ett liv om det som inte ska hända trots allt händer. I alla fall är det min övertygelse och mitt försvar för att vår verksamhet inte rymmer handling nu, genast.

Det Svalorna kan göra för människor i Pisco och Ica, de som inatt sover utomhus, för de som inte har rent vatten och inga möjligheter att tvätta sig, det är att hänvisa till andra. Rädda Barnen och Diakonia deltar i katastrofinsatserna. Här i Peru samlar många olika aktörer ännu in kläder, filtar, konserver, vatten och hygienartiklar till de drabbade. Långtradare efter långtradare fylls och rullar ut från Arequipa, Lima och andra större städer i landet. Tidningen publicerar listor med saker som ännu behövs, och som kommer att behövas en lång tid framöver. Politiker – senast Bolivias president Evo Morales och Perus före detta president Toledo – samlar poäng genom att besöka området eller skänka tonvis med mat och kläder. Människor har förlorat sina hem och sina ägodelar, jobben försvann under rasmassorna. Det finns inga kontor att städa, inga hål i väggen att sälja grillad kyckling från. Och det finns inga pengar att handla för.

Vill man stödja Perus långsiktiga utveckling så vet ni redan vem som arbetar i landet. Och en sak till kan ni göra. Låt bli att rösta på Alliansen, Sverigedemokraterna och andra trångsynta partier i nästa val. Nu är det bara drygt tre år kvar.

Debatt?

Jag scrollade mig igenom Carl Bildts blogg, i jakt på en enda liten kommentar om den svenska regeringens nya inriktning/landfokusering inom svenskt bistånd. Jag fick reda på att han gillar Turkiets val av ny president, och genom att klicka på länken ”Nils blogg” fick jag också veta att hans son haft prao i skolan. Carl Bildts tonårsson måste ha en av de mest intetsägande men ändå välbesökta bloggarna på nätet. Om Carl Bildts åsikter om den nya landfokuseringen intet nytt, så jag får låta resultatet – med stort fokus på de nyare staterna i Europa, särskilt Balkan – tala för sig själv. Länder som redan får massor, massor av EU-pengar. Gunilla Carlsson i all ära, men hur mycket bestämmer hon och hennes medarbetare? Egentligen?

Jag ska försöka undvika att förvandla den här bloggen till något som liknar en debattsida i en mindre landsortstidning (eller kanske Postis?) – det är ju trots allt några fler än min mamma som läser (om än inte många). På förekommen anledning och frågor (från några fler än mamma) vill jag dock bara nämna något om hur vi inom svenska enskilda organisationer (i folkmun kallade ”biståndsorganisationer”) påverkas av den svenska regeringens landfokusering. I Peru arbetar förutom Svalorna också Rädda Barnen och Diakonia. Sidas avdelning SEKA ger stöd till svenska enskilda organisationer genom (typ) tolv ramorganisationer, varav en är Forum Syd som Svalorna årligen söker och får stöd genom. Sida ger ramorganisationerna uppdraget att fördela en summa pengar varje år - Sida har i sin tur fått sina order från UD. Således ska 2000-talens utvecklingsprojekt helst handla om exempelvis demokrati och social utveckling (och genus + hållbar utveckling), mänskliga rättigheter (och genus) eller, allra helst, HIV/AIDS (och genus). Vi i Svalorna arbetar med landsbygdsutveckling, med fokus på kvinnor och ungdomar, i regionen Arequipas mest rurala och perifera områden. 90 % av våra pengar kommer från Sida SEKA. De övriga tio procenten måste Svalorna samla in själv, förslagsvis genom givmilda svenskar som vill bli medlemmar och/eller skänka pengar. Just nu går denna insamling inte så bra, varför ni förhoppningsvis kommer att se mycket av Svalorna under hösten och vintern.

Den landfokusering som ska ske inom svenskt bistånd kommer, på kort sikt, inte att beröra svenska organisationer som Svalorna – de biståndspengar som ska dras in i Peru ligger på ett annat bord, det handlar om bilateralt bistånd och projekt inom det som kallas Sida RELA. Diakonia har projekt som finansieras av detta stöd, varför de kommer att drabbas. Hur hårt det drabbar de länder som nu inte får ta del av det svenska biståndet beror på - om fler länder gör samma sak, mot samma länder, då slår det hårt.

På mellanlång och lång sikt har jag inget svar på frågan om hur Svalorna kommer att påverkas av Alliansens nya biståndspolitik. Om några veckor är det fler möten i Stockholm om svenska enskilda organisationers roll i den nya svenska biståndspolitiken (nu med särskilt fokus på Latinamerika, bland annat) och förhoppningsvis fortsätter debatten. Den debatt som Gunilla Carlsson och hennes vänner på UD inte vill ha, som de undvikit genom att berätta om sitt beslut i en debattartikel i DN och sedan tillbringa tiden därefter med att gömma sig genom att ”avböja att kommentera”.

På internet ramlade jag häromdagen över en text om hur en australiensare som bott för länge i Sverige ser på vårt avlånga land. Han eller hon menar att svenskar anser att ”Inga kommentarer” är en konversation. Men en debatt, det är det väl ändå inte?