Långhelg.

Trots en femdagarshelg (om man tar måndagen ledigt) är jag kvar i stan, som så många andra långhelger. Jag är riktigt dålig på att utnyttja långhelgerna, vilket vanligtvis ger mig någon sorts olustkänslor som om vore slöseri på tid.

Den här helgen har jag hittills lyckats mota bort dessa känslor. Inte många helger kvar i stan, en stad jag kommer att sakna. Trots att det är extremt svårt att skapa sig en social umgängeskrets som finns kvar en längre tid, trots att den enda bion i miljonstaden visar Ice Age 3 på hälften av alla salonger. För jag kan äta langostinos till middag när jag vill, bunkra upp med färsk frukt av alla de slag, köpa färsk morotsjuice i plastpåse för en femma på väg till jobbet, jag har utsikt över vulkanerna och om vi tar bilen, jag och L, och kör ett par timmar är vi på 4000 meters höjd, högt över havet, på heden bland vicuñas, lamadjur och lastbilar. Och ikväll ska jag på födelsedagsfest hos en vän, och på onsdag fyller L år.

Igår på en lunch hemma hos en glassdistributör (i och för sig inte därför jag var där, men det låter roligare att skriva) insåg jag att los arequipeños inte är helt olika mellanskåningarna från landet. "den där andersson har renoverat sitt hus, perssons morfar dog imorse (skillnad mot Peru: Här pratar man om att gå på likvakan, det gör man inte i Sverige) och calles fru har gift om sig". Svårt att vara med i samtalet när man inget har att säga om Andersson, Persson och Calles fru. Sen hamnade jag på likvakan, och visste inte vilket som var mest respektlöst: Att gå in och ta farväl av den döde när jag inte kände en kotte av dem som var där, eller stanna i lobbyn. Jag valde det senare, med rädsla för väcka gamla minnen och reagera på ett sätt som kanske inte var helt normalt för någon som inte kände varken den gamla mannen eller hans släktingar.

I förra veckan var vi uppe och körde i bergen. Föraren tillika bilägaren bestämde sig för att det var en god idé att köra precis vid sjökanten för att komma närmare flamingosarna vi såg på andra sidan sjön. Resultat: Fast i leran. Det blev mörkt där uppe på 4 400 meters höjd och mitt hoppande och skrikande efter hjälp på vägen hjälpte inte. Som tur var såg några män våra billjus och vårt blinkande och kom på sina motorcyklar/mopeder. Den ena bodde i närheten, så han åkte hem och hämtade lite brädor och sin fru. Sedan kom sonen också, man kan tänka sig att han ville ha lite action så där på lördagskvällen. Med hjälp av brädorna kom vi loss lätt som en plätt, och väl tillbaka i stan hade vi en historia att berätta. Fotot ville vi skicka till familjen, och L frågade honom om deras adress - vi stadsbor tänkte nog alla "hur sjutton skickar man post hit, mitt ute i ingenstans?". Men vi fick en hotmailadress och väl tillbaka i Arequipa hade vi en historia att berätta.

För övrigt har man bestämt sig för att förlänga vinterlovet för skolbarnen här, för att minska risken för smitta av "svininfluensan". Tyvärr måste ju skolbarnen ta igen detta, så under våren blir det lördagsskola. "Skolverket" har dock lovat att längre än till 31 december ska de inte behöva gå i skolan, barnen, de måste ju få ha sommarlov också.