Out of office reply

Jag ar pa semester. Just nu i San Pedro de Atacama.
Imorse var jag hemma en liten stund.
Med en Opal i munnen.

Bilder kommer senare.

Pieces of My Life

Jag skriver inte så mycket djupa tankar om mig själv numera (men desto mer om peru och sånt). Kanske känns det för personligt, kanske är det för att jag inte vet riktigt vem som läser. Men jag bor kvar i min trea med två badrum (där vasken läcker och duschstängerna snart kommer att lossna från väggen), får varmvatten från min "thermasolar" på taket som jag måste moppa bort damm från med jämna mellanrum. Jag har fått nya kollegor sedan i april, vi är nu ett glatt blandat gäng med skånska ekonomen N, norrländsk-chilenska journalisten A, biståndsarbetarräven peruanskskånska E, jag och arequipenska E (vill ni veta mer om dem får ni söka er till Svalorna LAs hemsida).

Efter de senaste veckornas alla sjukdomar funderar vi på att örtsanera kontoret enligt quechuastil (vi invigde det på sådant vis, med att hälla öl på golvet. Ölen var till pachamama, moder jord). Men i väntan på att vi får våra röster tillbaka så håller vi alla våra möten via chatten istället (eller inte riktigt, men det är en möjlig lösning).

När jag inte jobbar ligger jag på soffan, är ute och slår klackarna i taket (det har blivit lite mycket sånt på sistonde, på San Fransisco, en av Arequipas två gator för utgång. San Fransisco har nattliv för utlänningar och bridgeros (akta er för dem), Avenida Dolores har salsa-cumbia hela kvällen långt in på natten) eller kanske så har jag lyckats ta mig ut på en liten utflykt. Under hösten är det många projekt på gång, både på jobbet och fritiden. Jag har lyckats skaffa mig ett litet om än skört och upptaget socialt nätverk, och umgås numera både med kollegor och folk som inte har med NGO-världen att göra. Igår blev jag medbjuden på en foto-shoot i reklambranschen, tyvärr hindrade min röst mig från att följa med (jag vet att man inte går med halsen, men jag tyckte inte jag skulle vara utomhus i kylan).

På jobbet ska vi utveckla femårsstrategier och ramverk för programplanering för Peru, få besök från Bolivia, få storfrämmande från Sverige. Få ordning och reda inom programmet, på en hel massa fronter, och ta emot två nya intressanta praktikanter. Det är en hel massa att göra men det är ett bra team jag har, och jag är säker på att det kommer att gå prima med alltihop.

Själv tänkte jag upptäcka lite mer i Arequiparegionen, njuta av lördagarna, förhoppningsvis besöka något av: Salar de Uyuni (BOL), San Pedro Atacama (CHI), Rurrenabaque (BOL), Puerto Maldonado (PER), LA PAZ (BOL, igen), Paracas (PER, fattigmansgalapagos), Valparaiso och Santiago (CHI). Och så drömmer jag om bröllop i Costa Rica till nyår, men det är typ lika dyrt som att åka till Sverige i november, så det är mer tveksamt. Får se vad som hinns med. Djungeln står högt på önskelistan!

Saharasol, skinande golv och kalla fingrar

Igår klockan 5.30 landade jag i Lima. Ett dygns resa, många tjuriga tulltjänstemän (med långa köer och män som inte trodde att jag kunde få ner mina två väskor (datorväska och handväska) i en tredje. Dessutom tyckte han inte att min axelremsväska var en handväska (it's a BAG, sa han. It's my purse, sa jag. NO, IT'S A BAG sa han igen och hotade mig med att gå ur kön eller gå och checka in mitt bagage för no way josé att jag bara hade en väska och han brydde sig inte ett skit om att bordingen för mitt plan var om 25 minuter och det fortfarande var en halvtimmes kö minst till incheckningen). Iallafall, mitt plan var sent för de var sena med städningen av det (magnus, så som det är i afrika också) och jag tappade inte datorn som jag sprang med under armen i golvet heller. Jag kom med mitt plan med alla mina saker, och med slutsatsen: Att flytta via flyg blir svårare för varje år som går. När jag flyttar hem tror jag att jag ska välja en annan väg än via London Heathrow.

Efter en timmes sömn i ett ständigt mulet grått Lima fick jag en vägbeskrivning och en uppmaning om att inte betala mer än 7-8 soles för taxin till centrum. Taxichauffören visade sig älska utlänningar, han tog sju soles utan att pruta och pratade med mig på den lilla tyska han kunde. Sen var det var möte med Sidas representant i Peru, vi hade en timmes trevligt snack och så fick jag skriva in mig som svensk bosatt i Peru på konsulatet och hälsa på vicekonsulen. Alla som jobbar på konsulatet är kvinnor i övre medelåldern som har bott i Peru hur länge som helst (dvs 20-30 år).

Men Hem. Ja nu är jag hemma. I Arequipa. Den vita staden där solen tydligen är lika farlig som i Saharaöknen och högst upp på min lista över saker att köpa står solglasögon så jag har synen kvar om ett halvår också. Jag vaknade halv sex imorse, och tittade ut genom fönstret i min tillfälliga bostad (en trea där bara jag bor tills jag hittar något annat). Vulkaner på alla håll, mot en blå himmel. Efter att jag legat i sängen i en timme gick jag upp, tog en ljummen dusch (någonstans några timmar härifrån finns varma källor. Det vill jag åka ofta) och åt frukost. Städade lite innan jag gick till kontoret kl 8. Tänk om man kunde vara så morgonpigg alltid.

Nackdelen är dock att jag blir kvällstrött, klockan är halvsex och nu ska jag stänga av jobbdatorn och gå ut och leta efter mat. Foton kommer en annan dag på mig eller min medresenär.

Mellan Gävle och Sundsvall (nästa Söderhamn)

Jag åker baklänges på X2000, dricker te och surfar på internet. Inte för att jag är så himla sugen på att surfa på internet, men jag kan ju. Och det distraherar mig faktiskt, genom att ha blicken fäst på skärmen undviker jag att titta ut genom fönstren och slipper därmed de yrselattacker som de svenska norrlandsskogarna (hmm svealand?) framkallar.

På Sydsvenskan står det att fysikern Hans-Uno Bengtsson dött. Det var ju inte länge sedan jag såg honom på stan - eller var det det. En tids sjukdom säger Sydsvenskan, jag tänker bukspottskörtlar. Sydsvenskan meddelar även att två Malmöbor blivit invalda i ...

//
Men... DRAMATIK i verkligheten! Nu säger damen i högtalarna att hon har tråkiga nyheter (och genast förlorar vi allt vad perspektiv är). Ett hus har rasat (ja det är ju sorgligt för dem som kanske bodde där - eller var det ett ödehus?) över spåret och vi kommer inte längre än till Iggesund. Efter Iggesund får vi åka buss, till Sundsvall. Där får jag sen byta till en annan buss, helt enligt planen, innan jag så småningom landar i Härnösand. Jag undrar hur lång min dag blir.

// iallafall, MP har kongress och två malmöbor är invalda i styrelsen. Den ena är ju Anders Wallner, vars blogg jag läser ibland, för att Ellen länkar till den.

Då packar jag ihop nu då. För jag ska åka buss mellan nordsvenska småorter. Orka då!

Eslöv-Göteborg-Stockholm-Eslöv

Jag gjorde södra Sverige på en helg. Skräckartad 30-årsfest med blodiga jordgubbsdrinkar på fredagen (och en inre skräck förorsakad av en framkrypande visdomstand). Lördagen var solsken, Göteborg, en fredlig workshop, picknick i solsken med stadsvyer, ölprovning med studentikos orkester, Pepp och Röj-fest med feministartister och ostfrisisk tecermoni i förorten.

Söndag så, fika med vän från förr, tågresa på tvären genom landet, och ost och te med släkt och vän från ännu längre sedan. Intervju, lunch med fredliga människor som blivit vänner, och sedan gata upp och gata ner i jakt på det perfekta caféet. Det blev en hallonpaj och cappuchino bland kullerstenar, mellan isländska turister och unga SVT-journalister.

Idag har jag varit ute i blåsten och solskenet, lärt små barn hur man äter tacobuffé (eller: Vad nachos är, och att man får äta dem med fingrarna) och lekt dockteater med mina nya strumpor (som har grodan Kermit på tårna). Och så tog jag den gråtande flickans armar, hon som gett upp och insett att hon ville gå ut men nu inte visste hur hon skulle göra, och jag la hennes armar om min hals och kramade henne. När vi sen skulle gå in igen fick hon åka pinnavagns-rally. Det var så roligt så hon glömde bort att hon ju aldrig vill gå in. Egentligen.

The Tomb of the Unknown Soldier

För 4 timmars jobb och 2 timmars frukost&lunch sedan kom jag hem från Polen. Helgen har tillbringats i Poznan, Polens näst största stad och tillika en känd studentstad. Dessutom, viktigast av allt i sammanhanget, är staden högfäste för One World Association, polska SCI/IAL. Efter en fredag på resande fot, inklusive några timmars sightseeing på egen hand i ett blåsigt Warszawa, anlände jag till ett mörkt Poznan. Där väntade redan Ela och Agnezca från Poznan, Adina från Rumänien/Belgien och Diki från Bulgarien. Lite senare dök Frank från Köln och Wilbert från Holland upp (och så besökte vi ett volontärläger där det fanns italienare och greker också).
Helgen var möten, god mat på stans restauranger, skitsnack och många skratt. Den polska maten är sisådär: En del är jättegott, annat mindre gott. Den enda restaurang som gav kvitto på studs visade sig vara Pizza Hut, så där blev det två mål mat. Vad gör man inte för att blidka fondgivarna?

Men, nu var det inte det jag tänkte berätta. I Warszawa hann jag som sagt med lite sightseeing, och en av sevärdheterna jag ramlade över var "Den okända soldatens grav". Torget där monumentet ligger är under renovering och på båda sidorna kan man skönja ruiner i underjorden. De okända soldaterna vaktas ännu av två grönklädda soldater som står blixtstilla där under taket. På stenväggarna står namn på krig efter krig, årtal efter årtal. Den polska okända soldatens grav är inte stor, men den symboliserar tusentals människors förlorade liv. Och där emellan stenarna, och mellan soldaterna i givakt, där går två män i slitna gamla kläder med varsin städmopp. De torkar golvet noga, det svarta stengolvet blir blankt och ännu svartare. De pratar tyst med varandra när de går där och moppar runt fötterna på soldaterna på givakt.

Mina tankar går tillbaka till andra okända soldaters gravar: Den i Canberra. Australien, så långt borta, på andra sidan jorden från Sverige, men på en del av jordklotet som präglats av konflikthärdar. Kanske är det Australiens storlek som gör att de känner att de har ett stort externt geografiskt fält att skydda sig på, kanske är det kopplingarna till The British Commonwealth som gör att genom åren lagt - och fortfarande lägger - sig i andra staters slag.

I den polska huvudstaden torkar man det svarta stengolvet skinande. Över monumentet för de okända soldaterna i Canberra cirklar skrikande kackaduor, vita fåglar som täcker himlen när solen går ner. Men elden, den finns där för dem alla.

Conquer the World

create your own visited countries map

För att effektivisera erövningen torde planen bli:

1. Ryssland
2. Kanada
3. USA
4. Kina
5. Brasilien

Först på listan i realiteten står Polen och Spanien.