Krig?

En lugn dag i Honduras för drygt fem år sedan.

Ingen av er har väl undgått militärkuppen som ägde rum i Honduras idag för exakt en vecka sedan. President Zelaya hade utlyst en folkomröstning för att eventuellt få ändra grundlagen och bli omvald en ny period (så som bland annat Morales gjort i Bolivia och Chavez i Venezuela det senaste året), och detta stred eventuellt mot grundlagen. Så istället för att anmäla honom till de organ dit man anmäler presidenter som bryter mot lagar så kidnappade militären honom mitt i natten och flög honom till Costa Rica. En ny president och regering har installerats och anser nu att de är landets rättmätiga ledare. Det internationella samfundet, inklusive samarbetsorganisationen för amerikanska stater, "OAS", har starkt fördömt militärkuppen och Honduras uteslöts därifrån under helgen.

Jag sitter i min trygga soffa och äter min Quinoasallad samtidigt som CNN Espanol inväntar president Zelayas återkomst till Tegucigalpa, Honduras, och jag funderar på min resa till grannlandet Nicaragua om cirka en månad. Planet zoomas in, och när det börjar närma sig kör ett antal militärfordon ut och parkerar mitt i landningsbanan. Planet får vända. Samtidigt rapporteras om två döda (som senare visar sig vara en) och ett okänt antal skadade bland de människor som samlats för att stödja presidenten, vid flygplatsen. Presidenten har kontakt med reportern på telefon, och de rapporterar att de ska försöka landa vid en annan flygplats. Reportern rapporterar att alla flygplatser i landet har militärnärvaro och president Zelaya vädjar till världen att när sånt här händer, när militären går in med våld, då måste det finnas stater i världen som kan hjälpa till att stoppa våldsmakarna. Som har militär kapacitet att gå in och hjälpa till, vid sidan om FN. Och han vädjar till USA att hjälpa dem.

Honduras, och hela Centralamerika, kallas ofta "USA:s bakgård" och många är de centralamerikanska inbördeskrig som den nordamerikanska staten anses ha en stor del i. Jag tror vi ska vara lättade över att det inte längre är Bushadministrationen som styr världens supermakt, men ändå rädda för vad som håller på att hända.

Och så här när jag skrivit klart allt ovan, då läser jag biståndsinformatören Anias blogg. För er som vill veta mer rekommenderar jag det här. Där kommer förhoppningsvis lite mer insatt regelbunden uppdatering. DN är inte så dåligt heller, med Erik de la Reguera på plats.