Språkförbistring?

Två kvarter bort från mitt hus ligger Café Cusco (egentligen har det det ospanska namnet det Cusco Coffee Company). Café Cusco är stället där man dricker kaffe – som i café con leche, espresso, cappuchino, kaffe med smak, kaffe utan smak, varmt kaffe, kallt kaffe – i storlek short, tall och large för priser som är att jämföra med priset för en lunchmeny eller två (eller, om du äter de billigaste menyerna, då kan du klara dig en hel vecka på samma pengar som du får en kaffe med smak grande för på Cusco). Caféets logga är förvirrande lik den som Starbucks har, Starbucks som sprider sig som en epidemi över världen. Mitt skäl att gilla caféet och gå dit är att de förutom riktigt kaffe (dvs inte det äckliga snabbkaffe som jag dricker alla andra dagar) på extrapris på lördagsmorgnar också har gratis trådlöst internet för min dator.

Bakom disken på Café Cusco står unga peruaner som antagligen tjänar en eller högst två kaffe i timmen, de hälsar mig på engelska och vägrar prata något annat än engelska. Visst, klientelet består av prismässiga skäl till minst hälften av utlänningar. Men jag börjar ändå misstänka att det är Cusco Coffee Companys policy att alla icke-peruaner ska konverseras med på engelska.

Häromveckan blev jag och min kollega behandlade som femåringar av en kvinna på en lunchrestaurang. Hon sa ”BYTA BORD?” (”Cambio de mesa?”) med värsta Max Potta-stil: långsamt, tydligt och gestikulerande. ”Javisst kan vi byta bord om ni vill, men varför, vad är problemet?” undrade vi, på spanska, men de var redan i full fart med att bära iväg med vårt bord.

Sen kom kvinnan tillbaka med ett annat bord åt oss, tittade på oss, la huvudet på sned och sa på sin bästa engelska

”Sank you”

”De nada”, svarade vi och jag kände mig som fem år igen.