Det är Arequipadagen och jag har varit ute och tittat på den årliga paraden som lockar tiotusentals åskådare. Sedan några år tillbaka går den på breda gator lite utanför centrum och jag undrar varför? Hade det inte varit roligare att gå rakt igenom centrum, mer folkfest, mer glamour?
Jag sitter hemma i soffan och tittar på en sliskig amerikans kärlekshistoria när det börjar kännas konstigt. Plötsligt känns det som om jag är på en båt, fönsterrutorna skallrar och det börjar gnissla i de öppna dörrarnas gångjärn. Dörrarna vajar fram och tillbaka, jag går bort från fönstret och ställer mig vid dörren, tittar ut. Ingen i mitt hus verkar reagera och gå ut. Att stå upp känns obehagligt det med, så jag sätter mig istället på golvet vid sängen. Tittar på klockan, man har sagt till mig att om inget händer inom två minuter efter första skalvet så kommer det oftast inget mer. Svajandet fortsätter i 2-3 minuter. Sen blir det stilla.
När det slutar händer inget, ljuden utanför låter som vanligt. Jag återvänder till datorn och filmen, lätt omskakad. Om det är så här jordskalv känns är det inget kul.
13 timmar senare äter jag frukost till ett radioprogram där man kan ringa in och be om råd. En kvinna som blir dåligt behandlad av sin man ringer, radiomannen är upprörd och säger till henne att hon måste anmäla honom. Jag går till jobbet som vanligt, där min kollega säger att hon är lite ledsen för det som hände igår. Vadå? Jordskalvet? Säger jag. Det visar sig att jag i min TV- och internetlösa värld fullkomligt har missat vad som är det största jordskalvet på flera decennier här i Peru (och det största i världen sedan 1991, säger en del tidningar). Det jag trodde var ett normalt jordskalv visade sig vara mer svajigt än vanligt (vanligen skakar det till ett par gånger, och så är det inte mer med det), och anledningen till att ingen av mina kollegor hörde av sig till mig var inte att koordinatören inte tyckte det var värt att ringa, utan att mobiltelefonnätet brakat ihop.
I mailboxen ligger mail från Sverige från vänner som varit vakna mycket längre än jag, de undrar hur jag har det, om jag är okej. Systeryster har googlat Perukartan och ser att Ica, där skalvet var som värst, ligger en lång dags resa från Arequipa där jag är. Tidningarna har krigsrubriker om panik, förstörelse och flyende människor. Svenskar i Lima blir intervjuade och berättar om sina hemska upplevelser.
Om jag hade varit på plats hade jag kunnat få ur mig kommentarer som ledde till liknande citat. Det var obehagligt i Arequipa så jag kan bara föreställa mig hur det var där det skakade som värst. Jag kan inte låta bli att undra hur det hänger ihop att UD i någon tidning har uppgett att få svenskar finns i landet, eftersom det är inte är turistsäsong. Det är turistsäsong, och svenska backpackers reser dessutom året om. Jordbävningens epicentrum var inte långt ifrån linjerna i Nasca, dit många turister åker för att titta på märkliga gigantiska stenfigurer från helikopter.
I nuläget talar siffrorna om nästan 400 döda, och många fler skadade. Radion – jag har nu hittat en annan radiokanal än den jag hade på imorse – talar oavbrutet om hjälpinsatser, påverkade personer, rasade hus, solidaritet med de drabbade. Man talar om att OM det hade hänt här i Arequipa några timmar tidigare, när paraden ägde rum, vilken katastrof det kunde blivit. Om att OM det sker en jordbävning vid dylika folksamlingar, då är det bäst att inte ha parader i stans centrum (där fick jag svar på min undran om varför paraden går lite utanför). Till mötet imorse, med nätverket som arbetar mot våld mot kvinnor, kom bara hälften av de som tackat ja – mötet sköts upp till nästa vecka.
Och, ja. Jag tänker skaffa TV. Och internet. Hemma. Telefoner fungerade inte, skype fungerade inte, men MSN gjorde. Och så tänker jag börja lyssna på radion när marken skakar.
Jag drabbades av min kollegas magvirus/feber igår och gick hem från jobbet vid lunchtid. Det blev en lång eftermiddag, kväll och natt med lätt feberfrossa och radion som enda kommunikationsmedel till omvärlden. Jag hittade en kanal med prat, och folk fick ringa in och berätta vad de ville. Klockan tre imorse efteryste radioprataren sin farbror/morbror och ett helt gäng kusiner med barn, en kvinna ringde in och var upprörd över att hon satt i sitt hus med sin lilla dotter i ett område i Ica - tjuvar drar nytta av folks svaghet och tomma hus, och för att undvika inbrott i huset där hon befann sig i natt fick hon ständigt göra oljud. Ingen svarar när hon ringer polisens nödnummer.
Som hämtat ur en dålig film - men tyvärr sant - är också det faktum att väggen på ett fängelse söder om Lima rasade under onsdagens jordbävning och över 600 fångar flydde.
Och som någon sa igår, när rika länder drabbas av jordbävningar dör 10 personer och det förstörs saker till ett värde av miljarder dollar. När fattiga länder drabbas är det tvärtom.
(DN har en artikel om just detta)
Latinamerika.nu
Svalorna.se
Och så lite glädje, min farmor har blivit lokalkändis. Fantastiskt!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar