torsdag, juli 31, 2008

Peruanskt vin i Sverige

Peru är fullt av druvor, men istället för att göra vin och sedan använda biprodukten till grappa , som italienarna gör så har man en annan variant. Man gör brännvinet Pisco och av "biprodukten" gör man vin (Piscon görs på ett sätt mycket likt grappan, alltså kunde man lika gärna satsat energi på vinet och sen på Piscon. Men vinkulturen har inte varit så viktig här). En flaska rött som vi köpte bubblade, som om det var mousserande. Det var nog inte bara riktigt färdigt.

Jag har provat ganska många röda viner med ursprungsland Peru det senaste året - det ena lite skummare än det andra (jag ber eventuella peruanska läsare om ursäkt, men vi har helt enkelt inte samma vinsmak. Jag har dock hittat ett gott peruanskt vin: Tabernero, det röda.

Just nu säljs den vita varianten av detta vin på Systembolaget i Sverige.
6 000 flaskor "Tabernero Blanco de Blancos" från 2007 finns till försäljning för modiga vindrickare. 69 kronor kostar det. Numret, för er som inte vill prata spanska i kassan på Eslövs gamla traditionella bolag utan självplock, är 96229.

¡Disfrutalo!

måndag, juli 28, 2008

Peruansk musikkultur

Det har blivit dags att jag delar med mig av den peruanska musikkulturen. Det är till denna musik jag svänger rumpan och försöker skaka axlarna när det är fest här i krokarna.
(för oroliga läsare kan jag kan jag berätta att jag allt som oftast nöjer mig med den klassiska latinorocken och popen också. Arequipa är stort nog för det)

Först ut i raden är Nectar med en cumbia. Titta - och lyssna - noga.

El 28 de Julio


Imorgon, eller egentligen idag, är det den 28 juli och Perus nationaldag. Dagen uppmärksammas på det mest självklara av visen: Lagstadgad flaggning på alla (säger ALLA) hus den 28-29 juli. Den mest lönsamma företagsverksamheten under veckan som gått har således varit att sälja flaggor och tillhörande flaggstänger. Mina hyresvärdar sköter flaggningen hos mig, taxichaufförerna flaggar och municipalidaden (kommunen) Arequipa flaggar med såväl den peruanska röd-vita flaggan som den arequipenska mörkröda.

Imorgon kl 11.10 bänkar sig alla peruaner framför TV:n. Det är dags för presidentens tal till nationen. Alan García spås tala om att bekämpa fattigdomen i landet. Peru har en fattigdom på ett genomsnitt av 39,3%, i åtta av landets bergs- och djungelregioner ligger fattigdomsnivån på 65-85 %. Här i de södra andinska bergsområdena är det som värst, även om den rika staden Arequipa - Perus befolkningsmässigt näst största - förbättrar siffrorna för regionen Arequipa. Om nio timmar kan jag berätta vad presidentens tal handlade om. Medan ni väntar kan ni räkna flaggor där nere. Hur många hittar du? Den som skriver i kommentarrutan och gissar rätt vinner en guidad tur i stan.


PRESIDENTENS TAL TILL NATIONEN (Direkt via Arequipa till Skåne):

Garcia inleder med att skryta om året som gått:

Peru har 7 % inflation, jämfört med 17 i Bolivia och 10 i Chile och Ecuador. Ölförsäljningen har ökat med 15% och livsmedelsförsäljningen med 5%. Exporten gick upp med 20% under 2007. Och anställningsfrekvensen ökade med 10% under 2007.

Han hoppas också att det snart inte finns:
Mördarchaufförer på landets vägar.
Alkoholister som blir galningar.
Människor som faller in i brottslighet.
Primitiv rasism som förstör.

Allt det där kommer inte från lagar, utan från människorna, säger Alan García. Man kan inte säga att jag våldtar för att de våldtar mig. Det är inte alltid de andra som har skulden, det måste vi lära oss. Landet kommer bara att förändras när peruanernas själar förändras.

"När nu ekonomin växer måste varje peruan veta vad han gör med sina pengar, hur han använder den".

Han lovar en hel del också, president Garcia. Regeringen ska satsa massor av pengar på bostadsbygge, avlopp och andra infrastrukturer för att 872 000 personer ska få tillgång till vatten. I slutet av 2008 ska man ha byggt 100 000 bostäder.

En av de längre applåderna får planerna på att fixa stranden runt Lima så den blir den renaste i Sydamerika, och förbättra infrastrukturen för bostäder i kustområdena runt staden. Vidare har man byggt en del skolor som ska invigas nu, tre sjukhus på olika platser i landet och man kommer att skänka 400 000 ägandebevis för land. Nästan 2000 kilometer vägar har byggts, bland annat har man gjort framsteg på Interoceanen, vägen som ska knyta ihop Lima med Perus nordöstra djungel med Brasilien (vägen ska bli 2400 km lång och kostar 1 300 miljoner dollar). Man planerar att bygga eller renovera ytterligare 2 400 km väg de närmaste 12 månaderna.

García har talat med brasilianska presidenten Lula och konstaterat att priset för att bygga väg i Peru är mer det dubbla än i Brasilien eller Frankrike – vägarna går upp och ner, runt runt i Anderna. Detta är också förklaringen till den extrema fattigdomen i landet, konstaterar García. Det finns 72 000 byar i de peruanska Anderna, med ett genomsnitt av 100 personer i varje by. Många många timmar bort, att bygga vägar dit skulle kosta hundratusentals dollar. Men, Garcia säger men, att bygga vägar är nyckeln till inkludering. Problemet är dock att det är dyrt och för att klara det måste skatterna höjas mycket. Och det tror han inte att det stora flertalet peruaner är beredda att betala för. (Vad lösningen är framgår inte helt tydligt). För övrigt ska man bygga ut hamnen i Callao, en stad som blivit förort till Lima, så att den blir den mest moderna i Sydamerika.

För - El Perú avanza!

Antalet telefonabonnemang och internetabonnemang har ökat väldigt. Det finns 700 000 fasta telefonlinjer i 713 distrikt i landet (hur många mobiler är troligen viktigare i det här fallet). Gruvbolagen arbetar på bra och man producerar massor av energi. Garcia citerar Lenin, "Lenin sa alltid att socialism innebär organisering av arbetarna OCH elektricitet. Vi behöver elektricitet för att producera, öka exporten och skapa fler arbeten".

Man har ökat produktionen av ris och majs, potatis och en hel massa annat. Livsmedelsproduktionen har totalt ökat med över 7%. Nyckelordet för jordbruksutveckling är organisering, säger García (vilket gör mig nöjd, för det arbetar våra samarbetsorganisationer mycket med). Ansjoviskonsumtionen har för övrigt gått upp från 35 000 till 80 000 ton om året (det låter galet mycket).

Man ska alfabetisera en miljon människor och man har delat ut tusentals datorer till elever samt laptops till lärare. TV–program i utbildande syfte ska sändas via satellit. 3000 familjer ska få material så att de kan lära sig att hjälpa sina barn och följa deras utbildning. Man har också delat ut 21 miljoner texter (om vad vet jag inte). Ett museum har invigts någonstans i landet. Vi behöver stärka peruanernas identitet, vi är ”la madre patria” (modern) i Sydamerika, härifrån föddes alla andra länder. Vi ska därför skapa ett Kulturministerium – såsom de har i de flesta andra länder i världen. (Garcia påpekar att det kostar inte mycket alls att skapa ett sådant).

Alan García har pratat i 86 minuter, och han pratar fortfarande. Han kommer in på de sociala frågorna och berättar bland annat att regeringen har investerat 580 miljoner soles för att bekämpa undernäring i landet. Han pratar om kampen mot knarket och mot korruption.

Men jag har hört nog, nu ska jag göra annat. Magen kurrar och det är dags för frukost. Jag tillhör ju den där priveligierade skaran som kan gå utanför dörren med lite pengar i fickan och handla precis det jag känner för att äta.

EPILOG: Fortsättningen på presidentens tal kan ni läsa i min och Rebeckas artikel på latinamerika.nu.

lördag, juli 26, 2008

La Ruta de Lonco

I torsdags åkte hela kontoret på road trip på den arequipenska landsbygden. Det här såg vi:

Utsikt över Anderna och dalen

Där mitt uppe i bergen hittade vi inte mindre än FYRA Taca-Tacaspel. Skön omväxling till bussresan, särskilt för E:s 6-årige släkting som var med oss.


Mina kollegor, bland annat.

måndag, juli 21, 2008

Får man hälsa?

Isåfall vill jag hälsa till "pappabrodern" (som han kallar sig i den fina kommentaren nedan) Vignir, familjen Sol och Måne, mormor, farmor, mostrar och Stina som gett sig till känna.
Sedan tror jag också att S, Hanna och några till är här ganska ofta.

Kram på er!

söndag, juli 20, 2008

Säkerhet

Hmm... vilken kabel är det nu som går in i mitt hus?

Billigare än larm på huset.

Epilog till mamma/farmor/mormor/mostrar/andra som oroar sig:
Ingen av bilderna är från mitt hus.

lördag, juli 19, 2008

Så peruanskt.


Imorse på väg från gymmet tog jag en sväng inom mina små frukttanter och handlade lite apelsiner, bananer och advokados som vanligt, och lite jordgubbar för lyxen. Sedan passade jag på att betala vattenräkningen på apoteket, 2 dagar för sent (för så gör man här). Betalade med en 50-solessedel och när jag fick tillbaka växeln var tjugan lite tejpad. "Kan jag få en annan, tack?" sa jag (för så gör man också här) och fick det. Och jag kände mig så kulturellt anpassad, så peruansk.

Igårkväll trodde vi att vi skulle på dragqueentävling på Club International, där creme de la creme av Arequipas befolkning samlas och där vi aldrig varit förut. Det förvånade oss en aning att de har dragqueens på Club Inter, men tja tänkte vi, mannen som bjöd in oss har kanske speciella kontakter där. Ännu lite mer förvånade det oss att där var så mycket folk, så många tanter och farbröder och barn. Peru är ju tyvärr väldigt mycket katolskt och väldigt lite öppet för allt som inte den katolska kyrkan gillar.

Det visade sig dock att det var en helt vanlig kröning av Miss Club International Arequipa. Vem som vann fick vi aldrig reda på, vi stannade bara till aftonklänningarna. Men priset för vinnaren fick vi höra. Det var förutom diverse gåvor från klädesaffärer, frisörsalonger och gym också ett 400 USD:s presentkort på Bioestetic Medical Centre . Som om inte de sex unga flickor/kvinnor som tävlade inte var vackra nog.

fredag, juli 18, 2008

hallåe?

e det nån som hälsar på här eller?
mer än mamma?

onsdag, juli 16, 2008

Pictures of my Life


Inte Sahara men nästan. Vägen Arequipa-Majes.

ChaChani från vägen till Majes.

Törstig? Ta en öl, ta en Arequipeña.

Hur vill du åka? Combi, cykeltaxi?


Vi valde en annan variant den här gången: Min kollega A:s sambo körde sin röda bubbla och Isac tog ett foto av mig med min nya kamera.

(klicka på bilderna för att se dem i storformat)


tisdag, juli 15, 2008

Hepp.

Ville bara säga det.

lördag, juli 12, 2008

Road Trip: Majes - Pedregal

Igår passade jag på att åka med ett par av mina kollegor, som hade ärende att uträtta, till Majes för att besöka ungdomarna som pysslar med radio där, och vara med om en direktsänd radiosändning. (Vi kallar det "uppföljning i fält".) Vi åkte i en liten röd brasiliansktillverkad orginalbubbla genom den dammiga öknen.

[Bilder kommer när internetbolaget hjälpt mig att få igång mitt eget internet och jag slipper stjäla grannens långsamma opålitliga dito]

torsdag, juli 10, 2008

Nationell strejk

Juli månad är strejkernas tid i Peru, protester och vägblockader är ungefär lika vanligt som julpynt är i Sverige i oktober månad. Den 28 juli är peruanernaa självständighetsdag och fyra dagars firande är kulmen på en månad av protester mot det mesta.

Idag ägde den stora strejken rum i hela landet, den nationella agendan var lång (mot höjda bensinpriser, matpriser, neoliberalism, frihandelsavtal... och allt som inte är bra, om du frågar folk på gatan som jag gjort de senaste dagarna) och varje region hade dessutom några egna punkter som man protesterade mot. Här i Arequipa var det bland annat mot oviljan att göra något åt den smutsiga floden Chili som flyter genom landskapet och genom staden. Strejkerna fick inte det genomslag som väntades, men staden gick på sparlåga, många butiker var stängda eller hade öppet bakom sina galler och morgonen präglades, enligt ryktet, av protester. Eftersom vi numera har vårt kontor i centrala Arequipa och fjorårets protester var våldsamma beslöt vi igår att vi skulle arbeta hemifrån ("Arbete I Bostad" som det heter på vissa svenska arbetsplatser). Det gjorde jag också fram till lunch, sen åt jag med min kollega och hamnade hemma hos dem och diskuterade religion resten av eftermiddagen och kvällen. Tur att jag har så mycket övertid att kompa ut.

PS: Idag, på strejkdagen, kom för övrigt min kollegas pass fram till Lima. Expressposten tog 10 dagar istället för 1 och det var således inte stulet. Något pinsamt att vi redan hunnit blanda in ambassaden i Chile, konsulatet i Lima och kontoret i Stockholm.

tisdag, juli 08, 2008

Fräckisar

Och sen lyckades vi spåra det försvunna passet om min kollega skickade till Lima i förra veckan för förnyelse av visum.

Det visade sig att några bittra män hade infiltrerat flygbolaget och stulit dagens skörd av expresspostsäckar när flyget med posten anlände till Lima. Min kollegas pass befinner sig alltså nu i någon helt annans händer och det närmaste ambassadkontor där man kan få nytt ordinarie pass finns i Santiago de Chile, en sådär 30-40 timmars bussresa härifrån. Suck.

5,8

Livet i den seismiska zonen fortsätter och inatt var det så dags igen. Med dunder och brak vaknade jag, och jag var väl inte särskilt snabb den här gången heller men ut gick jag, i pyjamas och fleecetröja. Det var inte så trevligt, det där skalvet i närheten av Arequipa som mätte 5,8 på richterskalan, men jag fick tillfälle att bonda med mina grannar där kl 4.15 på morgonen. Som vanligt funkade inte telefonerna men däremot internet, så den enda kontakten jag fick med övrig omvärld var med er som satt på jobbet och hade gmailen igång.

På jobbet hade en lampfond ramlat ner och gått sönder och hos en av mina kollegor sprack en glasruta. Förutom en bro någonstans som visst blev skadad, och lite vägskador, så rapporteras det i övrigt vara lugnt. Det var nog ungefär som den isländska jordbävningen, den här inatt.

söndag, juli 06, 2008

Soffan.

Jag ligger ännu på min soffa. Det var inte riktigt så det var tänkt, men en elak magbacill fick mig däckad. Tjoho.

lördag, juli 05, 2008

Fredag.


Det är fredag igen. Den andra den här sidan min paradissemester och veckan har varit bra. Ja, det har den. Jag har infört 6,5-8,5-timmarsdagar för mig själv, provat på energikicken taebo på gymmet (och följde upp med kebab på El Turko, iklädd träningskläder). Mamma ringde och berättade om den fantastiska Cohenkonserten hon och A fick biljetter av oss till. Igår var det after work med happy hour, pizza, Uno (nu fattar jag äntligen varför det heter UNO. Man har ju bara UNA CARTA kvar. Pinsamt självklart) och Jenkatorn. Höga höga torn som inte rasade förrän vi inte hade fler klossar kvar att leka med. Veckan avslutades med en lång dag på jobbet, kommunikationsplansworkshop på förmiddagen och programråd med direktörerna hela eftermiddagen. Men jag höll 8,5-timmarsgränsen.

Ikväll är det soffa, dator, vin och oliver.
Skål och grattis, M!

torsdag, juli 03, 2008

Strålande krigare

Imorse såg jag Ingrid Betancourts, ex-presidentkandidaten som tillbringat 6,5 år i den colombianska djungeln som fånge hos FARC-gerillan, möte med sina barn för första gången efter alla de förlorade åren. Hon fullkomligt strålade av lycka, höll sina barn i handen och där bredvid stod en liten pojke. Ett barnbarn som varit ungefär lika länge på jorden som Ingrid B varit i djungeln. Som inte minns sin mormor.

De pussades och grät om vartannat, och mitt i allt detta, mitt i all förvirringen och lyckan och konstigheten (där mamma Ingrid står bredvid sin vuxna son och säger att han - och hans flickvän får tåla det också - minsann får finna sig i att bli uppäten och överöst av pussar och kramar - och nedbrottad i sängen. För så gjorde hon sist de sågs. Och där bakom står maken, maken som levt utan sin hustru i 6,5 år. Nu är han där i bakgrunden tillsammans med barnens pappa, exmaken) - ja där pratar de alla om alla de andra människor som fortfarande är fångar i djungeln. Och barnen berättar om hur de krävde att fritagningen skulle gå fredligt till, att inga människor skulle skadas - inte heller gerillan.

Betancourt säger att om hon måste vara på plats i Colombia den 20 juli (colombias nationaldag) för att demonstrera för friheten för de andra kidnappade, då ska vi räkna henne som en soldat till. För jag är en soldat i den här kampen, säger expresidentkandidaten och strålar av lycka och fredlighet.

Verkligheten överträffar dikten.

Tae Bo!

Tae Bo. Det var jobbigt - men kul!