Strålande krigare

Imorse såg jag Ingrid Betancourts, ex-presidentkandidaten som tillbringat 6,5 år i den colombianska djungeln som fånge hos FARC-gerillan, möte med sina barn för första gången efter alla de förlorade åren. Hon fullkomligt strålade av lycka, höll sina barn i handen och där bredvid stod en liten pojke. Ett barnbarn som varit ungefär lika länge på jorden som Ingrid B varit i djungeln. Som inte minns sin mormor.

De pussades och grät om vartannat, och mitt i allt detta, mitt i all förvirringen och lyckan och konstigheten (där mamma Ingrid står bredvid sin vuxna son och säger att han - och hans flickvän får tåla det också - minsann får finna sig i att bli uppäten och överöst av pussar och kramar - och nedbrottad i sängen. För så gjorde hon sist de sågs. Och där bakom står maken, maken som levt utan sin hustru i 6,5 år. Nu är han där i bakgrunden tillsammans med barnens pappa, exmaken) - ja där pratar de alla om alla de andra människor som fortfarande är fångar i djungeln. Och barnen berättar om hur de krävde att fritagningen skulle gå fredligt till, att inga människor skulle skadas - inte heller gerillan.

Betancourt säger att om hon måste vara på plats i Colombia den 20 juli (colombias nationaldag) för att demonstrera för friheten för de andra kidnappade, då ska vi räkna henne som en soldat till. För jag är en soldat i den här kampen, säger expresidentkandidaten och strålar av lycka och fredlighet.

Verkligheten överträffar dikten.