Arequipa goes Australian

--- First in Swedish, then in English. For the sake of the message ---

Super. Så kallas affären där jag handlar min mat. Jag har fortfarande inte begett mig till marknaden här i stan, marknaden där man handlar allt mycket billigare än i affärerna och där man ska akta sig för att vara efter klockan tre på eftermiddagen, enligt min kollega. Marknaden är mitt helgprojekt, ikväll gick jag till Super. Den ser ut som de flesta andra mataffärer jag sett, med skillnaden att quinoahyllan är något större, diskmedlet kommer på burk och att det står expediter i varje hyllhörn som försöker pracka på dig rätt sorts mjölk på burk, ris, tvättpulver eller vad det nu må vara.

Idag fastnade mina ögon på varm-chokladhyllan. Nesquicks gula burkar lyste där, precis som i Guatemala, Madrid och Barcelona. Men där, där bredvid, en grön burk! MILO läser jag, som det stavas. Milo… Den gröna burken sticker ut, den passar inte in. ”Mai-lou” tänker jag och förflyttas till ett kök med fyra riskokare, beläget i en melbournsk förort.

Varför säljer de en chokladdryck som alla australiensiska barn (och vuxna av nostalgiskäl. Att blanda Milo är en vetenskap som det tar månader att behärska) älskar i min super i Peru? Och vilken roll spelar den peruanska Milon i folks liv?

***************************************************************

Super. That’s the name of the shop where I buy my food. I still haven’t gone to the market in town, the market where you can buy everything much cheaper than in the stores and where you shouldn’t be after three in the afternoon, according to my colleague. The market will be my weekend project, tonight my mission was the Super. It looks like most food stores I’ve seen, with the difference that the quinoa shelf is slightly bigger, the dishwashing liquid isn’t a liquid, and that there are people in every corner trying to make you buy the right kind of milk in a can, rice, washing powder or whatever else they might have to sell that day.

Today my eyes landed on the hot chocolate-shelf . Nesquick’s bright yellow cans, just like in Guatemala, Madrid or Barcelona. But there, next to it, a green can! MILO, I read, as it is spelled in Spanish. Milo… the green can kept attracting my attention, it didn’t fit in. “Mai-lou” I thought, now in English, and I was moved to a kitchen with four rice boilers, located in a melbourian suburb.

Why do they sell the hot chocolate that all Australian children (and all adults, for reason of nostalgia. Mixing Milo is a science that it takes months to master) love in my Super in Peru? And what role does the Peruvian Milo have in people’s lives?