Min namne

Min dag har förgyllts av ett mail från en vän från svunna tider, mina goa vänner och grannar Jay och Kelli från min MFS-uppsatstid i Xela. "My friends throughout both the intellectual and geographical journey" som jag uttryckte det då, varma goa vänner som jag sedan hjälpte mig att korra min uppsats så den blev sådär fantastisk som den blev, så att jag fortfarande är stolt över den.

Sedan dess, för nästan fem år sedan, har jag flugit över många vatten. Mina arkitektvänner Jay och Kelli planerade att flytta hem till St Luis igen, för att bygga hus och bilda familj. Jag tappade bort deras mail, och jag bytte mailadress. Ibland har jag googlat dem, men deras namn är så vanliga att det är omöjligt att hitta dem.

Men idag kom ett mail - jag är lätt att googla. Ett mail med subjectraden "Has it really been so long?", med en hel massa bifogade bilder. Bilder på två söta flickor, där den yngsta dottern är bara en månad gammal. Och hon har fått mitt namn med den i USA mer gångbara stavningen, skriver Kelli. Hon heter Maya.

Och nu ska jag maila dem. Goda vänner, vi tappade bort varandra men fann åter för en tripp down Memory Lane. Kanske en dag får jag tillfälle att möta min namne, och då ska vi berätta för henne om våra goda guacamolemiddagar där på taket i Antigua Guatemala, om helgmys vid Lago Atitlan, marknadsäventyr i Chimaltenango och om vår resa till Honduras där dyksemestern förvandlades till kortspel på verandan under smattrande regn. Och så ska vi berätta historien om hatten som (nog) hänger på deras vägg, hatten som fick hennes pappa att åka buss i över 20 timmar för att han så gärna ville ha en likadan som Deryk köpte den där helgen i Todos Santos.