Semester.

Jag har semester. Den är inte så lugn som en semester borde vara, eftersom jag måste städa papper, tömma ur lägenhet, fixa lite småsaker som jag gärna vill fixa, umgås med folk, och mycket annat.

Därför drar jag på weekend-semester på det där hotellet i Colca som vi drömde om för ett par månader sen. Väskan är packad med vin, ost, kex och bikini.

Vi ses!

Murphy?

Tillbaka i Lima, efter drygt 15 timmar på resande fot genom Latinamerika säger taxichauffören att han inte kan släppa av mig utanför hotellet för de bygger om gatan. Jag flyttas tillbaka fem år i tiden till hostalet i Mexico City jag bokade genom en hostalsite senast - även då vägarbete och festival, och jag ägnade flera timmar åt att förflytta mig de där två kvarteren med typ 60 kg bagage (att jag inte letade upp ett annat hostal då kan man ju undra över...)

Hmm tänker jag, ska jag ringa dem och försäkra mig om att bokningen är ok? jag bokade ju trots allt på en hostalsite och fick reservationen genom dem. Hmm tänker jag igen, var inte så nervös Maja, det är klart det är ok! När var det inte okej?

Väl framme visar det sig att det inte är något vägbygge, så jag blir körd till dörren och han släpper in mig, taxin kör iväg. Men jo, en fakebokning av hostalet. Tydligen har de inte alls någon profil på hostalsiten (eller, det har de ju, men de har inte gjort den själv). Iallafall, ett rum finns kvar och jag får billigt pris och de tycker allt är konstigt och börjar ringa och skälla på folk och vill reda ut vad som hänt. Jag säger okej, jag orkar inte gå ut i Limakvällen och leta annat. Ge mig ett rum bara, så kan vi fundera på vad som gick fel sen. Inte ut och leta med alla mina väskor (dock gick jag ut och handlade mat i kvarteret utan problem), för i förrgår blev jag attackerad av en liten tonårspojke i lilla Esteli, han väste något till mig, tittade på mig med elaka (eller påtända?) ögon och högg tag i min väska. Jag skrek. (flashback till guatemala 2001. Jag kan tydligen skrika när jag vill, vilket inte var fallet när jag som fjortonåring spelade pippi långstrum på kulturskolan i eslöv och mina medspelare övade mig att skrika genom att de skrek samtidigt). Mitt skrik gjorde att pojken släppte väskan med mina bankomatfärska pengar och mitt enda otrasiga visakort, och jag vände helt om. Det var jag som berättade Arequipabrottshistorier för mina kollegor, och de pratade om lilla trygga Esteli, där händer minsann inte mycket. Otur hade jag. Kvällen efter körde snälla J mig hem, jag konstaterade förvisso att "det händer ju inte två kvällar i rad" men andra J svarade ironiskt "men det hände ju aldrig fullt ut igår".

Men. Nu ska jag gå och lägga mig i mitt mögliga rum. Jag har blivit bekväm och hade valt en prisklass som skulle vara okej, men eftersom allt var fake så var det ett billigt mögelhotell.

Imorgon min egen säng, i Arequipa.

PS. Om tio dagar behöver jag sova när jag mellanlandar i Madrid. Hade tänkt boka ett hotell men funderar starkt på att hysa in mig hos vänner istället. De verkar mer pålitliga?

Nicaragua Nicaraguita

Nicaragua är Esteli och Jinotega, Miraflor. Berg, dalar, grönt, så grönt. Sol, regn, värme och mygg (eller osynliga illvilliga insekter som går små röda prickar i mitt skinn). Nicaragua är jobb, intervjuer, prat med vanligtvis långväga kollegor, fokusgrupper med barn med en diskurs som är mer välutvecklad än Alan Garcias - och han är känd för sina tal. Nicaragua var mail som oroade, men som nu slutat oroa. Tur det. Nica är ris och bönor, skön säng med fjärrkontroll (till TV:n), fläkt i taket, ost som smakar get och får, svårigheter att få färsk juice (vad är det för fel på dem?! juice i låda, i ett land med evig värme och bananträd runt knuten? Nej, bättring där!).

En vecka till, sen bär det av hemåt igen. Arequipa, mitt hem för åtta dagar till.

Utlandssvenskar

Befinner mig i Esteli, Nicaragua där Svalorna LA också jobbar.

kan nu jämföra Svalkontor, och Svalsvenskhem, i sin helhet och konstaterar att medan nyponsoppa, svensk pocket, "väntabarnböcker", te och ikealampor går hem i Arequipa; te, svensk pocket med mera går hem i La Paz; så är motsvarande i Esteli: Te, couscous, risottoris (finns i arequipas nyaste mataffär), nyponsoppa, svensk pocket, ikealampor och "väntabarnböcker".

Choklad och saltlakrits funkar överallt, tror jag.

Vad gör jag här då? Utvärderar Nicaprogrammet, men har precis börjat. Det är extremt spännande. Mer om detta senare.

Två år.

Min tredje Arequipadag är till ända, det här året har jag nöjt mig med att se karnevalståget på TV, ägna årets stora utekväll åt att spela nintendo wii samt, ikväll, åt att fira min kollega E:s förlovning. Tidigare i eftermiddags hade hennes familj en egen liten högtid, där hennes fästman med röda rosor och en ring med stor sten uppvaktade inte bara E utan även hennes mamma - han bad nämligen om hennes hand. Som tur var hade mamman inget emot det hela, och firandet kunde fortsätta.

Ikväll var det också två år sedan den stora jordbävningen i Pisco/Ica-området. Inte mycket har hänt sen dess, när jag var där för några veckor sedan bodde folk fortfarande i sina provisoriska hus, i provisoriska kvarter, och de går i en provisoriskt byggd kyrka. Allt är tillfälligt, katastrofhjälpen kom inte riktigt till sitt nästa steg. Idag demonstrerade 1000 Piscobor för att man ska skynda på hjälpen till de 10 000 familjer som lever i provisoriska bostäder fortfarande, och man arrangerar ett lokalt Teleton (typ som Världens Barngalorna på SVT) för att finansiera återuppbyggnaden av kyrkan.

Kyrkan i Pisco blev totalförstörd (tornet är kvar). Ca 70 personer dog - nästan alla tillhörande samma släkt.

Om jordbävningen kan du läsa på mitt bloggarkiv här, om vad som hände sen i La Republica.

Till pappa J.

Ibland kan man använda sin blogg till sådär helt sentimentala personliga saker, som alla andra tycker är skittråkiga att läsa. Så det gör jag nu, så här sju år senare. Jag bloggar iallafall inte om kläder och hudvård (vilket jag skulle göra med tanke på shoppingorgien jag ägnade mig åt i helgen, och besöket hos dermatologen idag. Det senare blir nog ett inlägg för det är lite putslustigt sådär, men inte idag).

Min namne

Min dag har förgyllts av ett mail från en vän från svunna tider, mina goa vänner och grannar Jay och Kelli från min MFS-uppsatstid i Xela. "My friends throughout both the intellectual and geographical journey" som jag uttryckte det då, varma goa vänner som jag sedan hjälpte mig att korra min uppsats så den blev sådär fantastisk som den blev, så att jag fortfarande är stolt över den.

Sedan dess, för nästan fem år sedan, har jag flugit över många vatten. Mina arkitektvänner Jay och Kelli planerade att flytta hem till St Luis igen, för att bygga hus och bilda familj. Jag tappade bort deras mail, och jag bytte mailadress. Ibland har jag googlat dem, men deras namn är så vanliga att det är omöjligt att hitta dem.

Men idag kom ett mail - jag är lätt att googla. Ett mail med subjectraden "Has it really been so long?", med en hel massa bifogade bilder. Bilder på två söta flickor, där den yngsta dottern är bara en månad gammal. Och hon har fått mitt namn med den i USA mer gångbara stavningen, skriver Kelli. Hon heter Maya.

Och nu ska jag maila dem. Goda vänner, vi tappade bort varandra men fann åter för en tripp down Memory Lane. Kanske en dag får jag tillfälle att möta min namne, och då ska vi berätta för henne om våra goda guacamolemiddagar där på taket i Antigua Guatemala, om helgmys vid Lago Atitlan, marknadsäventyr i Chimaltenango och om vår resa till Honduras där dyksemestern förvandlades till kortspel på verandan under smattrande regn. Och så ska vi berätta historien om hatten som (nog) hänger på deras vägg, hatten som fick hennes pappa att åka buss i över 20 timmar för att han så gärna ville ha en likadan som Deryk köpte den där helgen i Todos Santos.

De unga byarna

Los "Pueblos Jovenes", de unga byarna finns det gott om i Lima, men även i Arequipa. De är kända för att vara fattiga, och ganska farliga att vistas i. Fattigdom och desperation föder farlighet till viss del, och dålig infrastruktur också. I Arequipa när jag tittar ut över bergen undrar jag ibland hur det kan bo nästan en miljon människor i den här stan. När man kör till utkanterna i stan blir det tydligare. Och om man skulle börja gå uppför trapporna på kullarna, då skulle det bli ännu mer uppenbart.

Livet.

Jag skulle kunna blogga om att laga causa rellena med den goa hushållerskan till hjälp, om kulturkrockar som innebär att man vid 29 års ålder stiger upp mitt i natten för att åka hem till sitt, om att jag inte längre har något skrivbord på jobbet, att jag under närmaste tiden jobbar som organisations/programutvecklare och att jag inte har parasiter i magen (säger labbet). Men framför allt skulle jag kunna blogga om en hel massa annat.

Men livet är inte alltid enkelt, och allt ska inte bloggas om. Så jag håller tyst ett tag, och ser fram emot middagarna i höst. Idag köpte jag en 100% babyalpackakofta och halsduk så jag ska hålla mig varm i den skånska vintern. Vänskap och kärlek räcker långt, men kanske inte hela vägen i snöslask och minusgrader. (eller spara lite sensommar till mig, tack)

Det var ju Pride i helgen

Ibland åker jag förbi den här skylten, för vi jobbar där. Såg det inte förrän någon påpekade det. Och i söndags, när vi var ute och söndagskörde, hamnade det på bild.

Biltvätt - kultur?

Svängde förbi floden och fick tvättat L:s bil. En halvtimme senare, och med tre personer som gnidit både insida och utsida rena sken bilen och där var inte så mycket som ett gruskorn ens i bagaget, under reservdäcket. Eftersom biltvätten ligger vid flodkanten och där är ganska smutsigt på marken (det är ju grus och sand) fick jag dessutom en dörrmatta att torka av skorna på innan jag satte fötterna i bilen.

Kalaset kostade 12,50 kronor. Inte riktigt som Statoils klippkort.

Det skrämda bröstet

Jag har nämnt den tidigare, men nu har La Teta Asustada, årets (eller årtiondets?) peruanska storfilm även kommit på DVD i "special edition", iallafall på gatan utanför mitt hus. För er som känner mig lovar jag att låna ut filmen, för er andra tipsar jag varmt om att hålla utkik, kanske kanske kommer den i framtiden till en biograf nära dig.

Peru är inte bara Machu Pichu, inte bara "världens högst belägna navigerbara sjö", inte bara öken och inte heller bara djungel (det finns ju faktiskt ungefär 87 ekosystem i landet). Peru är också sociala konflikter, det som Morales i Bolivia kallar "plurinationell stat" ligger inte långt borta här heller, presidenten är tjock men leder ett land som har bland den starkaste ekonomiska utvecklingen på kontinenten. Peru är människor som lever i samma land, trots olika språk, kultur, traditioner. Det är kulturkrockar mellan land och stad, mellan indianer och "vita", mellan överklass och arbetar/underklass. Peru är utveckling, terrorism, kokainodlingar och karteller. Och människorna har alla sin historia att berätta.

La teta asustada är historien om en ung kvinna som med sår i själen kommer till Lima och möts av livet självt. Ett annat liv än det hon varit van vid, det hon känt sig någorlunda trygg med, men ändå inte.

Skådespelerskan är fantastisk, och hon var med när filmen vann priset Guldbjörnen på filmfestivalen i Berlin tidigare i år. För er som inte orkar se hela, se från minut 5:


Har ni också ett film- eller boktips? Ellen Albertsdóttir tipsar på NE:s kunskapsbloggen, det kan ni också göra.

Sista chefsveckan

Imorgon börjar jag min sista vecka som chef för mitt lilla landkontor.

På måndag lämnar jag över stafettpinnen till Mattias, en trevlig man och tillika fanatisk klättrare. Det kommer att gå galant för honom att klättra både berg och Svalor de här åren, är jag övertygad om. För mig blir det intressant att förhålla mig till min nya roll som handläggare. Som tur är mellanlandar jag lite i Skåne ett tag, som handläggar-chef för min tillfälliga filial där jag och en praktikant ska utgöra arbetsgruppen.

Och man kan ju alltid göra om, igen. Senare. Men det får bli på andra sidan 30-strecket.

Måndagen i bilder

Så här mitt i vintern firas peruanska nationaldagen, fiestas patrias. Imorgon (idag) tisdag ska presidenten hålla tal till nationen, och 27-31 juli är det lagstadgad flaggning som gäller för alla husägare, som vanligt. Böter om du inte flaggar fastställs av varje kommun, men ligger på 400-800 soles ungefär (1000-2000 kr eller knappt 1-1,5 minimilön på 550 soles/månad).

Jag blomsterhyllar "la patria adoptiva" istället.

I Arequipa skiner alltid solen. Så inte de senaste dagarna, vilket av folk skylls på klimatförändringarna/global uppvärmning/El nino (allt väldigt relaterat). Det känns som arequipensk sommar idag, iallafall tills jag gick ut (då var det mer som isländsk sommar) och jag har luktat regn för första gången sen jag var i Sverige i maj. Fotot ovan är taget från mitt tak, där bakom skymtar ni snötäckta molndränkta Chachani.

Till och med Pichu Pichu, som är ett relativt lågt berg, var täckt av snö.

Och den magiska Misti tittade äntligen fram, fram emot eftermiddagen. Mina hyresvärdar flaggar.

I bergen har det varit flera allvarliga bilolyckor, och bussarna fick stanna där på vägen eftersom de inte är utrustade för att köra i den halvmeters djupa snö som föll (rykten säger upp till en meter). Nyheterna rapporterar om att alpackadjuren nu inte kommer att ha något att äta (5 000 hektar har täckts av snö) och kvinnan de intervjuar kring hur hon hanterar frosten (på ryggen har hon sin lilla bebis) konstaterar att de dricker örtte.
"En hel massa örtte"

Långhelg.

Trots en femdagarshelg (om man tar måndagen ledigt) är jag kvar i stan, som så många andra långhelger. Jag är riktigt dålig på att utnyttja långhelgerna, vilket vanligtvis ger mig någon sorts olustkänslor som om vore slöseri på tid.

Den här helgen har jag hittills lyckats mota bort dessa känslor. Inte många helger kvar i stan, en stad jag kommer att sakna. Trots att det är extremt svårt att skapa sig en social umgängeskrets som finns kvar en längre tid, trots att den enda bion i miljonstaden visar Ice Age 3 på hälften av alla salonger. För jag kan äta langostinos till middag när jag vill, bunkra upp med färsk frukt av alla de slag, köpa färsk morotsjuice i plastpåse för en femma på väg till jobbet, jag har utsikt över vulkanerna och om vi tar bilen, jag och L, och kör ett par timmar är vi på 4000 meters höjd, högt över havet, på heden bland vicuñas, lamadjur och lastbilar. Och ikväll ska jag på födelsedagsfest hos en vän, och på onsdag fyller L år.

Igår på en lunch hemma hos en glassdistributör (i och för sig inte därför jag var där, men det låter roligare att skriva) insåg jag att los arequipeños inte är helt olika mellanskåningarna från landet. "den där andersson har renoverat sitt hus, perssons morfar dog imorse (skillnad mot Peru: Här pratar man om att gå på likvakan, det gör man inte i Sverige) och calles fru har gift om sig". Svårt att vara med i samtalet när man inget har att säga om Andersson, Persson och Calles fru. Sen hamnade jag på likvakan, och visste inte vilket som var mest respektlöst: Att gå in och ta farväl av den döde när jag inte kände en kotte av dem som var där, eller stanna i lobbyn. Jag valde det senare, med rädsla för väcka gamla minnen och reagera på ett sätt som kanske inte var helt normalt för någon som inte kände varken den gamla mannen eller hans släktingar.

I förra veckan var vi uppe och körde i bergen. Föraren tillika bilägaren bestämde sig för att det var en god idé att köra precis vid sjökanten för att komma närmare flamingosarna vi såg på andra sidan sjön. Resultat: Fast i leran. Det blev mörkt där uppe på 4 400 meters höjd och mitt hoppande och skrikande efter hjälp på vägen hjälpte inte. Som tur var såg några män våra billjus och vårt blinkande och kom på sina motorcyklar/mopeder. Den ena bodde i närheten, så han åkte hem och hämtade lite brädor och sin fru. Sedan kom sonen också, man kan tänka sig att han ville ha lite action så där på lördagskvällen. Med hjälp av brädorna kom vi loss lätt som en plätt, och väl tillbaka i stan hade vi en historia att berätta. Fotot ville vi skicka till familjen, och L frågade honom om deras adress - vi stadsbor tänkte nog alla "hur sjutton skickar man post hit, mitt ute i ingenstans?". Men vi fick en hotmailadress och väl tillbaka i Arequipa hade vi en historia att berätta.

För övrigt har man bestämt sig för att förlänga vinterlovet för skolbarnen här, för att minska risken för smitta av "svininfluensan". Tyvärr måste ju skolbarnen ta igen detta, så under våren blir det lördagsskola. "Skolverket" har dock lovat att längre än till 31 december ska de inte behöva gå i skolan, barnen, de måste ju få ha sommarlov också.

12 september.

Den 10 september bär det av till Lima med mina packade väskor. Den 11 tvingas jag mellanlanda i Madrid (tror det får bli ett skönt hotell och goda vänners lugna lag), för att den 12 september landa mjuk i Köpenhamn, klockan 15.05.

Måndagen den 14 börjar jag jobba, så ingen tid till omvända kulturkrockar och sånt tjafs. Iallafall inte före jul.

Fujimori del 3

Idag fick så den före detta presidenten Alberto Fujimori Fujimori sin tredje dom. I december 2007 blev han dömd till 6 års fängelse för att han överträtt sina befogenheter när han beordrade en olovlig husrannsakan hos Vladimir Montesinos (hans fd högra hands) fd fru. I april 2009 dömdes han till 25 års fängelse för flera olika brott mot de mänskliga rättigheterna. Dagens dom handlade om ekonomisk korruption; bland annat fick den tidigare nämnde Montesinos 15 miljoner dollar (i 100-dollarssedlar!), direkt från statskassan. Och så fick han en hel del böter, Fujimori.

Rättvisan är skipad på nästan alla åtalspunkter, totalt handlar det om 40 års fängelse varav han snart avtjänat 2 i häktet. I september är det dags för den sista rättegången, som handlar om telefonavslyssning av oppositionspolitiker och journalister, upphandlingen av en TV-kanal samt mutor till kongressledamöter. Åklagaren har yrkat på 8 års fängelse för dessa brott.

Fujimori blir 71 år den 28 juli, på Perus nationaldag.

På väg (ut ur garderoben)

Om en dryg vecka går mitt kontrakt ut, men med ett muntligt löfte om förlängning till mitten av september så har jag mina bopålar fasta ett tag till. I tisdags kom min efterträdare Mattias till stan, och han är spekulant på min lägenhet och nästan allt mitt bohag. "Lalala" säger jag och strutsar med huvudet i sanden, "du får köpa mina saker, vi gör upp sen pratar vi inte mer om det". "Du måste acceptera sanningen" säger Lucho, mitt (först ostadiga men numera ganska stadiga) sällskap sedan förra svenska hösten. En hemmakär arequipeño som är lika osugen på att flytta från stan som jag är att bosätta mig i den för gott (även om jag just den här månaden inbillar mig att det är en gigantisk metropol). Den 31 juli packar jag ihop mitt skrivbord på jobbet, för att för ett tag flytta till ett annat skrivbord och göra lite andra sysslor (på tema utvärdering samt lite intro till de nya). Andra halvan av augusti tillbringas i Svalsammanhang i Nicaragua, varför Mattias då kommer att börja bo in sig i mitt gästrum innan jag flyttar ut helt runt den 10 september. Den 13 börjar jag jobba i Lund, så då måste jag vara på plats i Skåne.

Planen är att jag ska slå ner mina bopålar i typ Malmö, ett litet tag iallafall. Lönen som ska ramla in på mitt konto fram till december kommer att komma från handläggarjobb inom planering, uppföljning och utvärdering.

Så, fika, middagar och fest i höst. Och mycket mycket prat, med er?

Globalisering och sånt

Den peruanska nationalgrödan Quinoa, som odlas i Anderna och länge har setts som fattigmansmat här, har blivit 230 procent dyrare på två år, berättar en kvinna för mig. Allt går på export, och odlarna som för det mesta är småodlare hinner inte med att producera tillräckligt för den inhemska marknaden.

Och Island ansöker om EU-medlemskap, läser jag i tidningen.

Globaliseringen fortsätter, även om det känns som ett 1990-talord.

Suddiga djur och en hel massa sand

Jag är ingen naturfotograf. Således fastnade helgens delfiner inte på bild, men de var desto mer glada i att simma runt båten, leka och hoppa lite där i fjärran. Min delfinpremiär i livet, nästa gång planerar jag blå himmel och blått vatten och fyra delfiner på rad i solnedgången... ja ni fattar. Tills dess (HÄR LÅG IGÅR EN MASSA FOTON. Idag är de borta. Ett mysterium att lösa):

 

En (eller två) av många pelikaner i hamnen.

 

Ett av mina favoritdjur, Humboldtpingviner.

 

Sjölejon i full pose.

 

 

Det är lättare att fånga fd hus till djur på bild än själva djuren.

 

Mycket öken var det.

 

La Playa Roja, "Den röda stranden", där sanden innehåller järn.

 

Och en av de 36 Nazcalinjerna som jag lekt lite med i PS, den här från ett utsiktstorn eftersom jag absolut inte tänker bege mig upp i ett litet flygplan (så inte heller peruanerna bredvid mig i utsiktstornet - "de ramlar ner" sa de om planen och refererade till olyckan med en grupp franska medborgare som omkom i ett störtande plan år 2007).