Som Lucky Luke but different

Klockan 03.55 i lördagsmorse ringde väckarklockan, vilket betydde uppstigning. Jag, tre av mina svenska kollegor och vår peruanska vän Paty infann oss på busstationen för att köpa biljetter och hinna med fembussen med Transporte de Carpio (nästa gång ska vi åka med Eros Tours, för det låter roligare och så är bussarna finare. Inte så mycket actionfilm heller). 9 soles kostar det, och så 1 sol i busstationsskatt. (för nytillkomna läsare kan berättas att 1 sol i dagens läge är 2,20 SEK).

Drygt tre timmar, och mycket god åksjukepillerdvala, senare var vi framme i Majesdalen och byn Aplao, i regionen Castilla. I och med detta har jag nu varit i sju av regionen Arequipas nio provinser. Vi tog in på hotell Majes River för 25 soles/person och satte oss för att äta frukost. Var alla rörande överrens om att äta i lugn och ro och skjuta den planerade raftingen till dagen efter. Istället skulle vi åka till petroglyferna Toro Muerto senare på eftermiddagen. Toro Muerto ligger mitt i öknen, så att göra det när solen står i zenit är ingen hit.

Frukosten avlöstes med en tur i Don Juans vindruvsodling och piscobodega. Vi fick smaka både vin (usch) och pisco (usch igen) - bra för matsmältningen av äggröran kan man tänka. Ganska många timmar tillbringades sen på flodbanken. Nöjena var många: bad, pojkarna lekte i strömmarna som om det vore Aq-va kul, det fiskades, sovs och lästes bok. Under tiden smaskade myggorna på våra fotknölar. Sen gick vi tillbaka till hotellet för att äta en sen lunch - det blev öring med vitlökssås. Toro Muerto sköts upp till en annan månad, istället drack vi öl och spelade yatsi med mina medhavda tärningar (resultat: etta och tvåa - något ska man väl ha för att ha haft med sig ett yatsi hela vägen från Sverige).

Vi var också medbjudna av hotellägarna till byn bredvid, Barranca hette den. Där ordnade familjen Loreto (eller vad de nu hette) fest, såsom de gör varje år. Deras fester är ingenting mot vad familjen Zuñigas är, berättade frun (dvs deras, eller Don Juan släkt - hans fru kallar honom så). Vid niotiden bar det så av i deras minibuss, och väl framme i grannbyn stod vi där på gatan och drack chokladmjölk och pisco med sprite om vartannat. Det hör nämligen till att familjen bjuder alla på mat, och festen hålls i och utanför kyrkan, eftersom det är byns enda samlingsplats. Ett "castillo" hade byggts, det vill säga ett torn av pinnar där man knutit fast värsta fyrverkerisystemet. Två killar, som har det där med att ordna byfestfyrverkerier som yrke, sprang runt och tuttade fyr. Jag har aldrig sett ett så häftigt - och farligt - fyrverkeri.

Dock var skådespelet slut efter en redan tjugo minuter eller så, familjen Loreto hade ju bara haft råd att punga ut med 1500 soles (ca 3200 kr), som är vad ett torn kostar. Om vi kommer tillbaka i mars ska vi minsann få se på Zunigas TRE Castillos. Det ni!

Vi utlovades också hönssoppa, men den såg vi aldrig till innan vi ett par timmar senare for hem igen. Dansen hade knappt börjat, men folk verkade lite slöa så det blev inga cumbias den här gången.

I Majesfloden kan man bada, eller kan man åka båt (om ni tittar noga ser ni oss)
Korta mesraftingen kostar 60 soles och varar i ca 2 timmar, den långa tar väl typ 4 och kostar 110. Vi var slöa och sov för länge, så vi fick mesa.

Kräftor finns att få i alla de former, här en ostgratinerad Cauche som fanns att få på en av de typiska kräftrestaurangerna vid flodbanken i "Coribe". 22 soles kostade kalaset. Ölen fick man för 4, och en back med 12 stora 66-centilitersflaskor kostar 48 (mängdrabatt finns inte i det här landet).

Papaya finns det också gott om. Många frukter på små träd är det i öknen.

Och det är öken! Jag i turistuniform; gröna bomullsbyxor, vandrargympaskor, skjorta och keps.

Men mitt i öken ligger en vacker oas.

Innan vi gav oss ut i raftingfloden var vi så här glada.

Båtturen livade upp oss rejält. Fantastiskt vackra fåglar som vi tyvärr inte kunde fånga på bild följde oss längs med vägen.

Klockan halv fyra gick bussen hem igen och vid sju kunde jag njuta av en brännande het dusch hemma i Arequipa. Sen blev det halva den norska filmen Elling på statliga televisionen innan jag somnade gott på soffan.