Jag har länge tyckt att folk som med ett brett leende säger "jag ÄLSKAR konflikter" och gnuggar händerna är lite väl entusiastiska, eller rent av fejk. Jag har läst konfliktlösningsteorier på universitetet (vi pratar om stater och vapen), konflikttransformering på ledarskapsutbildningar (vi pratar volontärer från 15 olika länder). Övat mig i verkligheten, bråkat och försökt tala med motparten. Tagit hjälp av en medlare. Haft konflikter som gått in i den där fasen när den är olöslig. Och så har jag såklart rett ut mina egna konflikter. (Jag vet, man ska inte erkänna att man haft konflikter med människor och när den kanske blivande chefen frågar på anställningsintervjun vad som är det elakaste man gjort någonsin ska man svara något i stil med "när jag tjuvläste min kompis dagbok när jag var 10 år gammal").
Häromdagen påstod jag att jag inte precis älskar konflikter, men att jag ju alltid lär mig något av dem. Dagen efter, på dagis, kom jag till insikt: Att hjälpa barn att lösa sina konflikter är roligt, stimulerande, spännande och självförtroendehöjande.
One person's misery is someone elses joy
Recension: Reykjavík Whale Watching Massacre
3 år sedan
Inlägg
2 kommentarer:
.....blivande chefen frågar på anställningsintervjun vad som är det elakaste man gjort ....
Har du fått den frågan någon gång ? hmmm det skulle vara en fråga som jag önska jag fick.......Antar det rätta svaret är om man får den:
"Kan inte svara på det för tillfället men får jag inte detta jobbet så vet jag vad jag ska svara på nästa arbetsinterjuv om jag får samma fråga"
jag har aldrig fått den. men jag har hört talas om att det hänt.
Skicka en kommentar