Biståndskarusellen

Så kom dagen D för svenskt bistånd, dagen det pratats om sedan den nästan ett år gamla regeringen kom till makten.

Peru och Nicaragua, två av min arbetsgivare Svalornas tre verksamhetsländer, ska inte längre få ta del av svenska statens kassakista, iallafall inte vad gäller de biståndspengar som i Peru gått till projekt kopplade till mänskliga rättigheter och försonings. Det svenska civilsamhället representeras i Peru förutom av oss i Svalorna av mindre än en handfull andra organisationer. Bland dem finns Rädda Barnen som har kontor i Lima, där också Sidas representant finns - i samma hus som svenska konsulatet. Ett konsulat som nu också ligger i riskzonen.

Svalornas verksamhetsledare Ove Hansson har uttalat sig i diverse medier idag, i Svenska Dagbladet säger han att "Det är bättre att ge oss bättre möjligheter att jobba direkt på marknivå där vi kan se effekten istället för att låsa upp pengarna i Sida". Det kan jag hålla med om, frågan ar bara vad omprioriteringarna betyder i längden? Hemlighetsmakeriet har varit stort, liksom DN konstaterar, men nyheten om att Peru stryks från listan kom ända inte som någon fullständig överraskning. Signaler hade getts, studier har gjorts.

Ingenstans är fattigdomen så utbredd som i Afrika söder om Sahara. Men fattigdom är relativt, och ojämt fördelat bland världens länders befolkning. Den extrema fattigdomen finns även här, i Latinamerika, på "USAs bakgård". Peru har gjort många framsteg de senaste tio åren - den workshop jag deltog i idag, om kvinnors deltagande i den lokala politiken - är ett exempel på detta. Men, som också konstateras av Ove, i södra Peru bor några av Latinamerikas fattigaste människor.

Att svenskt bistånd ges till färre länder betyder inte per automatik att världen blivit mer rättvis över en natt. Men det vet ni ju alla redan.